En smal eller en kort?

Ibland häller jag bröstmjölk i lillebrors näsa. För det är lite igentäppt emellanåt. Det tycker han inte om, men det blir alltid lite bättre när vi gör så. Så det skulle vi göra idag. Jag bad min dotter att hon skulle ge mig en tesked, eftersom jag satt och var i färd med att avsluta en amning.
- Nej jag kan inte för jag håller på att greja här.
- Okej, jag kan hämta en själv svarade jag.
- Fast nu är jag klar så nu kan jag hämta mamma.
- Va snäll du är.
Hon gick fram och drog ut besticklådan.
- Vill du ha en kort eller en smal?
Jag fnissade till lite och svarade
- hmmm jag kan ta en smal.
Hon rotade runt lite i lådan.
- Näe, sa hon lite eftertänksamt och tittar på mig, jag tar nog en lång.
- Jaha, säger jag skrattandes, jag kan ta en lång.
- Vill du ha en randig eller en sån här, hon visar en sked med vitt skaft.
- Jag kan ta den du har där.
Hon tittar lite besviket på mig.
- Jag ångrar mig, jag tar en randig.
- Ja gör det säger hon och rotar fram en sked med randigt skaft och ger till mig.
- Behöver du något mer mamma
- Nä tack det var bra så.
Och så tackar jag Gud för att just hon är min dotter.

Bilar svarar inte

Följande episod utspelade sig i bilen hem från förskolan. Jag skulle bli uppringd av chefen på jobbet. Men vid utsatt tid har han inte ringt. Och jag hade bara mailat och sagt att jag ville bli uppringd så jag antar att han inte läst mailet, så jag ringer upp själv, talar in ett meddelande på telefonsvararen då han inte svarar. Allt detta sker alltså i bilen med dottern och lillebror i baksätet. Min dotter frågar då
- Vart ringde du mamma?
- Till mitt jobb.
- Till vilket jobb?
- Mamma jobbar ju på volvo, så jag ringde till volvo.
- Jaha. Vad sa dom då?
- Dom svarade faktiskt inte.
- Nähä.
Efter någon sekund fortsätter hon
- Var det bara bilar där då kanske.
Hon är ju bara för härlig tänker jag och säger
- Ja kanske det, du menar att dom inte kan svara i telefon.
- Ja, svarar hon.

Till min dotters charmiga ordförråd kan vi nu också lägga till följande ord:
Smällflugare = Flugsmällare
Kan vi skruva upp den här pennan? = Kan vi vässa den här pennan
Kan jag få en hackare till den här burken = Kan jag få en burköppnare till den här burken
Buskaffären = Busschauffören

Omänskliga lillebror

Vi var hos mormor. Min dotter, lillebror och jag. Min dotter gillar att leka födelsedag. Oftast får jag en tårta gjord av något som hon hittar i sin närhet och sen sjunger hon "Är det en vanlig dag" eller "Ja må hon leva".
Så när vi var hos mormor var jag inne i badrummet och bytte blöja på lillebror. Min dotter kommer in med en tårta gjort av en pusselbit balanserandes på en plastbytta. Hon ställer ned den vid lillebrors fötter. Han ligger på golvet och blir ompysslad. Plötsligt sparkar han till och välter ned pusselbiten och tårtan går sönder.
- Men lillebror, du förstörde mammas tårta, säger hon argt.
Du kan faktiskt inte äta tårtor. Det är bara människor som kan äta tårta.
- Va sa du? sa jag och undrade om jag hört rätt. Vilka sa du kunde äta tårtor?
- Människor.
- Jaha, men lillebror är väl också en människa.
- Nä, säger hon återigen med barsk ton. Han är en lillebror.
Och så går hon med bestämda steg ut ur badrummet med tårtan i handen. Och jag sitter kvar och tittar på våran lilla lillebror som ler stor och säger "aaabbuuuu" samtidigt som han tar tag om sina fötter hur enkelt som helst. Precis samma ljud och rörelser som aporna hade vi såg på djurparken förra helgen. Så kanske hade hon rätt....lillebror kanske är lite omänsklig när allt kommer omkring.

Linfrö-fästing

Idag hittade vi en fästing. En gigantisk fästing. I alla fall gigantisk i fästingvärlden, för den var ju egentligen bara liten som ett pyttefrö. Och den satt fast på min dotter!! Jag blev helt förkrossad och undrade egentligen vad jag är för mamma som inte synat henne tillräckligt utan låtit den sitta där i lugn och ro och ätit blod från henne. Min stackars lilla söta flicka, och en sån där vidrigt äcklig blodsugare. Men sen kom jag på att fästingen varit ganska smart som tog sig an en liten tjej med vattkoppor. Han fick ju totalt kamoflage. Han såg ju ut som en liten vattkoppa! Fram tills nu när han plötsligt nästan var större än en vattkoppa, och dessutom har hon väldigt få skorpor kvar.

Jag tog bort fästingen med en pincett. Min dotter skrek först i högan sky och sa att hon ville inte att jag skulle ta bort den. Men när belöningen skulle bli några klistermärken om hon satt stilla så tvekade hon inte en sekund. Vi stoppade fästingen i en påse, för jag visste mycket väl att min sambo skulle vilja se den. Han är nämligen en fästingmagnet. Han får lätt fästingar. Men han har aldrig haft en fästing så länge att den blivit så här stor. Och mycket riktigt var det exakt den kommentaren han sa när han såg den
- Oj en sån här stor har inte ens jag haft nån gång.

När jag och min dotter åt frukost efter fästingincidenten, utbrister min dotter plötsligt.
- Mamma är det här min fästing
Hon pekar på ett linfrö som fallit av smörgåsen
- Nä det är ett linfrö, men den är förvillande lik din fästing. Men linfröt kan du äta.
- OK sa hon och stoppade in fröt i munnen.
Men jag själv tittade förskrämt på min smörgås, för plötsligt såg det ut som det kryllade av fästingar på min smörgås.
- Titta mamma, ett till litet frö som ser ut som en fästing, och så åt hon upp det med.
Jag själv blundade och åt snabbt upp min sista bit av smörgåsen och sköljde sen noga med äpplejuice.

Börje

Igår sprang min dotter ut på grusgången och ropade in till mig
- men nu är det ju sommar igen mamma
Ja, visst tycker man att sommaren går fort över, men den kommer ju faktiskt tillbaka då och då under hösten också. Det ska jag försöka ta vara på denna hösten. Och redan idag fick vi ytterligare en chans, för hela förmiddagen regnade det, men när min dotter kom hem från dagis utbrister hon i samma stund som solen tittar fram
- nu blev det sommar senare på dagen idag

I helgen var vi och hälsade på kusinerna. Min dotter och kusinerna satt och åt middag. Jag och min syster försökte febrilt hålla dem intresserade av att sitta kvar och äta upp. Jag hittade en lapp med alla namnsdagar i juni och började fråga barnen frågor runt namnen
- Gissa vem som har namnsdag den 27:e? Någon som du brukar leka med, säger jag till kusinen.
Han funderar ett tag och nämner andra kusiner men det blir inte rätt någon gång. Till slut får min syster säga att han ska leka med henne på tisdag. Då kommer han på och gissar rätt.
Sen säger jag till min dotter
- Gissa vem som har namnsdag den 9:e juni?
- Kan inte, säger båda.
- Det är Börje. Vem är det som du känner som vi kallar för Börje, frågar jag min dotter.
Hon tänker och kusinen tänker. Jag och min dotter kallar nämligen alla bajskorvar för Börje för att vi ska öva oss på att göra det roligt att gå på toaletten och därmed bli av med blöjan helt och hållet. Och det har visat sig fungera ihop med klistermärksbelöning. Så nu verkar blöjor vara nästan helt ur bilden. Men just då kopplade hon inte till vår lilla lek för hon kom inte på vem det var vi kallar för Börje.
- Kommer du ihåg vem det är vi känner som vi kallar Börje, frågar jag igen?
Då säger kusinen
- Kanske är det hambörjare.
Gissa om jag och min syster fick ett skrattanfall. Och gissa om vi kommer skratta tyst nästa gång vi ska hälsa på någon som heter Börje.

Dyra smörgåsar

Idag blev det en skön sommardag. Dom kommer ju ibland så där på senhösten. Vi tog till vara på den genom att gå till den bästa lekplatsen häromkring. Den med bäcken, broarna och kioskerna. Att kasta pinnar i bäcken och se dom segla iväg under bron är nog det roligaste. Trots fina rutchkanor och gungor står oftast naturens egna leksaker högst i kurs i slutändan ändå.

Vi lekte kiosk också. Tre olika små hus kan agera kiosker. Pinnar blev till gurkor, bananer och smörgåsar. Jag sålde två smörgåsar till min dotter för 50 kr.
Och även om jag hör mina ord genom henne låter det så mycket roligare när hon väl säger det.
Så när hon betalade sina smörgåsar med stenarna muttrar hon
- Det var dyrt, samtidigt som hon försöker se allvarlig ut, men det går ungefär en sekund sen skrattar hon för hon vet så väl att jag tycker det är så roligt när hon använder mina uttryck.

Formbesked

Vi brukar springa knatteorientering jag och min dotter. En snitslad bana i skogen med liten karta och små kontroller. Min dotter älskar det. Så var det dags igen i lördags, hon hade väntat hela veckan. Vi sitter på morgonen innan avfärd och äter frukost hos mormor och morfar. Morfar frågar min dotter:
- Ska du springa knatteknat idag?
- Jaa svarar hon bestämt.
- Hur är formen då? fortsätter han
och jag undrar om hon förstår vad han menar och tänkte precis börja förklara hur morfar menar när hon svarar
- Det får vi se, och ser pilimarisk ut.
Vi skrattar gott morfar och jag.

För övrigt har jag nu fått låna min mammas mp3-spelare trots att jag ärligt berättat att jag tvättat en i tvättmaskin. Men hon tänker väl att jag inte är dum nog och gör samma misstag två gånger. Fast numera vid 30-års ålder vet nog både hon och jag att det där inte är sant. Man kan mycket väl göra samma misstag två gånger. Som den gången jag fick parkeringsböter två gånger på samma vecka, på samma gata med samma bil. Eller när jag gav bilen en snygg skrapning på höger sida, för att bara fyra veckor senare få en nästan identisk skrapning på vänster sida. I och för sig inte mitt fel andra gången, men ändå. För att inte tala om tandtråden. Jag börjar med tandtråd efter varje tandläkarbesök, för att bara någon månad senare sluta. Och som vanligt få banner av tandläkaren nästa gång jag är där. Fast det finns kanske misstag som man verkligen inte gör om. Som att tvätta MP3-spelare. Förhoppningsvis är det så.

Snigelmord

Vi åkte till mormor igen. Och mormor har precis hittat mördarsniglar i sin trädgård. Vi själva har hundratals. Så vi är vana snigelletare och snigelmördare. Men mormor kan fortfarande räkna sina. Min dotter är helt präglad av sina snigelhatande föräldrar.
Så direkt när mormor började prata om att hon tagit 4 st sniglar idag, snappade min dotter direkt upp samtalsämnet.
- Har du också mördarsniglar mormor?
- Ja
- Vad gör du med dina mördarsniglar mormor?
- Vad jag gör med dom?
- Ja?
Mormor tittar lite ursäktande på mig, och jag nickar lite lätt för att visa att det är ok att hon säger att hon dödar dom. Så med lite försiktighet säger mormor
- Jag dödar dom
- Vi kastar stenar på våra, säger min dotter med en helt vanlig ton, och utan någon försiktighet. För det är vardag hemma hos oss. Vi dödar sniglar för vi gillar inte sniglar. Så är det bara.
Mormor har smurfar hemma hos sig, och till min glädje ville min dotter leka med dom. Och där i finns en snigel. En röd. Hon tar den röda snigeln och kommer fram till mig och säger
- Detta är ingen mördarsnigel mamma, detta är en snäll röd snigel. Mördarsniglar är bruna.
- Va bra svarar jag. För vi gillar ju inte mördarsniglar eller hur.
- Nej det gör vi inte, för dom får inte vara i vår trädgård.
- Precis.
Att en av mormors grannar dödar sniglar med thinner och salt och sen gräver ned dom diskuterade vi dock när min dotter inte hörde. För jag är ju dock inte helt säker på hur snigelmord kan påverka min dotters fortsatta uppväxt......

Tvättmiss

Ibland är jag duktig och fixar saker med en gång. Men för det mesta väntar jag till ett bättre tillfälle. Och jag brukar banna mig själv för det. Det är ju alltid skönt att ha saker gjort, än att skjuta upp dem. Så idag när lillebror bajsade ner sig själv, mig och den värdefulla babysittern, var jag plötsligt inte mig själv. För jag gick direkt ner till tvättstugan och lade i alla grejorna i tvättmaskinen, trots att jag var halvvägs ut genom dörren på väg till dagis. I vanliga fall hade jag hängt sakerna på tork och efter jag kommit hem från dagis då hade jag möjligtvis lagt in allt i tvätten. Men inte idag. Nej då, idag var jag duktig.
Men jag ska säga er, att för mig lönar det sig inte att göra saker med en gång. Det blir bara fel.
Jag upptäcker till min fasa när jag kommer hem från dagis att sambons mp3-spelare följt med mina byxor in i tvättmaskinen. Och tvätten är ju redan färdigtvättad, för jag hade ju varit så duktig. Så jag öppnar tvättmaskinen och letar fram mp3-spelaren bland alla blöta kläder och försöker förtvivlat få igång den igen....
Lönlöst. Inte ett enda livstecken från den. Och jag vet inte vad jag trodde heller. Att dagens mp3 spelare klarar 10l vatten samt 200varv/sek i centrifugering. Knappast.

Det bästa i kråksången är att min sambo nu får ett bra skäl till att han köpte en ny i-pod häromdagen och lade den numera vältvättade mp3-spelaren åt sidan. Tur för mig också. Fast i-poden lär jag ju aldrig få låna, för den kommer han väl vara livrädd för att hitta hängades på torkvindan efter jag lånat den.

Vidare är det inte bra för min dotters ordförråd att svenskarna inte gör så bra ifrån sig på OS. Jag har utropat allt för många gånger "SKiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiT" under de senaste OS dagarna. Visst är det en ganska oskyldig svordom, men ändå.
Så idag när skyfallet kom plötsligt springer jag ut för att rädda så att våra vagnar inte ska bli blöta. Min dotter springer efter och ställer sig på farstukvisten och ropar
- "Skiiiiiiit"
- Va sa du, sa jag
- Men det regnar ju så att allt blir blött! Skit.
- Jadu, så sant så sant, svarar jag......

Spökregn

Idag har det regnat. Riktiga störtskurar har kommit och gått. Då är det ganska mysigt att sitta inomhus och titta på OS. Idag såg vi simhopp. Och är man drygt två år och aldrig sett varken simhopp eller konstsim så är det ju svårt att veta skillnaden.
När simhopparen hoppat ner i bassängen säger min dotter
- Snart kommer han upp och dansar med sina fötter-
Och varför inte lägga in lite konstsim som avslutning på sitt simhopp bara för att få en liten extra knorr på sitt hopp?

Appropå regnet. När det regnade som mest öppnade jag dörren för att kontrollera så att inget blev blött på farstukvisten. Då säger min dotter
- Får jag titta ut.
- Ja kom du och titta ut och se hur mycket det regnar säger jag.
Och som ni vet har hon ju sitt speciella sätt att säga duggregn på. Så idag fick jag höra nästa "regnord".
- Oj vad det spökregnar!
Klockrent. Såklart att det heter spökregn. I alla fall när man är liten och ens referensramar ligger väldigt nära sagans värld.

Övrigt av intresse idag är ju att den viktigaste posten delats ut. Den som vi alla väntar på hela året. Det som motiverar till att man fortfarande har en brevlåda stavas IKEA.

Hemma-OS

Dagen idag har präglats av OS. Ställde in bärbara datorn i köket och såg webbsändningarna hela dagen.
Vi såg allt från beach volley till friidrott till konstsim och hästhoppning.

- Nu springer dom, sa jag till min dotter när vi såg 400m löparna.
Vi båda tittade med spänning.
- Mamma dom springer jätte jätte jätte jätte jätte jätte jätte jätte fort.
- Ja det gör dom verkligen.
Vi kollade in konstsimmarna.
- Titta så konstigt dom där tjejerna simmar, sa jag.
- oj, sa min dotter. Är det ett ben?
- Ja det är ett ben.
- Va många ben hon har.
- Fast det är för att dom är två under vattnet.
- Det var konstigt.
Lite senare
- Titta mamma, nu kom det en häst också.
En salig blandning.

Sen lekte vi sprinters ute på grusgången.
- Mamma du säger klara färdiga gå.
- Klara färdiga gå
Sen springer jag fort med henne i handen så att hon får fart från mig.
Hon skrattar högt.
- Klara färdiga gå, säger jag gång på gång.
- Nej nu ska du säga Klara färdiga pang, för dom skjuter ju faktiskt.
- Ja det gör dom ju.
- Klara färdiga pang, säger hon, nu skjuter jag. Pang Pang.
- Fast det är ju bara i luften dom skjuter, förklarar jag.
- jaha, säger hon.
Det var ju inte så lätt att veta, när vi kvällen innan har sjungt "annars skjuter jägarn dig...kom ja kom i stugan in"

När pappa kommer hem vill hon att vi ska springa mot varandra på grusgången.
Tävlingsmänniska som jag är, tar jag det på blodigt allvar och springer allt vad jag har.
Hon skrattar högt.
OS när det är som bäst.

Vattkoppskramar

Nya ord som har noterats här hemma efter getingsäsongen är smällflugare. Alltså en sån man smäller flugor och getingar med. Ganska gulligt tycker jag.

Sen påbörjar vi idag ytterligare en tvåveckorsperiod av prickar. Lillebror är smittad. En stilla undran varför vi inte lyckades få vattkopporna samtidigt går ut i rymden och får inget svar. Det är bara att bita ihop. Vår bekantskapskrets har krympt till att endast inkludera de som har haft vattkoppor....En liten egen sekt.
- Har ni haft "den"?
- Koppsmittan alltså?
Blir svaret ja, jamen visst då är ni välkomna hit på fika.
Om inte blir det antingen
- OK då syns vi tidigast om två veckor
eller
- Kom hit så kan ni också "få" den.
Vi har förmedlat smittan vidare till en liten ovetande kille. Han förstod inte varför han skulle krama om min dotter. Han gjorde det gladeligen. Varför skulle man tacka nej till det? Hon var lite prickig, OK, men lite kvinnlig värme tackar man ju inte nej till tänkte väl han.
Och nu har vi en till aspirant till att föra smittan vidare. Tror vi ska ringa runt en vända till och höra vem som vill ha lite manliga kramar den här gången.

Bröllopsförklaring

Vi fick ett inbjudningskort. Bröllopsinbjudningskort. Min dotter undrade vad bröllop var för något.
- Det är när två personer som tycker om varandra gifter sig.
- Vaddå? sa hon, vaddå är för övrigt ett väldigt vanligt återkommande ord nuförtiden.
- När en pojke och flicka tycker om varandra, kan dom gifta sig i kyrkan för att dom vill vara med varandra hela livet.
Jamen jag vet....inte jättebra förklaring. Men försök själva att förklara vad bröllop och giftermål är så enkelt som möjligt. Och jag vågade inte ens börja förklara att tjejer och tjejer och killar och killar kan gifta sig med varandra också. Jag hade fullt upp med att förklara heteroäktenskap
- Så tex jag och pappa kan gifta oss med varandra.
- Jaha sa hon.I kyrkan?
- Ja precis.
När pappa kom hem började vi prata om inbjudan och hon kom in i slutet av vår konversation.
- vaddå, vad pratar ni om mamma?
- Vi pratar om bröllopet och dom som ska gifta sig.
- Jaha.
Pappa börjar då förklara vad bröllop är för något för henne. En något bättre förklaring än min. Så min dotter började nu förstå vad det handlade om.
- Jaha sa hon lite dröjande. Så tittade hon på mig och samtidigt som hon klappade mig på kinden sa hon
- Och du kan ju gifta dig mamma.
Jag log och tittade på min sambo.
- Ja jag kan ju gifta mig.
- Vem kan mamma gifta sig med, frågade min sambo.
- Vaddå? min dotter såg frågande ut.
Han upprepade sin fråga.
- Vaddå? hon såg helt ut som ett frågetecken.
- Ja vem kan mamma gifta sig med då? sa han återigen.
Sen fortsatte han.
- Hon kan ju gifta sig med pappa eller hur.
- Ja det kan hon, svarade hon och sprang iväg.
Jag sa till min sambo
- Jag lovar att jag sa att tillexempel skulle du och jag kunna gifta oss. Hon fick väl bara blackout.
För det lät ju onekligen inte så bra när hon endast kom ihåg att jag var den enda som var inblandad i bröllopsförklaringen.

Beröm

Ibland är det skönt att få lite beröm från sina barn. Det är ju ofta tvärtom. Vi öser över våra barn beröm. Va duktig du är. Å va fint du ritat. Va jättebra att du tog på dig skorna själv. Och så vidare. Men häromdagen fick jag en självförtroendeboost av min dotter. Jag hörde ju i och för sig att det var mina ord hon härmade, men det passade in i sammanhanget och det lät som om hon menade det.
Vi skulle pyssla. Vi skulle göra gröna grodor av engångstallrikar.
- Först ska vi måla tallrikarna gröna sa jag
- OK sa hon
- Men nu kom jag på något. Istället för att måla vitt papper grönt till armarna, kan vi använda våra färgade papper vi har. Vi tar dom gröna papprena och klipper ur armar. Jag gick för att hämta dessa papper.
Med min dotter i släptåg säger hon
- Vilken bra idé mamma. Vad du är smart mamma!
Det kändes riktigt varmt i hjärtat.
Så jag förstår verkligen de där uppfostrangurusarna som säger att vi ska berömma våra barn.

Igelkottsben

Min dotter fick målat sina tånaglar för första gången igår. Hon tyckte det var jättespännande. Och hon förstod inte hur färgen kunde sitta kvar på tårna när hon badade. I morse frågade hon också om jag hade kvar mina tånaglar, samtidigt som hon tittade ner på sina egna.

- Jag har kvar mina tånaglar.

- Ska vi ta kort på våra fina tånaglar frågade jag.

Hon var skeptisk till en början men sen ställde vi våra fötter bredvid varandra, och fotade. Samtidigt kände hon på mina ben och kände att det var sticksigt eftersom att jag inte tagit fram rakhyveln de senaste duschsessionerna.

- Du sticks lite här mamma.

- mmm....svarade jag lite frånvarande.

- Har det varit en igelkott här på dina ben?

- Ha ha ja det kan man väl säga.

Sen var det åter det här med sommarvädret. Vi var ute en stund på förmiddagen. Det var lite kyligt och vinden blåste lite kallt. Min dotter hade på sig en byxor, t-shirt, tunn fleecetröja och en vindjacka. Det var nog lagom för vädret igår. Men plötsligt ser jag henne på grusgången springades fram och tillbaka, samtidigt som hon ropar

- Det är sommar nu.

Hon tar av sig jacka och fleecetröja och har kvar t-shirt och byxor i alla fall sen ropar hon till mig igen

- Mamma det är sommar nu.

- Jamen är det inte lite kallt med bara t-shirt.

- Nej det är sommar nu. Oj nu kommer solen, nu blir det varmt o skönt.

Det är skönt med barn. Dom ser oftast allt från den positiva sidan. Livet blir mycket mer glädje i när barn finns nära.

Vädra

Jag tror att vissa beteenden som vi har, får vi mycket tidigt i livet. Som det här med att kanske inte alltid medge ens felaktiga beteende eller misstag eller att man har tagit fel i allmänhet. Till exempel om vi börjar att vinka på någon men inser att det är fel person, så kanske vinkningen blir till ett viftande som om vi viftar bort en fluga. Allt för att inte visa att vi tagit fel.

Min teori har jag såklart hämtat från min 2-åriga dotter.
Pappa är ute och springer. Hon tycker att det låter som om pappa är ute på trappan. Jag försöker säga att han inte är hemma, men hon går fram till ytterdörren ändå och säger
- Är det pappa som är här utanför
- Nej han är ju ute och tränar. Hör du honom menar du?
- Ja, han är här utanför.
- Jamen då öppnar vi och tittar efter säger jag.
Så vi öppnar dörren men där står ingen pappa.
Hon säger lite trevande:
- Men ... men... Ok....men jag ville bara öppna för det behövde bara komma in lite luft.

Så antingen ville hon då inte erkänna sitt misstag. Eller, ve och fasa, så tycker hon att det luktar unket hemma så att vi behöver vädra...

Dubbelregn

När barn börjar utveckla sitt språk, blir det ju en hel del fel i början. Men tänk vad roligt det är att se utvecklingen de gör och hur fascinerande det är att se hur de snappar upp ord och använder dem i oftast RÄTT sammanhang. Det är imponerande tycker jag.

Min dotter och jag var ute i trädgården och lekte i den lilla vattensamling som skapats av regnet i hennes lilla uppblåsbara pool. Det börjar regna. Endast lite duggregn men jag säger till henne ändå
- Nu börjar det regna, nu får vi nog gå in.
- Nej det är ju bara dubbelregn, om det börjar regna mycket då kan vi springa in.

Det var ju tur att det bara var duggregn och inte dubbelregn, för dubbelregn låter som om det skulle kunna vara ganska mycket regn. Då hade vi nog fått springa in med en gång. Men finns det något gulligare ord just nu än dubbelregn. Tror inte det.

För övrigt hörde jag en låt ur Dirty Dancing på radion i morse. Har inte hört den på länge. Kom då och tänka på felsjungningar. Ni vet hur ni ibland sjöng med i låtar ni hörde på radion, och sen upptäcker efter ett bra tag att ni sjungt helt fel, trots att ni var helt hundra procent säkra på att de sjöng "ear and see" och inte som någon sedan rättade dig till att sjunga "urgency" ("I've had the time of my life", Dirty Dancing, jag gick i sexan första gången jag hörde den....min engelska var måttlig på den tiden). Trots att jag numera har ganska excellent engelska och vet mycket väl att det ska vara urgency, hör jag mig själv börja sjunga ear i alla fall. Mysko.

Fast i en apa

Häromdagen hör jag min dotter säga
- Pappa, du ska vara doktor.
- Ok säger pappa och går ut och hämtar dotterns olle och sätter på huvudet. Ja fråga mig inte varför just hennes olle har blivit tradition att ha som doktorsmössa, men det hör till när far och dotter leker doktor.
- Jaha då ska vi se här, är det den här lilla flickan som är sjuk. Vad har hänt med dig då?
- Jag har fastnat i en apa.
- Det var ett svårt fall, säger pappa och synar henne noga.
- Kan du få loss mig?
- Det ska vi nog kunna ordna.
Jag sitter i köket och njuter av konversationen. Fastnat i en apa, underbart! Det lär inte vara många läkare som har fått ett sådant knepigt fall. Jag tror definitivt att samtliga i Grey´s Anatomy hade sagt "Please let me scrub in on this one".

Prickig martyr

Prickar i oändlighet, fast ganska lindrigt ändå. Min dotter har vattenkoppor. Det är som bekant väldigt lätt att tycka synd om barn som är sjuka. De blir liksom ännu mer sköra och sårbara. När de har vattenkoppor är det definitivt väldigt svårt att inte tycka synd om barnen. Som dom ser ut! Prickar precis överallt, innuti munnen, i hårbotten, under fötterna. Ingen kroppsdel kommer undan. Just nu tycker jag väldigt synd om henne. Så till den grad att allt som hon i vanliga fall inte får, går rätt genom censuren. Det tar emot att vara principfast i dessa prickdagar.

Så det blir saft till mellanmål (hon har ju feber och måste dricka), nappen får följa med under nästan hela dagen (i vanliga fall endast till sovstunder), yoghurten får ätas framför TV:n (det är ju bra om hon får i sig något överhuvudtaget när aptiten inte är den bästa och prickarna till och med är i munnen), TV:n står på längre och oftar än vanligt (det är ju bra om hon kan distraheras och inte klia). Frågan är bara hur lätt det sen är att förklara att det endast är när hon är så sjuk som vi stiger åt sidan från de vanliga reglerna och bestyren. När hon märker det och är frisk från prickarna, kommer det väl sluta med att den röda tuschpennan åker fram och hon målar prickar för att få äta maten framför TV:n.

Fast just nu struntar jag blankt i hur vi ska bära oss åt för att få de gamla rutinerna tillbaka. För som hon ser ut det lilla livet. Stora infekterade koppor på ryggen, för att inte tala om den något irriterande koppan som sitter precis längst ut på nästippen. Hon får faktiskt bestämma här omkring några dagar till, för det är inte mera rätt när man får stå ut med att se ut så och den klåda det innebär. Och särskilt när hon emellanåt låter som en martyr.
- Oj oj oj titta på den stora infekterade koppan, stackars dig, säger jag när jag synar hennes rygg.
- Men mamma säger hon och stryker mig tröstande på kinden, det gör inget, dom går bort snart.
Det är ju jag som ska säga så inte hon. Min lilla söta prickiga martyr.

Kort mage

Vi har just nu ett nästan oräkneligt antal vänner som skall ha antingen sitt första eller andra barn. Bebisleveranserna kommer dugga tätt inom det närmsta året. Så när vi idag satt vid matbordet och började räkna upp för vår dotter alla som skulle få syskon eller ett första barn blev hon nästan helt förvirrad av alla namn.
- Så det är många som ska få en lillebror precis som du, sa jag.
- Eller lillasyster, säger hon snabbt. Trots att hon hela tiden sa att hon själv skulle få en lillebror och inte en lillasyster.
- Ja, eller lillasyster. Men det dröjer ju ett tag innan bebisen kommer, först ska ju magen bli riktigt stor innan bebisen kommer ut. Kommer du ihåg hur stor mammas mage var innan lillebror kom ut?
- Ja först så var han i magen och så hade du en stor mage. Sen så kom ju lillebror ut och då blev din mage kort.
Vi båda log stort.
- Ja så blev min mage kort igen.

Väntan

Igår satt jag vid datorn och skulle skriva ut foton. Min dotter kom och frågade om det var lördag. Ja det var det ju. Så hon undrade om hon fick några Smarties, och det hade jag lovat innan så det var ju bara att svara ja. Men du får vänta lite sa jag.
- Men kan jag få dem nu då
- Vänta lite bara.
Hon stod bredvid mig en liten stund.
- Men mamma kom nu då.
- Ja vänta lite till bara.
Hon stod otåligt och trampade.
- Mamma kom då.
- Snälla vänta lite till
- Jamen Mamma vad väntar jag på då?
Och det hade jag ju aldrig förklarat. Varför hon fick vänta. Ibland får man faktiskt vara tydlig också när det gäller barn. Att förklara gör ju att de oftast förstår varför de behöver vänta, eller ha tålamod, eller behöver göra en viss sak. Många gånger kanske vi inte orkar förklara för vi tror att de inte lyssnar eller förstår, men det gör dom långt mycket mer än vad vi anar.

Kissa utanför

Så var vi där igen. Det här med att kissa i gräset. Min dotter har nu vid lantstället endast kissat i gräset, och ingen gång på toaletten eller pottan. Det råkade nämligen komma utanför en gång på toaletten och en gång på pottan. Så när jag nu försökte få henne att gå på toaletten eller pottan sa hon bara
- Nej jag vill inte gå där, det kommer bara utanför.
Likadant var det hemma. Men i tätbebyggt område är det kanske inte så populärt om hon kissar i trädgården varje gång. Så hemma har vi en klistermärkeslek där hon nu får klistra ett märke för varje gång hon går på pottan. Det har funkat bra.

Så på landet idag utspelades sig följande
- jag är kissenödig.
- då går vi och kissar sa jag
Eftersom hon varit själv hos mormor på landet några dagar, säger hon till mig
- Här mamma brukar jag kissa, och så visar hon en gräsplätt.
Hon sätter sig på huk och jag sätter mig på huk bredvid också.
- kissar du också mamma?
- nej jag har ju kläder på mig, jag sitter så här ändå utan att kissa för att sitta bredvid dig.
- Ja för killar står upp och kissar och tjejer sitter ner och kissar.
- Precis, svara jag.
Efter ett tag flyttar hon sig en bit bort.
- Jag kan sitta lite borta här, så det inte kommer på dig mamma, ifall det kommer utanför.
Ja det här med att kissa utanför har verkligen kommit i fel dager....för jag undrar just hur man kissar utanför när man kissar i gräset.....
- Det är ok om det kommer lite utanför, det gör ingenting, försöker jag rätta till....men vet inte om jag lyckas speciellt bra.
Sen tänker jag att om alla killar skulle vara lika måna om att inte kissa utanför hade ju det sett trevligare ut på många toaletter.....

Docksamlingar och smurfar

Jag älskar att tjuvlyssna på folk. Jag får då en dos av verklighetens såpoperor.

Idag tjuvlyssnade jag på två gravida väninnor som satt och småpratade bredvid oss när vi smaskade i oss godaste glassen i stan. Den ena väninnan hade varit i Helsingborg och vad jag förstod rensat bland sina gamla bardomssaker hos sin mamma. Kanske låg det någon story bakom varför hon var tvungen att åka ner och rensa, men den hörde jag aldrig, tyvärr, för jag blev väldigt nyfiken på varför hon åkt dit. I alla fall hade hon rensat bort en massa saker och sedan slängt dessa, varav några saker som hennes mamma blivit upprörd över att hon slängt. Däribland en docksamling. För några sekunder blev jag också upprörd. Hur kunde hon slänga den? Nu när hon skulle få barn och allt, hon kunde ju ge den vidare till sina barn.
I nästa sekund blev jag avundsjuk. Gud va skönt och slänga saker. Även sådana saker som man kanske eventuellt tror att ens barn möjligen vid något enstaka tillfälle skulle vilja leka med. För det är ju faktiskt inte garanterat att bara för att jag själv tyckte om en speciell leksak som barn, så tycker mina egna barn också om den.

Jag älskade att leka med smurfar när jag var liten. Jag har försökt föra över denna entusiasm över smurfar till min dotter, utan speciell framgång så här långt. Ändå tänker jag inte ge upp. Sist i leksaksaffären när hon fått en peng av farmor och fick välja vad hon ville i affären, gick jag med henne låååångsamt förbi smurfarna i hopp om att hon skulle välja att köpa en. Men ack nej. Hon ville ha Boots istället. En apa i ett TV-program som går i nutid.....inte en avdankad gammal smurf från sent 70-tal eller tidigt 80-tal.....

Nä hon gjorde nog rätt den gravida väninnan. Docksamlingen hade nog gjort sitt. Våra barn är ju faktiskt barn av idag. Och vill antagligen även ha leksaker av idag. Men nånstans hoppas jag ändå att en blå liten figur skall dyka upp på önskelistan till jul.....

Skatter

Min dotter, mormor, min sambo och jag var nere vid sjön och badade. Vi gick omkring i det grunda vattnet där en sandig botten gömmer sig under stenar, dy, sjögräs och annat. Vi tänkte vi skulle göra den lite mer barnvänlig och badvänlig så vi samlade stenar som vi sedan lade i en prydlig hög lite längre bort. På så sätt fick vi ett snyggt stentorn samtidigt som bottnen blev lite skönare att gå på.
När vi gick där fridfullt i solen och plockade sa min dotter.
- Mamma vi samlar skatter.
- Ja det gör vi.
- Gömda skatter.
- Ja det kan vi säga att det är. Vad tror du skatterna kommer ifrån då?
- Från kyrkan.
- Jasså säger jag förvånat. Kommer de från kyrkan.
- Ja, säger hon och ser inte alls förvånad ut själv.
Sen säger jag till min sambo.
- Hörde du det. Vi har skatter från kyrkan här i vår lilla sjö. Inte dåligt eller hur?
Tänk att kyrkan har gömt dom just här.

Jag undrar just om Gud själv kommer ihåg att han har lagt sina skatter i just vår sjö, eller om han är lika glömsk som alla andra karlar och går nu i denna stund och undrar
"Jag undrar var jag la mina skatter nånstans"
Och eftersom han inte har någon fru att fråga vart han har lagt dem nånstans så lär han väl aldrig hitta dem....

Suddigummi

Ibland kommer jag totalt av mig när jag skall tillrättavisa min dotter. För vissa gånger är ju hennes förklaring till varför hon gör saker helt oslagbara.
Häromdagen säger jag till henne med lite skarpare röst när jag ser henne sitta ned vid en något missnöjd lillebror och försöker peta in något i hans mun. Eller det ser i alla fall ut så.
- Du får inte stoppa in något i lillebrors mun.
- Men..men...men..
- Vad är det du har där. Får jag se. Ett pyttelitet suddigummi. Du får absolut inte stoppa in ett suddigummi i lillebrors mun.
- Men men..
- Får jag suddigummit.
- Men men jag skulle ju bara sudda bort hans sura min.
Och då smälter mitt hjärta
- Jamen gulliga du, var det det du gjorde. Då kan du göra det så kan jag få suddigummit sen.

Bil-lek

Under våra bilresor nu på semestern har vi faktiskt inte bara tittat på DVD. Det har även blivit en hel del annan underhållning. Min dotter och jag brukar hitta på olika bil-lekar också, precis som på det glada 70- och 80-talet. Så här gick det till på vägen mellan Göteborg och Borås.
- Hej Hej Hallå jag har en liten lek här, säger jag (så börjar alltid den som vill leka en bil-lek, den andre svarar då följande)
- Jaha, hur gör man den leken då, svarar hon.
- Jo, jag säger ett djur och så ska du hitta på en sång med det djuret i.
- Okej mamma, då kör vi.
- Katt, säger jag.
Hon sjunger den sång som går att sjunga på typ alla bondgårdsdjur
- Jag bor på en bondgård, en liten katt jag är, och när jag blir hungrig så låter jag så här: Miau.
- Bra, mycket bra! Nu är det din tur att säga ett djur.
Hon funderar och tittar ut genom fönstret. Jag tänker att nu säger hon garanterat ko, häst eller hund.
- Örn!
- Va? Örn? Det va svårt, säger jag och skrattar.
Jag är tyst ett tag, sen börjar hon sjunga följande med Hujedamej-melodin:
"Örn örn örn örn örn örn örn örn örn örn örn örn örn....osv....."
- Ha ha ha, den var smart du, och jag skrattar ännu mer.

Gosedjur

Vi har varit på semester. Min dotter har längtat hem de senaste dagarna.
- Jag längtar hem.
- Vad längtar du mest efter, frågar jag.
- Mina gosedjur.
- Jasså.
För att avleda henne från det negativa med att längta hem frågar jag henne vad hon tror att hennes gosedjur har gjort när vi varit borta.
- Sovit lite kanske.
- Jag tror att apan har tittat på TV. Och att elefanten ätit upp all glass i frysen, säger jag för att muntra upp henne lite.
Sen kom vi på alla möjliga saker som gosedjuren busat till det med hemma.
När vi nu kom hem på kvällen och vi bar upp henne sovandes till sin egna goa säng säger jag till min sambo
- Undra hur glad hon kommer bli när hon ser sina gosedjur igen.
Då kom min underbara sambo på att vi skulle rigga upp olika senarion som gosedjuren gjort tills hon vaknar i morgon.
Så nu sitter elefanten utanför frysen. Apan framför TV:n och koalan har hoppat upp på dörren. Vad förvånad hon kommer bli!

Kort hår.

Jag sa till min dotter häromdagen att lillebror har fått långt hår.
Hon tänkte lite och sa sedan
- vart har hans korta hår tagit vägen?

Barn i bil

Igår tittade jag på kartan. Den som låg i bilen. Det är ganska långt till Sälen. Vi ska åka dit på semester. Sen letar jag efter Funäsdalen. Det är ännu längre dit. Det ligger i Härjedalen. Bara ordet Härjedalen vittnar ju om att det är lååångt upp i landet.

Det jag undrar är hur mina föräldrar underhöll oss barn i bilen de vintrar vi brukade åka upp till Härjedalen. Härliga härjedalen. Undra om mina föräldrar verkligen tyckte att det var härliga Härjedalen efter åtskilliga timmar i bil med två sysslolösa barn i baksätet. Undra också hur många gånger vi frågade "Hur långt är det kvar". Jag kommer inte ihåg bilresorna överhuvudtaget. Jag kommer bara ihåg snön. Otroliga mängder snö. 2 meters drivor. Jag tror att det är det som min mamma och pappa också kommer ihåg. Det brukar ju vara så. Det som var roligt brukar överskugga det som var mindre roligt, som tex en lång resa med barn i bil.

Vi gjorde det som var enklast inför vår långresa med 2 barn. Vi köpte en DVD att ha i bilen. Och därmed köpte vi oss även ca 1 timmas lugn och ganska tyst bilvistelse. Fast det är ju inte enbart för vår skull. Inte för att bebisen kommer kolla på Molly Mus, men min dotter kommer garanterat uppskatta att titta på Molly istället för bilsätesryggstödet. A win win med andra ord.

Hästrädsla

Vi känner två hästar. Lukas och Solita. Idag stod vi och tittade på dom på andra sidan staketet. Min dotter säger
- Jag vågar inte klappa dom.
- Du behöver inte det, svarar jag.
- Dom är så stora
- Ja dom är väldigt stora
- När jag blir lika stor som dom hästarna, då kan jag heta Solita, säger hon och ler stort.
- Ja, jag hoppas att du inte blir riktigt så stor, säger jag lite försiktigt.

Sen undrar jag hur man inte för över sina rädslor på sina barn. Som det här med att jag har stor respekt för hästar och är oftast rädd för dem när jag klappar dem. Med ett skådespel som jag själv tycker är ganska övertygande försöker jag dock att dölja denna rädsla och klappar hästarna inför min dotter för att hon ska se att det inte är farligt. Innerst inne är jag ganska rädd själv.
- Titta han är jättesnäll hästen. Såja hästen, säger jag medan jag klappar honom, va snäll du är.
Dels för att övertyga henne men också för att övertyga mig själv. Och så hoppas jag att min dotter inte känner av min rädsla, men att döma av hennes kommentar i situationen jag beskrev tidigare inser jag att jag har misslyckats totalt. Och min mamma misslyckades i sin tur, då hon idag sa till mig att hon misstänkte att hon fört över hästrädslan till mig helt utan avsikt. Ett barn känner av sin mammas kroppspråk och intuitioner mer än vi kan ana.....

Kissa utomhus

Många gånger kommer vi inte ihåg hur det kändes att göra något för första gången. Det känns som om det alltid funnits där och vi tänker inte så mycket på hur det var innan. Som tex att höra åskan för första gången. Som min dotter gjorde idag.
- Har du hört åskan någon gång innan? frågade jag idag när det åskade
- Nej....svarade hon
- Lyssna. Så här låter åskan.
Hon lyssnade med stora öron och ögon.
- Nu vet jag det, sa hon sen och fortsatte titta på TV.
Lite besviket konstaterade jag att jag faktiskt hade förväntat mig att hon skulle bli lite mer imponerad...
Nä då var hon mer imponerad över att igår för första gången kissa i gräset.
Jag höll henne om benen medan hon kissade i gräset bakom några buskar. När vi sen gick därifrån sa hon med en viss stolthet
- Jag ska säga till mormor att jag kissade i gräset idag.
Jag undrar om jag tyckte det var lika spännande när jag för första gången kissade utomhus. Jag hoppas det. För det är inte något som jag kommer ihåg så här en 30 år senare......

Stor grön kanin

Idag har det varit Liseberg. Min dotter älskar Liseberg, innan hon ens har varit där. För det gör man om man bor i Göteborg. Vi går dit, hon ser bergbanan.
- Se hur dom åker i tåget där.
Hon tittar med stora ögon.
- Jag vill inte åka den
- Nej vi ska inte åka den
Vi bestämmer oss för att åka barnbåtarna. På vägen dit ser vi rainbow.
- Titta där, där åker dom i regnbågen, säger jag
Hon tittar åter med stora ögon och säger åååååå.
- Jag vill inte åka den
- Nej vi ska inte åka den
Vi ser flumride.
- Titta vilken stor rutschkana dom åker där.
- Oj, oooouuiiiii, säger hon och skrattar, men blir allvarlig igen
- Jag vill inte åka den
- Men lilla vän vi ska inte åka den vi ska bara åka saker som är för barn
Så när hon ser båtarna säger jag
- Vill du åka dom
Hon skiner upp
- Jaa det vill jag.

Vi åkte barnbåtarna, vi åkte lisebergstornet (dock till stor besvikelse för oss vuxna som trodde att vi skulle åka ner i underjorden där kaninerna bor , men den var borttagen. Vi hade ju sagt till barnen att vi skulle åka ner till kaninerna...Var e kaninerna Var e kaninerna fick vi höra sen), vi åkte kaninbåtarna och vi åkte karusell. Som tur var fick barnen träffa kaninerna på kaninbåtresan.
När vi på vägen hem frågar vad som var roligast på Liseberg sa hon ganska snabbt
- Det var när kaninen tog min keps som jag tappade, och du pappa tog tillbaka den.
Tack kära stora gröna kanin för att du förgyller våra barns tillvaro.

Äggsäng och kaviarbetoning

Det är semester. Det märker vi eftersom vi åt sen frukost kl 9 och hade helgfrukost på en vardag. Då blir det ägg. Det gillar min dotter. Fast inte så mycket för att äta ägget utan för själva skalandets skull. Och efter ett antal skalbitar på golvet, stolen och bordet senare är det dags för sängen.
- Jag vill ha sängen, säger hon. Jag vill ha äggets säng.
Och då menar hon äggdelaren. Det är liksom toppen på gräddmoset. Det är lika roligt varje gång att lägga ägget i dess säng och sen likt en giljotin se det omformas till äggskivor. Oslagbart nöje.

Sen kom min seger för dagen. Min dotter säger kaviar exakt som jag och inte som min sambo. Han betonar kaviar på första a:et. Jag betonar på andra a:et. Och idag när min dotter sitter vid frukostbordet hör jag henne säga
- Tycker du om kaviâr mamma?
- Ja det gör jag, och skrattar med seger i rösten.
- Va snyggt du säger kaviar.
- Kan du säga det en gång till, säger min sambo till min dotter
- Kaviâr, säger hon
Och jag fortsätter äta min frukost med en fånig stolthet i ryggen. Min boråsdialekt har segrat över falköpingsdialekten!

Lättövertalad

Den här mammaledigheten hade jag bestämt mig för att inte gå på några erbjudanden. Inte ett enda. Det är som om alla vet att föräldralediga mammor är ett lätt byte för riktigt bra erbjudanden som bara inte går att missa. Det är bokklubbar, föräldratidningar, barnförsäkringar, blöjor osv. Jag är övertygad om att de alla sitter och skrattar högt på sina jobbmöten hos dessa företag hur lättövertalade vi stackars sävliga förvirrade ammande mammor är när vi går hemma med barn runt fötterna som pockar på uppmärksamhet. Så nu står jag här med en prenumeration på en föräldratidning och är just i färd med att fylla i ett bokklubbserbjudande. Men jag lovar att blir det ytterligare ett barn någon gång i framtiden ska jag svara NEJ på alla erbjudanden.

Det som är roligast just nu är att se min dotter sjunga Hujedamig-sången blundandes framför spegeln medan hon borstar tänderna.

Akut som fungerar och Text-TV

Idag har jag ätit legoglass. De gröna bitarna var päronglass, de blåa blåbärsglass och de gula citronglass. Så kom hon med en beige legobit som jag skulle smaka på.
- Vill du smaka mamma
- Gärna, vad är det för smak
Hon tittar en stund på legobiten och funderar, sen säger hon
- Det är beigesmak
Antar att det är en ganska lam och intetsägande smak.....


Vi har även varit hos doktorn idag som har tittat i min dotters näsa
- Det var en liten näsa
Jamen va trodde han på en tvååring...att hon skulle ha en snabel?
Sen säger han när han stoppar in den här tittmakapären
- Oj nu blev det svårt att se, den immar igen för att hon andas.
Hmm...konstigt....lite svårt att säga till henne att inte andas.
Fast det var en väldigt trevlig doktor med snabba beslut för vips så fick vi en remiss till barnakuten.
- Jag får skicka er till barnakuten. Det är så svårt att se när hon andas dom får ta ett mikroskop.
Jag är ledsen, men det blir en tråkig dag på barnakuten idag för er.
Vi förstod. Kö kö kö. Så det var bara att snabbt hem och ladda upp med lite mat och sen iväg. Min dotter och sambo gick i förväg, jag och lillen tänkte sluta upp senare. Men efter en stund rings vi och döm om min förvåning när de redan kommit in till sköterskan och läkaren var på väg. Jag bedömer ju att jag inte ens hinner dit. Va? Vi som har hört att det Alltid är kö för att komma till läkare på den mottagningen och särskilt på sommaren. Ytterligare en stund senare ringer de igen, de är på väg till ytterligare en läkare, en öron-näsa-hals. De har fått tid där genast. Schvish in dit och fick hjälp där. Schvosh så har de fått antibiotika och är tillbaka 2 1/2 timma senare. Jag måste bara säga att när sjukvården fungerar, så fungerar den banne mig schvish schvosh utan man ens hinner blinka. Fast jag undrar vartifrån den där imman kom ifrån hos den första läkaren, eftersom öron-näsa-hals läkaren sa att det var totalstopp i näsborren....

En sista undran för dagen är om Text-TV är en killgrej och att det är därför den har överlevt. Jag menar att det är män som beslutar det mesta här i världen och att det är dem som vill ha den kvar. Jag känner inte till att någon endaste av mina tjejkompisar använder sig av Text-TV. Kanske kan det förstås bero på att vi aldrig talat om det, men det tar jag också som ett tecken på att de inte läser där. Har aldrig hört dem säga att "det läste jag på Text-TV". Det känns för mig som en förlegad sak när internet finns, men jag kan ha fel.

Inneväder och uteväder

Idag har jag fått en till syster. Min arbetskompis var förbi och hälsade på. När hon åkt hem och jag går förbi mina grannar som är ute och målar sitt garage frågar dom om det var min syster som var här och hälsade på. Ja, sa jag. Ni var väldigt lika sa dom. Eller förresten menar du idag undrar jag. Ja alldeles nyss. Näe det var ju min arbetskompis, min syster var här och hälsade på i måndags, det var det jag trodde. Så plötsligt hade jag fått en ny syster. Och vem vet vilka förfäder jag har, vi kanske är släkt på långt håll min nya syster och jag.

Det är något konstigt med varmt väder. När det inte är sommarväder, önskar jag att det vore varmt och soligt. När det väl är sommarhett och soligt tycker jag det faktiskt är ganska jobbigt. Och det är så typiskt för Sverige att man inte får tycka det är jobbigt. För skulle man säga en fras som:

- Jag tycker det är för varmt och soligt.

Ska man i Sverige alltid lägga till en bifras såsom

- Fast jag ska inte klaga

eller

- Bäst att inte klaga för då kanske hela sommaren blir regnig.

Precis som om Gud eller någon lyssnar och kommer straffa oss svenskar för att vi tycker det är för hett på sommaren genom att beordra regn resten av sommaren. För så kan det ju inte vara....eller....jag menar, det är ju rätt skönt med sol och värme om jag tänker efter.

Just det här med att vi gärna kommenterar väder hör jag tydligt genom vår dotter. Idag tittade hon ut genom dörröppningen och sa:
- Ser inte så mulet ut idag.
Och min sambo kommenterade även det kommande vädret som stod i tidningen idag med ett skönt konstaterande:
- Jamen på söndag ser det inte så tokigt ut för att vara ute.
Jag undrar hur innevädret ser ut på söndag.....

Igår kom min sambo hem från jobbet och sa till vår dotter, nu ska jag vara ledig länge och så i morgon ska vi åka på semester.
- Ja sa hon och då ska alla vi vara med på semestern. Alla vi ska åka på semester.
- Vem ska bo här då? frågade han.
Hon blir lite förskräckt men säger sen skrattandes
- Nämen vi kommer ju tillbaka, det är ju vårat hus det här. Inte nån annans.
- ja så är det ju, sa vi.

Och så har vi lärt oss vad leverpastej kan heta om man är 2år. Leverpasta. Låter mer som ett utdrag ur en hemsk skolmatsalsmeny.....

Frysenödig

Morden i midsomer. Tisdagar betyder mord i engelska landsbygden och jag är som fastklistrad. Jag vet att det är många som tycker att serien är fånig med mord i parti och minut i detta lilla county. Men det spelar inte mig någon roll vad andra tycker, jag är fast. Inte mycket kan få mig att missa episoderna. Och jag vet förresten att det finns minst lika många som älskar serien som tycker den är fånig. Min kompis tex. Som hade världens dilemma eftersom någon hade förlagt en möhippa till just en tisdag.
- Vet dom inte att sommartisdagskvällar är heliga, sa jag
- Tydligen inte, svarade hon. Jag funderar om det kan vara så att en möhippa är slut kl 21 så jag hinner hem.
- Skulle inte tro det va? sa jag
- Nä suckade hon, inte troligt alls....
- Om jag någongång får en möhippa, kom ihåg att du får vara den som ser till att inte förlägga den till en sommartisdag, sa jag.
- jag lovar.

Idag har vi tränat på att inte ha blöja. Min dotter och jag var vid sjön och badade. Efter hon badat tänkte jag att hon säkert var kissenödig. Jag frågade om hon var kissenödig och hon svarade ja. Jag virade in henne i en handduk för hon frös och sen sprang vi in i skogen och hon försökte kissa, men det kom inget.
- Vi provar igen senare sa jag.
- Jag var nog inte kissenödig, sa hon. Jag är bara frysenödig.

Senare bakade hon och hennes kompis sandkakor. Eller rättare sagt geggamojakakor.
- Mamma vill du smaka?
- Gärna, vad är det för smak?
- Geggamojesmak.
- Jasså hur smakar det?
- Äh, smaka får du se.
Såklart. Annars kan man ju inte veta.....

Hajar

Min dotter ritar mycket. Ofta får teckningarna samma motiv periodvis. Ibland är det regnbågsteman, då målar hon några streck med varje penna i lådan. Sen har vi Pippi-perioder då hon målar Herr Nilsson, Lilla Gubben och de andra figurerna. Nu senast är det kverarium. Eller som vi andra brukar säga: Akvarium. Fast med napp i mun tyckte jag att hon sa varulv, och då blev jag lite orolig. Ritar hon varulvar....har jag varit så förvirrad och låtit henne titta på Buffy the vampire istället för Bolibompa....Men när hon förklarade lite närmare vilka fiskar som hon ritat i sitt kverarium och när jag tog ut nappen så jag hörde alla bokstäver hon sa, blev jag lite lugnare.

I kverariumet fanns en brokig samling. En ål ! Två valar ! och en vågfisk !
- Vad är en vågfisk för en fisk, frågar jag.
- Det är en fisk som gör vågor, svarar hon.
- Han gör så här, och så gör hon vågrörelser med hela kroppen. Och jag ser rikigt framför mig hur en vågfisk ser ut.
- Bor dom här fiskarna i akvariet, jag pekar på hennes teckning.
- Nä, inte egentligen. Ålar bor i skålar, säger hon och skrattar. Hon älskar när saker rimmar.
- jasså var bor valarna någonstans egentligen ?
En blå buss åker förbi fönstret.
- Valar bor i bussar, så skrattar hon igen. Jag bara älskar hennes fantasi, och hennes spontana kommentarer.

Akvariebesattheten kom antagligen från att hon såg ett leksaksakvarie som våra kompisars son hade. Ett litet gulligt som innehöll två små leksakshajar, som såg ut att simma omkring genom att en liten fläkt pytsade ut luft i vattnet som fanns i den lilla behållaren. Min sambo visste inte om att min dotter hade sett detta leksaksakvarie så när hon till honom säger:
- Pappa jag vill ha ett kverarium
blir han lite förvånad över hennes svar (eftersom han tror det är ett riktigt akvarie hon menar) när han frågar
- Vad ska du ha i det akvariet?
- Hajar.

Bloggfeber

Jag skapar varje dag små blogg-inlägg i mitt huvud. Jag har blivit besatt av bloggfeber. Allt jag ser eller hör funderar jag över om jag kan skriva något om. Därför blir jag oerhört besviken över när jag inte hinner skriva en dag. Fast det som irriterar mig mest är att alla små historier jag skapat i huvudet under dagen är som bortblåsta när jag väl sätter mig framför datorn....Så nu är det dags att skaffa sig en blogganteckningsbok.

Häromdagen fick jag ett nytt ord av min dotter istället för trottoar. Hon har länge sagt att vi måste gå på promenaden mamma för på gatan får man inte gå, där åker ju bilarna. Men sist vi gick till affären sa hon
- Kom nu mamma, nu går vi ut på dromedaren.
Det tyckte jag lät så poetiskt, och mycket finare än trottoaren.

Igår badade vi lillebror, jag och min dotter. Jag höll i honom och hon tvättade. Mest hans snopp. Eller rättare sagt bara. För hon tyckte den var roligast att tvätta och det kan man ju förstå eftersom hon inte har en egen. Så efteråt hade han nog den renaste snoppen på den här sidan Sverige.

Jag och min kompis satt i lördags och diskuterade om man såg tjockast ut om man hade sina "extra" kilon på magen eller runt höfterna. Jag tyckte magen eftersom mina sitter där, och hon tyckte höfterna eftersom hon ansåg att hennes kilon hon ville bli av med satt där. Inte för att vi har problem med vikt eller så, varken hon eller jag, och det är ju också ett förnämligt i-landsfenomen att sitta och prata extrakilon. Men ändå, tjejer hittar alltid kilon på fel ställen om du frågar. Så triggades vi även av en sån där hemsk skvallerbilaga till expressen eftersom det var fullspäckat med kändistjejer i baddräkt och bikini. Hon hade köpt endast bilagan, vilket egentligen inte går, men hon lyckades. Hon sa att hon skulle chansa och testa om det gick, och hade dom hävdat att det inte gick skulle hon svara
- Men min man köpte expressen igår och glömde att köpa bilagan, och då blev jag sur så idag tänkte jag att jag får väl gå och köpa den själv. Så bilagan hör ihop med den tidning min man köpte igår.
Klockrent tycker jag. För vi vet ju att män glömmer många saker, och var det en tjej som tog betalt skulle hon ju garanterat förstå eftersom hon säkert varit med om samma sak. Och skulle det varit en man som tog betalt skulle han väl nicka instämmande eftersom han säkert nån gång fått skäll från sin fru för att endast fått med sig sportbilagan. Så jag tror definitivt hennes argument skulle hållt, om hon hade fått använt det. Det fick hon tyvärr inte, för de ifrågasatte henne inte.

Semester

Just nu är det väldigt inne med att fråga "och vad ska ni/du göra på semestern". Vissa kan nog känna en stress inför frågan om den inte kan svaras med något intressant resmål, helst utomlands eller stugvistelse av något slag. För det är liksom de svaren som de flesta är vana att höra och även som folk vet hur dom ska replikera tillbaka på.
Svar som involverar utlandsresor ger alltid en positiv respons från omgivningen. Kommentarer som "vad härligt det låter", "å dit har jag alltid velat åka", "va skönt att få värme och sol" brukar virvla i luften från åhörarna.
Att åka till sommarstugan brukar också ge en respons som "va mysigt", "skönt att komma bort" och liknande.
Så när jag förra året berättade om vår semester för vissa personer följde inga standardkommentarer enligt ovan. Vi var i Ängelholm, Osby ocn Ebbamåla. För att inte tala om en vecka i Mjölby. Folk vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till mig när jag inte använder ord som Grekland, Kroatien eller Spanien i min semestervokabulär. Inte hade de frågat mig "vad gör man där" om jag hade sagt att jag varit på Kreta. För det vet alla. Men jag kan säga att ingen vet vad man gör i Ebbamåla eller Mjölby.
I år ska vi åka till Frillesås och Stöten. Folk kommer bli exakt lika förvirrade den här gången. Förutom orienterarna. Dom vet exakt vad man gör i Mjölby, Skillingaryd eller Hallsberg. Fast dom vet förstås inte vad man gör i Ebbamåla. För där hamnade vi endast för att jag älskar att leta upp vandrarhem dit nästan ingen annan hittar. Där vill jag bo. Det är liksom en liten sport att hitta vandrarhemspärlor. Ebbamåla hör till en av dem. Ängelholm likaså. För att inte tala om den goda frukost i vi råkade hitta på väg från ett vandrarhem i Strömsnäsbruk.
Det jag menar är att många fascinerade semestermål finns faktiskt mycket närmare än man tror. Det är väl bara det svenska vädret som kan tala emot att kuska runt i våra olika landskap.....

Ordväxling häromsistens hemma hos oss.
Jag till min dotter när hon gick nedför farstukvistens trappa i de kalla kvällsvindarna:
- Men snälla du det är för kallt idag att gå ut i endast blöja och T-shirt.
- Nä för det är sommar nu.
Och jag önskar ju att det vore så här i Sverige, men det förklarade jag aldrig för henne i vintras då jag sa: "Till sommarn kan vi gå barfota och i bara T-shirt"

Gubbar och verkstan

När blir killar gubbar? Idag satt vi och fikade på en sten vid en stig i ett litet skogsparti. Min dotters fötter når inte ner till marken där hon sitter på stenen. Hon ser så liten och söt ut i sin röda jacka, precis som en liten tomte.
Det kommer en man i 60 års åldern förbi. Han ler och säger hej. Jag hejar tillbaka. När han gått förbi frågar min dotter
- Vem var det där?
- Nja det var en gubbe som ville säga hej, svarade jag.
- Jaha.
Några minuter passerade och vi satt och pratade om skatorna och kråkorna som flög runt omkring oss iväntan på att vi skulle tappa en skorpa eller två. Så ser vi ytterligare en man komma på stigen. Den här gången en kille i 25-30 års åldern. När han närmar oss säger min dotter
- Där kommer en till gubbe.
- Nja, jag ser ursäktande på honom och säger högt så han ska höra, det var ingen gubbe det var en kille.
- Jaha.
Jag tog mig inte an uppgiften att försöka förklara för henne när hon ska säga kille respektive gubbe. För jag vet inte vad den allmänna normen är för när en kille blir en gubbe, och om han är en man däremellan. Eller är det bättre att använda andra ord som herre och karl. Nej, jag tror inte det går att lära nån när killar blir gubbar eller när tjejer blir tanter, allt det där är så relativt till i vilken ålder man själv är i. Eller ?

Jag har även lekt doktor med min dotter idag. Jag är ganska bra på det. Jag och min sambo har ju numera alla Grey´s Anatomy DVDboxar, så jag kan det här med hur läkare undersöker. Jag undersöker dockan som kommit in för hon har lite ont. Jag konstaterar lätt att hon har öroninflammation.
- Jaha, säger jag, jag ser här i öronen att hon har öroninflammation
Min dotter ser fundersam ut
- Får hon åka till verkstan då?
- Va sa du?
- Får hon åka till verkstan då?
Då kommer jag ihåg att jag häromdagen förklarade att min sambo tagit våran bil till verkstan vilket kan liknas vid ett sjukhus för bilar. Och på sjukhuset för bilar undersöker man om bilen har ont någonstans och har han det får man laga honom. Inte konstigt att det är lite svårt att hålla isär begreppen när mamma likt Jesus själv förklarar med liknelser.....

Älgar och bajstork

Vi skickade kort till farmor o farfar och mormor o morfar igår. Min dotter sa flera gånger på vägen dit att "jag vill klistra klistermärke" (vi fick minsann slicka på frimärkena när vi var små...). Fick reda på sen att det går att välja nuförtiden mellan att slicka eller klistra. Traditionalist som man är försökte jag få henne att välja att slicka, men för henne fanns bara klistermärken.
När vi kom till posten hade vi redan ett kort till mormor o morfar, men skulle köpa ett till farmor o farfar. Utanför posten (tja...post å post, blomsteraffär är det ju egentligen, hade nån sagt till mig för en 20 år sedan att vi ska gå till blomsteraffären och köpa frimärken hade jag ju sett ut som ett frågetecken....) fanns två stora ställ med olika vykort för 2 kr styck.
Du får välja vilket du vill sa jag till henne.
I min värld väljer en 2 1/2 årig flicka ett kort med söta kattungar på eller något annat anspråkslöst litet djurknyte med ögon som får vilken MCknutte som helst att smälta.
Första valet gick på ett kort med en stor älg på. OK sa jag, ska du inte titta lite mer, det finns ju så många att välja mellan. Hon tittade lite till.
-Det vill jag ha.
Hon pekar på ytterligare ett kort med älgar på, den här gången konstnärsmålade älgar samt ett nedskrivet recept på älggryta.
- Va? vill du ha det här?
- Ja.
- Vill du inte ha det här på katterna eller det här på hundvalparna, försökte jag
Snabbt svar:
- NEJ. Jag vill ha det där.
Det blev älggrytan vi skickade till farmor och farfar. Passande i och för sig, då farmor är husmödrarnas husmor, men ganska otippat vykortsval av en 2-åring....

Sen har jag fått ett nytt perspektiv på min tillvaro. Jag ska vara stolt över fler saker som jag kan göra, än att fokusera på saker som jag inte kan. Det kom jag fram till idag när jag och mina barn var och hälsade på hos våra kompisar.
Deras största grabb stannar till vid mig när han är på väg till toaletten och säger:
- Jag kan torka mig själv när jag har bajsat.
Ja, vad svarar man på det?
Skitbra....
- Va bra, svarar jag leende, och tänker att det är ju sådana små framsteg som barn är stolta över.
När jag kom hem tänkte jag just på det att jag borde vara stolt över små saker i vardagen som jag gör bra. Som tex att jag idag lyckades göra en sisådär 20 st pannkakor och inte EN ENDA blev misslyckad. Eller att jag numera kan tvätta min dotters hår utan att hon får schampoo i ögonen. Varje dag bör man ju ha gjort minst en sak som man kan vara stolt över. Om inte annat kan ju de flesta i alla fall vara stolta över att kunna torka sig själva efter att ha bajsat...

Gafflar och annat

Idag har vi funderat över vart alla blåssippor (annat ord för maskrosor för er som inte läst inläggen tidigare) tar vägen. Inte själva maskrosfröna som blåser iväg, utan stjälkarna. Det har jag inte funderat på innan, men nu när min dotter frågade började jag också tycka att det var mysko. På ängen vid vårt hus kryllade det tidigare av överblommade maskrosor som vi kunde blåsa av fröna på, men nu finns endast maskrosbladen kvar. Hur gick det till ? Stjälkarna bara försvann utan att vi tänkte på hur. Det är ganska intressant att jag numera får fundera över existentiella frågor, stora som små, som jag innan inte ens reflekterade över. Inte nog med det, jag ska kunna förklara dem med...

Innan har ju min dotter förklarat för mig att ösa sand på varandra, det är helt normalt, för det är så barn gör. Idag fick jag höra följande.
- Titta mamma, här har jag stuckit in gaffeln.
Hon visar mig tre märken i vårt köksbord. Som förutom de märkena, har oräkneliga märken av alla dess slag, från olika sorters av tillfällen.
- Det gjorde jag när jag skulle äta kyckling, fortsatte hon, då stack gaffeln ner så i bordet. För det är så gafflar gör.
Såklart. Hade jag varit en gaffel hade jag också varit frestad att se hur fina märken jag skulle kunna göra i ett köksbord.

För övrigt har jag också funderat på vår brevlådepizza. Om det hade varit så att man kunde beställa pizza på nätet, antar jag att det är så det skulle se ut om man fått den hemskickad i brevlådan. Bara att gå ut och hämta den till middagen. Pizza-Homedelivery by mail liksom.

Brevlådepizza

Min sambo brukar säga att alla som går och bär på en nyinhandlad pizza ser alltid glada ut. Men hur ser då dom personer ut som en tidig tisdagsmorgon går ut för att hämta morgontidningen och hittar en pizza i brevlådan?

Inte vet jag. Men hade jag tittat ut i morse hade jag kunnat bevittna detta nya fenomen. Min sambo hittade en halväten pizza i vår brevlåda tillsammans med morgontidningen. Jag kan tänka mig att om jag denna morgon gått ut och fått en pizza i handen istället för tidningen, skulle jag blivit först äcklad sen arg. Vem har den fräckheten att tro att vår brevlåda är en soptunna. Och varför kunde de inte gått 10 steg till och faktiskt slängt den i vår soptunna? (som för dagen faktiskt fanns tillgänglig, till skillnad från två andra tillfällen då den inte funnits där på grund av att den blivit stulen. Jo, det är sant. Två gånger har det åbäket blivit stulet. Men det är en annan historia...) Jag skulle också antagligen gått in till min sambo och klagat och förbannat mig över att det finns så menlösa människor som inte har respekt för andras ägodelar. Att det finns personer som slänger sina matrester där vi vill ha våra prydliga räkningar och reklamblad. Jag hade antagligen avslutat mitt utagerande över pizzaincidenten med någon gammal utsliten fras som "Vart är vårt samhälle på väg" eller "Folk har ingen respekt nuförtiden". Och så hade min morgon antagligen varit förstörd på grund av att jag blivit irriterad över folks hyfs och att jag fått lök på min pyjamas.

Men nu till vad som verkligen hände. Som faktiskt gjorde att min morgon blev ganska intressant istället. Min sambo kommer lugnt in och säger: "Någon hade lagt en pizza i vår brevlåda." Han hade inte tillstymmelse till agg eller irritation. Så här i efterhand tror jag han faktiskt tänkte på sitt talesätt. Att den som har en pizza är alltid glad. För att lade även till: "Den såg faktiskt riktigt god ut. Så jag tog ut den ur brevlådan och lade den på gräsmattan så att skatorna skulle få sig ett skrovmål". Det tycker jag var väldigt nobelt gjort. Våra grannar har nämligen en hel armé av skator i alla dess storlekar. Varför skulle inte dom för en gångs skull få bli glada och få sig en god pizza. Jag och min dotter fick dessutom ett intressant fågelskådespel uppspelat för oss, där rollerna spelades av herr och fru Skata som fick slåss för att få ha sin pizza ifred från herr och fru Mås. De kämpade in i det sista och fick säkert i sig halva pizzan, innan herr Mås flög in som en gigantisk helikopter och drog med sig andra halvan upp i luften och bort över takåsarna. Jag såg att fru Skata ilsket flög efter, men jag tror inte hon hade någon chans.

Så min sambo har helt klart gjort dagens goda gärning. Han förskonade mig från ett vredesutbrott genom hans lugna sätt att hantera brevlådepizzan samtidigt som han utfodrade våra skräpfåglar för dagen, med det godaste de antagligen kommer äta den här sommaren.

Naivt och självklart

Midsommar och jordgubbar hör ju ihop. Lika mycket som regn och midsommar hör ihop nuförtiden. Alltid är det prat och spekulationer om hur vädret blir på midsommar. Och visst gillar vi alla när det är sol. Men det är tur att alla inte är precis likadana. För livet känns oftast mer positivt om vi kan se saker från andra sidor genom att ta in andras värderingar om saker och ting ibland. Som inställningen hos barn. Tänk om vi även som vuxna skulle vara lika spontana som barn och lika positivt inställda till den mesta. Den här naiviteten vore skönt att ha kvar.

Precis när trädgårdsmöblerna var dukade med somriga dukar, sill i mängder och byttor och grytor fyllda till bredden med jordgubbar och potatis kom regnet. Som på en given signal.
- Det är ju typiskt, säger jag.
- Vaddå mamma?
- Nu börjar det regna. Precis när vi ska börja äta.
Då springer hon till hallen och ropar
- Men jag gillar ju regn
Jag ser hur hon börjar leta efter stövlarna.
Härligt tänker jag. Det är ju faktiskt sån inställning jag borde ha.
Vi sitter ändå inne förstås.
Det som är grädde på moset är att det är uppehåll så länge vi sitter inne och äter. Så fort vi sticker ut näsan igen för att dansa kring midsommarstången, börjar regnet igen. Barnen störs inte det minsta av det. Vi vuxna kör hela repetoaren med grodor och kråkor som hoppar och slankar hit och dit, i rapidfart och avslutar med en långdans in igen. Jag undrar om barnen ens uppfattade att det dels var en stång de dansade runt eller att det ens var olika låtar som vi sjöng. Men dansat fick dom i alla fall våra barn. Så nu kan dom lägga den midsommaren till en av de midsomrar som de i alla fall hade otur med vädret, men dansat fick dom.

Självklart måste jag även nämna ytterligare kommentarer som jag hört av min dotter i mitt dagliga liv som mamma. Lillebror ligger på skötbordet. Han har bajsat.
- Lillebror bajsar gult och jag bajsar brunt. Så är det mamma.
Självklart och värt att kommentera tycker hon. Det tycker jag med. Allt blir så mycket mer uppenbart underbart när jag har en krabat som kommenterar det som vi andra mest bara låter gå förbi.

Eko

Ibland är det bra att ha ett eko hemma. Jag har ett eko som är 2 1/2 år gammal. Jag hör mig själv genom henne många gånger. Och det är bra. För inte nog med att min dotter låter lillgammal när hon säger saker som jag brukar säga. Vissa fraser som jag hör henne säga och som jag uppenbarligen använder själv känns lite väl gammaldagsa även för mig....

På BVC lekte hon med leksakerna och utbrister när hon ser söta små stekpannor och grytor i aluminium.
- Nämen dom här var väl käcka.

Shit....säger jag så där tänkte jag, det låter ju som om jag är 60+.

Häromdagen hör jag henne även säga samtidigt som hon går nedför trappan:
- Ja käre barn.

Jamen så där säger väl ändå inte jag??? Är jag verkligen så pensionärsredo??
Men när jag sen pratar med farmor i telefonen någon dag senare hör jag henne avsluta två meningar med "Ja käre barn"....Phu tänkte jag....kanske kanske har min dotter i alla fall fått det uttycket från farmor.....

Stjärntecken

Jag rensar i röran. I vår källare. Det tog lång tid innan jag väl tog tag i det, men nu är jag i alla fall igång. Och döm om min förvåning när jag faktiskt tycker det är ganska roligt. Jag har kanske fått en släng av den upphetsning som ena tanten i Rent Hus får av städning. Fast när jag tänker efter närmare är det nog inte sant. För jag kommer definitivt ALDRIG bli upphetsad av att städa, det ligger väldigt långt ifrån min person. Det har jag fått bekräftat här hemifrån och från min kära mamma. Hon undrade nämligen väldigt frågande häromsistens när hon satt och läste en tidning om jag var född i jungfrun. Det borde hon väl veta tänkte jag, men svarade snällt att jovisst det är jag. Hon läste då med förvånande röst upp mitt horoskop, eller rättare sagt en beskrivning av de olika stjärntecknena, där det hävdade att jungfrun var ordningssam och pedantisk. Hon fick med andra ord inte ihop ekvationen jungfru-jag-pedantisk. Jag kunde bara hålla med. (Förutom diskmaskinen förstås, där har jag väl möjligtvis en släng av pedantism)

Det som är fascinerande med att röja i vår källare är att jag hittar precis allt möjligt. Många väldigt användbara saker. En svampkorg som fäller ut sig själv. Ett ben från C-3PO i Star Wars. En smörask i porslin föreställande en ko. 8 par sulor till joggingskor. En avdankad TV-mast, alltså en gammaldags för analog TV. (Tänk att våra barn aldrig kommer veta hur en TVmast ser ut....). En badrumsmatta föreställande två stora fötter.

Som ni förstår borde jag alltså ha ett alldeles eget stjärntecken där karaktärsdragen genomsyras av orden städ-lat och oförmåga att slänga saker. Förhoppningsvis är jag inte ensam om att vara född just sådan.

Lamm

Livet är orättvist. Jag har alltid tyckt att livet är orättvist men många gånger har man kanske förstått båda sidorna av orättvisan. Jag menar att jag kan förstå varför det är på ett visst sätt trots att det inte är rättvist.

Men jag har nu kommit fram till vad som är mest orättvist här i världen och hur mycket jag än försöker, förstår jag inte ett skit. Och det är när barn dör. Det är jobbigt att skriva om och läsa om känner jag, men idag måste jag bara skriva några få ord.

För vi har nog alla haft dessa svåra tankar. De kan komma när vi hör eller ser reportage om barn i tredje världen, när vi möter någon närståendes sorg över ett barn eller helt enkelt genom att bara läsa dödsannonserna i tidningen.

Min dotter säger att vi är alla Guds lamm. Det har hon lärt sig på sin förskola. Och när hon säger det får jag en gnutta tröst i mina svarta tankar, för vissa lamm är skörare än andra och behöver en omvårdnad som bara kan fås i en annan värld. Så jag tror att de lamm som jag inte förstår varför de inte får leva, har fått en grönare äng att leka på och en skönare ullbädd att sova på för att de var värda en bättre värld än den vi människor har skapat här.

Aldrig försent

Jag gillar TV. Mest gillar jag TV när jag inte tänkt titta på något särskilt utan mest råkar ha på TV:n och på så sätt får se något intressant program som jag aldrig skulle sett om jag letat efter något bra program i TV-tablån. Idag råkade jag se dokumentären om Maja.

Maja drev ett hotell i Hultsfred som hette Hotell Palace. Maja var vid dokumentärens inspelning 94 bast. Hon var den enda anställda på Hotellet med 20 rum. Maja gjorde allt. Och då menar jag allt. Hon bäddade alla sängar, bytte glödlampor, planerade bokningar, gjorde frukost, tvättade fönster på fjärde våningen hängandes ut för att nå utsidorna. Jag satt och bara gapade. 94 bast! Motiveringen för att inte anställa någon var att de gör allt så långsamt. Då hinns allt inte med.
Jag förstod ingenting. Jag går ju 7 gånger snabbare nedför en trappa än vad hon gjorde. Hur skulle det gå långsammare om hon hade någon anställd?
Men sen hajade jag. Hon menade förstås att det skulle gå långsammare för de skulle inte göra som hon gjorde. Allt skulle inte bli som hon ville. Och visst har vi alla det i oss.
Att på det sättet som jag själv gör saker ÄR faktiskt det bästa sättet att göra saker på.
Fast vi vill ju inte verka märkvärdiga så det är inte alltid vi säger det högt, men innerst inne vet vi så väl att det är vi som gör saker på rätt sätt och andra gör det på fel sätt.

Det jag kan erkänna är att det bara är jag och möjligtvis min kollega på jobbet som kan sätta in smutsig disk i diskmaskiner på rätt sätt. Alla andra gör det på fel sätt. Jag är alltså diskmaskinsfascist. Det kryper i mina fingrar när jag ser hur folk kan starta sina diskmaskiner utan att ha fyllt upp alla tomrum. Innan har jag mest varit tyst och svalt min frustration över hur diskmaskiner går utan att vara välpackade. Inte så packade att disken inte blir ren, utan bara smart packade. Men under senare år har jag mer accepterat min diskmaskinsobsession och brukar tillrättavisa vissa okunniga diskmaskinspackare. Ibland säger jag till men oftast går jag och möblerar om själv, för då blir det ju gjort på rätt sätt. Det allra bästa är om jag gör det själv. Jag behöver ingen hjälp för då går det ju långsammare, precis som Maja hävdade, och risken är ju att jag får packa om hela diskmaskinen om någon klåpare packat före. Fram till nu har jag också trott att jag varit ensam om att känna så här. Men jag har som sagt en kollega som ryser när diskmaskinen packas fel och i helgen fick jag även reda på att min kompis svärmor också gärna packar diskmaskinen själv och dessutom anpassar hela sin köksutrustning efter att den skall kunna diskas i diskmaskinen. Visst är det bra skönt att veta att man även delar sina mest onormala beteenden med andra tokstollar.

Sen måste jag sluta med att kommentera Maja igen. Hon gjorde ett sånt stort intryck på mig. Hon sa att hade hon varit 20 år yngre hade hon satsat på hotellet. Vilket betyder att hade hon varit 70 bast istället, hade hon satsat. Jag som länge funderat på om man skulle ta och byta karriär helt o hållet. Men tyckt att jag nästan är för gammal för att satsa. Nä, får nog ta och tänka om och vänta tills jag är 90 innan jag säger att jag är för gammal.

Förbjudet

Mormor och min dotter badar i Vänern. Farmor och jag står på stranden och ser på.
Min dotter och mormor vadar om kring med vatten runt benen, det är väldigt långgrunt.
Så kastar mormor en boll och min lilla tjej hoppar efter den och doppar nästan hela sin kropp, ja magen blir i alla fall blöt.
Då ropar farmor från stranden till henne
- Nu blev du väl i alla fall blöt om magen.
- Nä, svarar hon, jag har ju baddräkt.

Idag köpte vi lördagsgodis. En stor happening för en 2 1/2 åring. Hon gick runt bland smågodiset och valde några godisar här och några godisar där. Men det är inte hon som går runt där med mest kliande i fingrarna efter att få röra godiset....nej, hennes mamma, jag alltså, får syn på en av lösgodisburkarna innhållande färgglada godislinser av något slag. Och burken är fylld till bristningsgränsen. På burken finns en lapp fasttejpad.
"Denna burk är sönder. Öppnar man locket rinner allt godis ut. Vänligen välj en annan sort"
Jag läser det högt för min sambo. Han känner mig väl. För han replikerar snabbt:
"Du skulle bra gärna vilja öppna den va?"
Jag tittar på honom.
"Skojar du eller, varför skriver dom vad man INTE får göra?? Då får man ju känslan av att man bara MÅSTE testa att göra det."
Jag är som ett barn. Tvärtomfilosofin fungerar på mig. Säg vad jag inte får göra så vill jag göra det. Kanske inte i verkligheten, men jag får det på hjärnan och kan inte låta bli att tänka hur det skulle vara om jag bara öppnade lite på det där locket....hur mycket godis skulle det liksom bli på golvet.....
För längesen, när jag var utbytesstudent i Canada, satt jag många timmar i en datasal nere i källaren på biblioteket. En stor sal med många studenter som kom och gick. I salen fanns en stor dörr med en stor låsbalk på, där det stod "Do not enter, the emergency alarm will go off". Varje gång jag kom dit, tänkte jag, undra hur det där alarmet låter. Ibland funderade jag om jag skulle öppna och skylla på att jag var utbytesstudent och inte riktigt visste vad skylten betydde. Men så en dag, när jag satt där och mina hjärnspöken precis hade övertalat varandra att det inte var någon bra idé att öppna den där stora dörren, ser jag hur en ung asiatisk kille kliver mot dörren, tar tag i låsbalken och öppnar. Jag bara gapar.....och lyssnar.
Vilken ljuv musik, det var så alarmet låter. Och jag behövde inte göra någonting. Förutom att hitta någon ny förbjuden frukt att fundera över hur det skulle vara att smaka på den.

Bihang

Jag har en liten handbok för föräldrar som har spädbarn. En bok skriven av spädbarnsforskare, och som är en helt obeskrivligt värdefull pärla i den ovisshet som man lever i då bebisar endast kommunicerar med skrik i varierande tonarter. Tonarter som är ganska svåra att tolka om till behov som bebisen vill förmedla. Boken är skriven helt ur bebisens synvinkel och gör att vi oförstående världsvana vuxna människor kanske förstår lite lite mer om hur det är att upptäcka allting för första gången! Vi tänker nog inte alltid hur läskigt det kan vara att få nya saker introducerade för oss varje dag, ja till och med varje timme eller varje minut vissa dagar!

Min bebis är nu snart 8 veckor. Vi har märkt att han inte vill sova så gärna själv, vill gärna vara nära oss hela tiden och sover plötsligt oroligt. Vad hände med bebisen som sov så gott några timmar om dagen och natten??
I kapitlet om 8 veckorsbebisar står det bla "Barnet börjar kunna känna igen enkla mönster i sin omvärld och i sin egen kropp. Hon upptäcker sina händer och fötter och ägnar timmar åt att försöka lära sig att kontrollera dessa fäktande små bihang". Och det är just vad min bebis gör. Han fäktar och boxas hej vilt med sina små knubbiga armar. Ser ju hur komiskt ut som helst, men inte så konstigt egentligen.....

Tänk dig själv. Du har legat i din säng, i vagnen, i famnen, ja lite överallt och haft det skönt, med lite vaggning och gosande från mamma o pappai en sisådär 6 veckor. Du har bajsat när du känner för det och ätit när du känner för det och sovit när du känner för det. Så plötsligt en dag ser du något som helt nära ögonen fäktar förbi. Shit tänker du, VAD var det där !!! Phu, det kanske bara var något tillfälligt. Men så händer det samma sak igen, fast från ett helt annat oväntat håll. Va kom dom där ifrån, har jag haft dom hela tiden? Och har jag dessutom två stycken?? Två bihang som famlar omkring..... Och hur sjutton styr man dom här ???

Inte konstigt att man blir rädd och sover oroligt och gärna vill ha någon nära som tröstar en när det blir för jobbigt att upptäcka alla nya kroppsdelar. Visst förstår man att dom skriker de små liven när de först förstår att dom HAR bihang och sen även när de förstår att dom själva kan STYRA dom.....det är läskigt....
Fast tänk va snopna och förundrade de små pojkbebisarna kommer bli när de märker sitt bihang mellan benen!! Först att det hänger något där, sen att de kan kissa med den men främst....de kan inte i alla lägen styra den.......

Pensionstänk

När vet man att man börjar bli gammal? Jag har ju sett reklamen som har en slogan som lyder "Gammal nog att prata pension?" och då är det diverse situationer som uppstår som bevisar att det är dags att se över sin pension. Som när paraplyt tas med i tid och otid för att "det kan bli regn". Eller när polarna måste ha underlägg till sina ölburkar på soffbordet. Ja ni förstår.

Jag råkade ut för en egen sådan aha-upplevelse i helgen när min familj var på en minisemester med både mormor/morfar och farmor/farfar (till mina barn alltså). Vi alla går ner till stranden med gott mod och det är väldigt varmt i luften och även varmt i vattnet.

Det är då jag inser vilka det är som badar......Min dotter, min sambo, min mamma (65 år) och min sambos pappa (76 år). Jag står själv på stranden med kläder på och doppar högst fötterna, tillsammans med min sambos mamma (70 år). Jag är definitivt gammal nog att börja tänka på pensionen.

Huvud

Har ni tänkt på hur det skulle se ut om vi fortfarande skulle ha lika stort huvud som vi hade när vi var små bebisar. Jag har tänkt på det när min bebis sträcker på sig. När han precis vaknat sträcker han sina små armar rakt upp längs huvudet och då blir armarna och händerna precis lika långa som hela huvudet.
Så testa att sträcka dina händer rakt upp längs ditt huvud och försök föreställa dig att ditt huvud skulle vara lika stort som ända upp till dina händer......
Snacka om whiplashskada man skulle få om man krockar. Eller vilka stora huvudkuddar vi skulle ha. Och undra om vi verkligen hade varit smartare med en så stor hjärna....

Reklam

Jag gillar faktiskt reklamblad. Lite ovanligt tror jag i dagens samhälle om jag får tro alla små meddelanden som sitter på brevlådorna. Att sätta upp en klisterlapp på sin brevlåda med texten Reklam Nej Tack verkar ju nämligen för många självklart, dels för att de inte orkar med alla reklamblad och dels för miljöskäl. Det finns några varianter av detta budskap på brevlådorna, (jag har sett några då vi delar ut reklam för vår idrottsklubb.....). Det finns Reklam Nej Tack men Gärna IKEA katalogen. Sen finns det även Reklam Nej Tack men gärna samhällsinformation. Jag tror dock det kan finnas en marknad för några till klisterlappar att välja mellan.....
Det grundar jag på dels mina egna behov men även på min kompis behov. Hon satt häromdagen och läste sin dagsskörd av reklam i sin saccosäck och säger till min förvåning:
"Tänk att det kan vara så roligt att läsa reklamblad trots att jag vet att jag inte behöver eller ska köpa något av det"
Nämen här har jag äntligen hittat en själsfrände tänkte jag.
"Fast jag gillar bara att läsa de reklamblad som har glansigt papper, vilka säkert också är de som är mest omiljövänliga......" sa jag. "Jag gillar inte konsistensen på de med strävt papper" fortsatte jag.
Då avslöjade hon att det hon gillade mest var att ta med sina reklamblad in i badrummet och sitta där och förkovra sig i olika erbjudanden medans hon satt på toaletten.....

Så kanske det finns en marknad för följande stickers:
"Reklam, Ja Tack, men bara de med glansigt papper"
"Reklam, Ja Tack men bara om de är i lagom format för att kunna läsas sittandes på toaletten"

En ny liten barnhistoria från verkligheten. Min dotter lade till en ny vers på Röd är mössan på mitt huvud häromdagen efter att ha varit ute i trädgården och sett diverse småkryp.
Grå grå grå är mössan på mitt huvud.
Grå grå grå är dräkten som jag bär.
Allt som är grått grått tycker jag är vackert för min lilla vän är gråsuggan.

Genomföra

Äh, det blev ingen trimning igår, min huvudvärk satte stopp. Den här gången var det alltså jag som behövde ro, måndagsro. Och nu har jag liksom tappat min ogräs-bärsärkagångslust. Det gäller alltid att passa på att ta till vara de tillfällen man får fixa idéer. För på bara nån sekund är dom borta. Sån är jag i alla fall.

Städlusten tex. Ibland kommer den över mig och jag blir helt manisk och då är det bäst att passa på för jag vet aldrig när den kommer igen. Städlusten kommer allt för sällan.
Likadant är det med den här röjningslusten. Min sambo hävdar att jag har svårt att slänga och göra mig av med saker. Och visst håller jag med, fast mest anser jag att det är min röjningslust som håller i sig alldeles för kort tid. Jag skulle behöva gå en kurs i hur jag förlänger min motivation till att göra saker. Så att saker jag börjar med någon endaste gång blir genomförda. För det är en riktigt svag sida hos mig. Ju mer jag tänker på det desto mer undrar jag om det då finns något jag verkligen är bra på, eftersom de flesta saker man gör går ut på att man börjar och sedan slutför det......Hmmm....hemska tanke, är jag då inte bra på nåt?
Jo nu vet jag. Jag är bra på att skriva snyggt!! Det är jag bra på. Fast hur bra är det att kunna nu när man kan skriva ut snyggt från datorn eller stämpla med scrapbookinghjälpmedel.......

Så var det det här med sand! Sanlådesand eller strandsand kryper sig verkligen in överallt. Efter en liten stund på stranden igår känns det som om vi har sand i precis hela huset. Jag får rysningar av att ständigt känna dessa små sandkorn under fötterna konstant. Men vad gör man inte, barn älskar ju sand. Och som min dotter så sant påpekade när jag sa
- Kommer du ihåg när du och Signe satt och öste sand på varandras byxor så era ben blev alldeles begravda i sand? Då blev ni riktigt smutisga och sandiga.
- Ja, det är så barn gör.

Gräshoppor

Frågar min dotter idag efter vårt djurparksbesök vad hon tror zebrorna äter. Hon svarar ju förstås köttbullar eftersom hon tycker det verkar vara något som dom flesta äter. Jasså säger hennes pappa, jag trodde dom åt gräs. Hennes pappa frågar då vilka djur hon tror äter gräs. Hon funderar en stund och svarar sen gräshoppor. Som om det är det självklaraste i världen.

Blir lika fascinerad varje gång vi är på besök på det stora varuhuset med stort I. Hur lyckas dom få mig att köpa madrasser, sugrör och en stor grå ytterkruka i ett enda svep. Utan att känna dåligt samvete över att spenderat pengar där. Det känns liksom alltid som välinvesterade pengar. Oavsett om det är en madrass eller ett sugrör. Jag går alltid därifrån övertygad om att jag hittat precis det jag behöver som mest. Trots att 85% av det jag köpte visste jag inte att jag behövde när jag gick dit.

Till slut undrar jag om jag blivit morbid. Idag trimmade jag. Jag har inte trimmat på jättelänge. I trädgården alltså. Jag tog fram den batteridrivna trimmern och började skala bort rävrumpor, tistlar och annat ogräs på baksidan. Besatt av att allt som kom i min väg blev helt demolerat fortsatte jag tills batteriet tog slut. Till min stora besvikelse. Jag frågade desperat min sambo vart batteriladdaren var. Han sa att det tar några timmar innan det blir laddat. Då sa jag att jag kanske kunde ta fram vår trimmer med sladd. (den batteridrivna är inlånad från svärfar) Han suckade stort, men snälla du, det är söndag eftermiddag, folk kanske vill ha lite lugn och ro och inte höra vår trimmer eka mellan husväggarna. Det var nästan att jag svarade "Ska folks söndagsro få hindra min nyvunna kärlek till att utplåna ogräs på motorsaksmassakervis", men jag insåg sedan att hans förnuft gick över min känsla. Så jag gick in i källaren och satte batteriet på laddning, för i morrn kväll är det måndag och någon måndagsro finns väl ändå inte så då ska det banne mig trimmas.....

Nummer 7, en sjua

Visste ni att Borås Djurpark är känt för sina dinosaurier och sin gamla rostiga traktor? I alla fall om man ska tro vårt sällskap vi hade i djurparken idag. Efter dagens besök där fick min dotter frågan vilka djur som var roligast. Hon svarade dinosaurierna. Med andra ord de konstgjora stora avbilderna precis i början av parken. Hennes jämåriga polare satt som fastklistrad i en gammal traktor, ca 500 m från dinosaurierna och vägrade lämna över ratten till de övriga väntande barnen.
Summering: Vi hade endast behövt gå 500 m, istället för som nu när vi drog runt dom små stackarna över hela parken. Plus att vi hade inte behövt ett enda levande ting för att de skulle vara nöjda.....Ja vad säger man.....

För övrigt har jag gått på samma gymnasieskola som Annicka Duckmark. Såg henne läsa upp lottobollar på TV idag, för jag gissar 10:e året i rad. Kanske finns det dom som undrar om vi på våra mattelektioner på detta gymnasie, fick sitta i våra bänkar och snällt upprepa orden "Nummer 7, en sjua" när matteläraren höll upp en liten färgglad boll med en sjua på......

Varulv

Hade jag haft samma ordförråd som Karl-Bertil Jonssons pappa Tyko hade jag antagligen idag utbrustit: "Jag har närt en varulv vid min barm"
Då min dotter står och äter rå blodpudding och när jag försöker ta skivorna för att steka dom ropar hon hysteriskt NEJ jag vill ha mera sånt!!!

Men när jag någon timme senare ser henne sova i sin säng är det nog så långt från en varulv man kan komma, snarare är det ett oskyldigt lamm som jag redan känner stor oro inför vilka slags hemska varulvar hon kommer stöta på i livet.

Varenda hemsk sak jag läser i tidningen kan jag oroa mig för. Att det ska drabba mina barn. Att jag måste tänka på att försöka skydda mina barn från jordbävningar, knark, hela förbannade internet, drunkning, alkohol, kidnappningar, HIV, löss, cancer, fetma, anorexi, självmord, egoism och så håller det på, det kommer nästan alltid till ytterligare en sak för varje tidning jag läser.

Men vissa dagar emellanåt struntar jag i att läsa tidningens första del utan går direkt på del 3, nöjesdelen. Då brukar det inte bli något tillägg i oroslistan och det är bra för mitt förnuft. Då brukar det bli lättare att hantera oron de dagar när jag låter den gnaga lite till på mig.....

Lärdomar

I dag har jag lärt mig hur det skulle se ut om det hade varit mode att lägga in silikon i bara ett bröst.
Min bebis har jag ammat varannan timme de senaste två dagarna. I dag fick han för sig att fördubbla tidsintervallet vilket gjorde att det ena bröstet vällde upp till double size mot det andra. Antar att det sista min bebis tänkte innan han somnade var "supersize me".

Jag har oxå lärt mig varför vita lakan är mest populära. Hudavlagringar syns betydande mer på tex mörkblåa lakan än vita.

Har även fått erfara det första men förmodligen långt i från mitt sista "ICA-utbrott". Det är ett utbrott som barn får 5 meter innan kassan, där godiset finns. Tyvärr är det ju så att godiset finns där alla dagar och inte bara på lördagar som vi föräldrar hade önskat. Men oftast går det ju att undvika ICA-utbrottet med kommentaren "Det är inte lördag idag".
Det som förvånade mig idag dock var att det inte var godiset som utlöste utbrottet utan ett simpelt födelsedagskort där det stod "Grattis från oss alla" och hade ett motiv med diverse olika krukväxter....Jag försökte säga att vi inte känner någon som fyller år och behöver inte köpa kortet. Vi känner många som fyller år blev svaret....och vad säger man....ja typ alla vi känner fyller år, men vi köper det inte ändå. Då kom utbrottet och jag bär ut min dotter genom kassorna gråtande.
Man vill ju inte att hon ska tro att hon ska få ett krukväxtfödelsedagskort VARJE gång vi är i affären.....

Julpynt

Checka in datumet först innan ni läser. Jag har idag nämligen tagit ner mitt sista julpynt!!!
Jag var inne o fikade hos grannen och från deras ovanvåning ser man jättebra ner på vårat lilla hus och till min fasa ser jag hur hemmablind jag blivit. I vårt fönster vid trappan upp till vår ovanvåning hänger prydliga röda hjärtan i trä. Ett snyggt julpynt som min kära sambo tillverkade i träslöjden. Ett av de få "ära-vare-gud-i-höjden-detta-har-jag-gjort-i-slöjden-verk-som-skulle-kunna-säljas-på-designtorget". Alltså ett snyggt julpynt, men än dock ett julpynt.
Klantig som jag var utbrister jag till grannen att "Men hjälp, nu måste jag verkligen ta ner vårt julpynt" Varpå hon svarar att hon först trodde det var ett julpynt, men att hon i slutet av februari började tvivla, för att sedan övergå till att tro att det var en inredningsdetalj. Hon påstod snällt att hon tyckte att det såg gulligt ut med den där, men jag tror att det enda som var gulligt var att hon inte bröt ut i hysteriskt skrattanfall över att jag har julpynt in i sommarmånaderna.

Hur som helst så har jag idag tagit ner våra hjärtan på tråd, och känner mig faktiskt ganska stolt. Och då blir jag återigen rädd. Rädd över att jag är så lat, att jag känner mig stolt över att jag fått ner mina julpynt när solen steker utanför och kastanjerna blommar......

När jag en timme senare, efter min enorma ansträngning går en promenad med barnvagnen, tittar jag in till vår andra granne (alltså inte hon som snällt tror att våra julpynt är inredningsdetaljer) ser jag mellan deras oklippta gräs och skrotbil (som parkerades på tomten 1987 och som inte blivit flyttad en enda gång sen dess) att i deras fönster står minsann adventsstaken kvar. Jag var alltså inte sist på vår gata att dansa ut julen en sommardag i maj. Fast min tröst varar bara en sekund, för när jag tänker efter tror jag den adventsstaken också parkerades där 1987 och har sett alla årstider sedan dess.......

Plåsteråldern

Plåsterålden infaller någon gång runt 2 1/2 års ålder. Till minsta lilla aj behövs ett plåster och då förstås ett plåster med motiv, gärna Nalle Phu, men Bamse kan gå an också. Och visst är det charmigt, för det som gjorde extremt ont går över på 3 sekunder bara plåstret åker på. Alltså samma effekt som en tilldömd straff i fotboll. Vuxna fotbollsspelare ramlar i straffområdet och har så fruktansvärt ont att deras ansikte förvrids till oigenkännligt. När domaren då tilldömer straff, hoppar den stackars skadade spelaren upp på fötter med en energi likt en tvååring och ontet är som bortblåst.

De flesta gånger dock så har inte tvååringen ett ont, vilket avslöjas när den lilla plåsterberoende kotten står med plåstret i handen, letandes efter ett bra ställe att klistra fast det på samtidigt som hon frågar
-Mamma var hade jag ont nånstans?

Häromdagen hade min dotter två plåster på ryggen, ett på magen, ett på varsin arm samt att hon till slut satte ett på hakan, men det åkte av ganska snart då nappen skulle in i munnen och plåstret var i vägen. Jag har ännu inte dragit ned på tillgången på plåster då jag hellre slösar några kronor per plåster än 5 raseriutbrott per dag.
Jag slår vad om att det på dagis, för oss vuxna ovetandes, pågår en tävling där barnen skryter om hur många plåster de har och vilka motiv som finns på dem. Likt äldre barn jämför sina mobiltelefoner.....

Sista dimensionen av plåsterdilemmat är att klistret på motivplåstren är bätter än silvertejp. De märken som blir kvar av klistret när plåstret tagits bort går inte att tvätta väck förrän vid 7:e badtillfället.

Kommunen

HJÄLP!! jag har blivit gammal. Idag önskade jag för någon sekund att jag jobbade på kommunen. Bara för att få nära till jobbet, kommunhuset ligger bara 5 min bort med bil. Knappt. Och för en liten stund tänkte jag tanken att det skulle vara skönt att slippa bilköer och kunna cykla till jobbet. MEN jag menar Kommunen!!! Min tidigare föreställning är att det är torrt, tråkigt och grått att jobba på kommunen och det håller jag nog fortfarande fast vid. Så när jag utan förvarning kände att jag skulle kunna jobba där, kom mina gråa hårstrån växande i rapidfart.....Nä nu måste jag åka in till stan och hitta någon hipp reklambyrå att önska mig en skrivbordsplats på istället så jag känner mig en sisådär 10 år yngre igen.

Blåssippor

Min dotter och jag gick till affären. Min dotter satt i vagnen och jag körde den.
-Snälla mamma ge mig en blåssippa
- Det finns inga här snälla du
- Jo där mamma
- Vart?
-Där!!
Och då såg jag ju att hon pekade på en överblommad maskros. Hon ville alltså blåsa bort fröna från den. Alltså en Blås-sippa!
Har jag verkligen skapat ett så här smart barn tänkte jag då!

Politik för 70-talister

Jag har hört att vi 70-talister är ointresserade av politik. Jag kan inte nämna att det finns någon vetenskaplig undersökning som bekräftar detta, utan det är endast utifrån information som jag har läst eller hört andra bekanta och glapptungor sagt.

Jag tror dock att om det skulle finnas en undersökning skulle den delvis vara baserad på mitt ointresse. Jag önskar starkt att jag skulle vara intresserad, men hur jag än försöker går det bara inte.

Häromdagen satt jag och tittade på aktuellt. Först ut var Reinfeldt, (jag kan inte ens stava till hans namn....bara det avslöjar ju min okunskap....). Det enda jag fokuserade på när han började prata var att jag tyckte han gått upp i vikt. När det sedan var Olofssons tur i rutan kunde jag för min värld inte förstå hur hon kunde ha ett sådant helt anskrämligt läppstift på sig, hon har ju dessutom nästan inga läppar att ta på läppstift på. Jag hade inte hört ett ord av vad dessa två personer sagt utan endast brytt mig om deras yttre.

Så min slutsats är att antingen är jag helt totalt ointresserad av vad politikerna har att säga att jag inte kan ta till mig deras ord, eller så är jag så ytligt lagd att jag bara bryr mig om folks yttre...Det senare tycker jag är en ytterst ful egenskap att ha så därför hoppas jag innerligt att jag är en opolitisk person!