Närvarande

Jag börjar dagen med att stå i duschen och tänka på vad jag ska äta till frukost. När jag äter frukost funderar jag över vilken väg jag ska ta till jobbet för att slippa köer eller så läser jag tidningen och blir upprörd över någon politiker som ändrar A-kassor hit eller dit. Och kommer knappt ihåg om jag åt leverpastej eller ost på smörgåsen. På väg till jobbet tänker jag på mötet som jag ska sitta i tillsammans med två chefer, och blir nervös när jag tänker på att de kommer betrakta mig och min presentation in i minsta detalj. Under mötet somnar nästan den ene chefen och den andre får ett viktigt samtal och måste gå ut och jag irriterar mig över att jag bekymrade mig för mötet innan, och börjar istället fundera över hur jag ska få tid med allt som jag vill göra i helgen, trots att det bara är tisdag....

Att kunna vara närvarande i just detta nu, att vara här och nu, är för många väldigt svårt. Så också för mig. Jag skulle vilja vara bra på att koppla om mig till att endast tänka på nu, nu, nu, istället för sen, sen, sen. Men det är jag absolut inte bra på, tvärtom, jag är alldeles genomusel på att bara finnas till. Vilket borde vara den enklaste sak i världen egentligen. Jag menar det borde vara det mest basala och naturligaste för en människa att bara sitta ner och bara vara. För det är ju precis det vi gör i början av livet. När vi är barn.

Barn har ju en förmåga att finnas i nuet och inte bekymra sig eller tänka på vad som kommer hända härnäst. I alla fall i början av barndomen. När sen hjärnan börjar utvecklas och vi får förmågan att förutse händelser och tyda konsekvenser av handlingar, det är då som nuet kan bli ockuperat av tankar om "sen:et" (det finns inte ens en bestämd form av sen, vilket borde betyda att det inte är viktigt...). Att kunna föreställa sig och planera för framtiden är ju en konst som vi människor till skillnad från djuren besitter, och som gör att vi kan agera och leva så som vi gör. Men min fråga är just VARFÖR vi inte emellanåt helt kan koppla bort momentet att tänka på nästa minut, timme, dag, månad eller år ? Utan att ta till meditation eller liknande. För vi hade ju faktiskt den förmågan i början av livet.

Så till julklapp i år önskar jag att min hjärna på kommando kan gå tillbaka till det stadie den var på för en sisådär 30 år sedan, för att sedan styras tillbaka till nuvarande skepnad igen. För ibland verkar det vara ganska jobbigt att vara 1 år också....

Inbillska Magsjukesmärtor

I juletider sprids våra vanligaste sjukdomar som en löpeld. Där, mitt i bland oss, mellan granar, glögg och skinkgriljeringar smyger de små bacillerna på oss där vi står intet ont anande och myser i julefriden. En frid som från ena studen kan gå från härligt frosseri i tryffel till ett förbannat hulkande över julstädat glänsande toalettporslin.

Att få vinterkräksjukan mitt i julmatshetsen är ju en ironi utan dess like. Mat är det man ska umgås runt från lucia till trettonhelgen. Några dagar av magsjuka kan få den mest matglade korpulente medelålders herre att föredra vatten och smörgåsrån framför julöl och silsallad. Det lustiga i hela kräksjukesnurran är att det gärna smittar andra. Inte bara fysiskt utan även psykiskt.

Bara orden magsjuka och kräkningar kan få oss helt kärnfriska julfirare att känna bubblor och oroligheter i magen. Skulle man dessutom höra en familjemedlem hulka sig inifrån badrummet, dröjer det definitivt inte länge förrän kväljningarna längst bak i gommen infinner sig.

Så varför kommer då dessa inbillska magsjukesymtomen ?
Är det för att många av oss vanliga svenssons vet, att ligga utslagen och helt utelämnad till enbart vatten och vätskeersättning är det närmaste total hjälplöshet man kan komma?
Eller är det kroppens försvar för att förbereda oss för vad som KANSKE komma skall?
Eller är det möjligen så att om vi känner efter och simulerar några symtom kanske inte de verkliga bacillerna kommer, för då tror de att vi redan är magsjuka och på så sätt kan man lura dom att få fäste ?

Det jag vet med säkerhet är att orden vinterkräksjuka och magsjuka inte ens bör sägas i samma mening som julmat och julgodis.

Tjuvlyssna

Hur jag än gör så kan jag inte låta bli att tjuvlyssna. Var jag än är i publika sammanhang så har jag alltid spetsade öron och snappar upp minsta lilla konversation. Ibland är jag inte alls diskret, eller om vissa får ha en åsikt, så är jag aldrig diskret. Till och med hakan åker ned när jag ska lyssna lite mer intensivt och jag har stigit helt in i konversationen själv.

Att tjuvlyssna tycker jag är som att se på en riktigt bra dramaserie på TV, ja till och med bättre, för det känns ju så klart mycket mer äkta i verkliga livet. Det enda problemet är att man ofta inte får reda på hur allt slutar. Vilket gör att en själv får hitta på slutet och det kan ju vara spännande att styra över folks liv, om än i fantasin.

Som i lördags när jag var på IKEA. Jag står i kön till caféserveringen och får stå en bra stund bredvid ett bord där två kvinnor sitter. Den ena kvinnan är i 35-års åldern och den andra kvinnan är att döma av ålder och utseende förmodligen mamma till 35-åringen. 35-åringen, som vi här kan kalla dottern, pratar med ganska hög röst så jag behöver inte anstränga mig nämnvärt för att höra allt.
Dottern berättar om en kväll hon hade med en man, och kvällen refererar hon till som "sista kvällen". Under denna kväll ringer en annan kvinna upprepade gånger till mannens mobil och dottern uttrycker med yviga ord hur irriterande detta är. Speciellt eftersom den mobilringande kvinnan uppenbarligen vet att det är "sista kvällen" och att dottern och mannen ifråga skulle "ha det lite mysigt" som hon uttryckte det. Det hon var mest upprörd över var att kvinnan inte slutade ringa trots att mannen tryckte bort henne två gånger i rad och sen inte svarade.

Det var vid det här laget som kön började röra sig och jag stod i valet och kvalet om jag skulle följa med eller komma med någon dålig ursäkt till personen bakom mig i kön "jag har inte bestämt mig ännu, du kan få gå före", bara för att få behålla platsen bredvid de två kvinnorna. Jag hade ju precis blivit introducerad till en följetång som jag gärna inte ville missa nästa episod av. Men feg som jag var följde jag snällt med kön och stod nu plötsligt med några frågor:
- Varför skulle dottern ha en sista kväll med mannen?
- Hade de brytit upp, eller skulle han flytta långt bort och vilken relation hade hon till mannen?
- Om de hade brytit upp, har man väl inte en "myskväll" som avslutning på förhållandet ? Eller har man det ?
- Och den stora frågan, vem var kvinnan som terroriserade mannen med mobilsamtal?

Då kommer vi ju till det stora dilemmat med min tjuvlyssningssvaghet.....jag fyller min hjärna med andras vardagsdilemman och frågor som jag inte får svar på. Än så länge har jag aldrig släppt på mina hämningar och gått fram till de inblandade och ställt de frågor som kommit upp hos mig under samtalets gång (många frågor hänger ju på att man inte har bakgrunden...). Men en dag är jag rädd att min nyfikenhet kommer gå över mitt förnuft och jag kommer stå där och rabbla frågor till människor som sitter och tror att de endast anförtrott sig till sin samtalspartner. Så ni som tror att ingen lägger märke till just er och era kompisar när ni babblar på caféet, bussen eller på IKEA.....en dag så kommer en för er helt okänd människa att ifrågasätta era relationer, fiender och vänner.

Jämföra

Varför ska man alltid jämföra sig med dom som är bättre än en själv?
Ja en ännu bättre fråga är ju varför man jämför sig överhuvudtaget. Men för min del har jag svårt att sluta jämföra mig så just nu är det inget alternativ.
Så en lösning är ju då att sluta jämföra sig med de som i någon mening är bättre än mig själv och istället börja jämföra mig med de som är lite sämre än mig själv. Då kanske jag ser mig själv som ganska bra, och i vissa fall t.o.m helt lysande.

Hela tiden jämför jag min fysiska förmåga, tex löpning, med de som ligger före mig i elljusspåret. De där ryggarna framför mig, va fort dom springer, och varför orkar jag inte springa så fort.
Snälla du, titta bakåt istället. Titta på de som ligger och flåsar dig i ryggen och tänk istället att "så bra jag springer i förhållande till dom som ligger i hälarna på mig"

Likadant när jag jämför mitt hem, min trädgård eller något annat. Varför leta upp de som har de välskötta trädgårdarna, eller de välstädade hemmen med de matchande möblerna eller de som har en snygg klädstil. Leta istället efter de som ligger på samma nivå som mig själv eller ett snäpp under. De som inte heller hinner klippa häcken när man ska, eller som inte krattar sin grusgång eller som oftast har en otvättad bil. Det är ju dom jag borde jämföra mig med, och på så sätt känna mig ganska lyckad.

Låter så enkelt, men är ack så svårt.

Mitt nyårslöfte blir att leta upp följande;
* en löpar-partner som springer en aningens saktare än mig
* en rufsig och vildvuxen trädgård som är en aningens mer oigenomtränglig än min trädgård
och så ska jag på så sätt känna att jag ligger på en alldeles lagom nivå för att vara mig själv.

Det gäller bara att min löpar-partner inte hinner tjuvträna från det att jag hittat henne tills det att jag börjar träna....

Fullt upp

Återigen har jag läst i min bok av Richard Carlson, och hittat ett intressant fenomen. När jag ibland svarar på en vanlig häsningsfras som "hej, hur är det?" undrar jag om det är på ren rutin eller av äkta sanning som jag säger "Hej, jo det är bra, fullt upp som vanligt".Visst är det kanske fullt upp, men exakt hur intressant är det egentligen att veta för vedebörande att jag har ett späckat schema? Och hur fullt upp har jag i verkligheten, och i jämförelse med vem? Jag menar jag tror säkert att Reinfeldt, kungen eller Bush verkligen kan sätta mitt "fullt upp" i relation och få det att te sig som en ren semestervecka.

Och visst ger det en stressig inledning på en konversation. Det är ju som om att jag nyser stressbakterier över den vänliga själ som ställde en artig hälsningsfras. Dessutom har jag märkt att det inte bara är jag som har denna fula ovana. Det verkar gå i mode att ha fulltecknat i sin almanacka. Har du inte inbokat träningar, dagishämtning, skjuts hit och dit, fika med den och den, fredagsöl med arbetsgänget eller en yogaklass (för att hinna stressa ner, innan nästa aktivitet i almanackan tar vid...) så har du liksom inte hakat på trenden. Att ha fullt upp alltså. Precis som om ens identitet ligger i hur upptagen man är.

Så från och med idag, ska jag sluta att börja mina konversationer med orden "fullt upp". Kanske har jag mycket att stå i men för den skull behöver jag ju inte förmedla stressbakterier till min "nästa". Han eller hon har säkert fullt upp med sitt egna schema och behöver inte bli påmind om att min almanacka ser lika eländigt uppbokad ut som hans/hennes. Istället kanske jag skulle börja med att förmedla att jag är en individ med en spännande identitet UTAN alla min aktiviteter som jag har i mitt liv.
"Hej hur är det?"
"Hej, jo det är bra, visste du om att min favoritfärg är svart?"

Sverigehäftet

Jag erkänner. Jag brukar faktiskt bläddra igenom Sverigehäftet. Ni som har Ingen Reklam Tack på er brevlåda har kanske glömt av vad sverigehäftet är för något. Det innehåller all sköns olika sorters passa-på-erbjudanden typ prenumerationer på tidningar, sockar, frimärken, underkläder m.m. Erbjudanden som man verkligen INTE KAN MISSA!!

Ett av erbjudandena fick mig att fundera. "Servisen som hyllar blommornas kund, Carl von Linné". Jubileums erbjudande - passa på, står det i annonsen. En servis med söta små blommor i olika arter, i ljusblått. Då gick det upp för mig, kan det vara så att kaffeservisen är på väg att dö ut ?

Alla pensionärer har väl blommiga kaffeserviser så att köksskåpen svämmar över. Men dom lever ju inte så länge till....

40-talisterna har antagligen köpt kaffeservis av någon välgörenhetsförening eller så har de väl samlat ihop en servis genom att ge blod. Förr fick man nämligen en kaffekopp i stället för en T-shirt som nu, när man tappats på blod. Eller så har de ärvt sin mammas servis eller köpt en ny billig på någon stormarknad eller har kvar sina bruna 70-tals koppar. Frågan är då om 70-talisterna vill ärva dessa kaffekoppar och börja införa dessa på sina bjudningar ?? För 30-åringarna har väl aldrig ens varit i närheten av att köpa en egen kaffeservis eftersom de tillhör kaffeMUGGsgenerationen eller kaffeGLASgenerationen. Fast vissa trendnissar i 20-30 års åldern har faktiskt kaffekoppar, men inte några gulliga med blommor på. Utan de galet trendiga 50-tals mönster kaffekopparna som åter igen är ute på marknaden till hutlösa priser. Eller så finns det dom som är som jag, och har en ihopsamlad servis (en kaffekopp varje födelsedag...) nerpackad i en brun låda. Och använder endast mugg till att dricka kaffe i.

Ja, jag är nog allt lite orolig att alla dessa små blommiga kaffekoppar kommer att ligga i högar på Myrornas om några år om det snart inte händer något drastiskt inom kaffedrickartrenden. Främst i trendtåget går ju alla caféer. Det är därifrån vi tar efter hur vi dricker kaffe hemma också. Så om inte Condecco och Espresso House och vad-de-nu-heter-caféerna börjar servera sina caffe latte i Carl von Linnés kaffekoppar snart, så kommer de små blommiga kopparna gå en säker död till mötes!

Från dålig andedräkt till Kina

Visst är det helt fantastiskt hur våra tankegångar kan länkas samman. Att man i tanken kan nysta ihop flera olika trådar till att leda från ett sammanhang till ett annat som inte alls har någon anknytning till varandra om man ser dem separat. MEN om man får hela tankekedjan frammålad för sig så ser man hur sambandet blir klarare och klarare....

JAg ska ge ett exempel. Igår när jag skulle somna pratade vi om dålig andedräkt. Att det är lite pinsamt på jobbet om man går och är hungrig tex och känner att man har dålig andedräkt och så ska man prata med någon viktig person eller någon kollega. Ska man då säga att man har dålig andedräkt eller bara låta den andra personen märka det själv och så får han/hon ställa/sätta sig på ett lagom avstånd själv för att undvika lukten. Hur som helst började jag då tänka på att jag måste ha några nya skjortor till jobbet när jag efter mammaledighet börjar jobba, för plötsligt innehåller bara garderoben mysiga hemmakläder och för små toppar (vet inte när dom krympte....). Då kom jag och tänka på att jag skulle kunna be svägerskan sy upp några i Kina där hon bor.
Undra om dom förresten fick det vykortet vi skickade härom veckan. Jag måste fråga min sambo.
Hela denna tankegången ledde till att meningsväxlingen blev lite lustig.
- Man borde ha typ något munvatten till hands på kontoret inför möten och sånt.
Någon sekund senare, för hela tankekedjan som jag beskrev ovan tar ju bara någon sekund att tänka...
- På tal om det, har din syrra fått det vykortet vi skickade till henne ?

Inte undra på att man ibland kan få samtal att ta vägar som leder från en finne på hakan till att diskutera atombomber i korea. Och sen undrar man hur i all världen kunde vi resa från min haka till andra sidan jorden på en sekund ??

Kommentera

Nu går det att kommentera inläggen utan att ha ett eget konto. Fritt fram för anonyma kommentarer, MEN skriv gärna under med namn/smeknamn ändå.
OCH jag säger som Telia, ingen anonym mobbing här. Alla åsikter är välkomna och ingen kan säga nåt som är fel.

Ta chansen i höstrusket att krama om dom du tycker om extra mycket. Vi alla behöver kramar mycket mer än vi tror.

Köpa luft

Idag har jag återigen köpt luft. Jag var på ICA och inhandlade en påse luft. Majskrokar kallas det också ibland. De är som ostbågar fast enbart gjorda på majs och luft. De smakar alltså i princip ingenting, ändå kan man inte sluta äta dom.

Likadant är det med riskakor. De som uppfann riskakorna och majskrokarna har ju skapat sig en förmögenhet på folks ovana att tycka det är gott att äta smaklösa kexliknande mojänger till-99%-bestående-av-luft.

Det är ju inte annat än att man känner sig lite lurad när majskroken smälter i munnen och minskar sin storlek med 500%....

Nä, nästa gång blir det till att köpa en riktigt mörk chokladkaka med hög densitet så att jag vet att jag inte får med en massa gratis luft...

Spontanbesök

Jag gillar spontanbesök. Innan när vi bodde i lägenhet, var spontanbesöken få, ja i princip obefintliga. Men sen, när huset köptes blev de en god krydda i vardagen. Just det att få en liten besöksöverraskning när söndagen är som segast eller när novemberfredagskvällen som mörkast är en stor fördel av att bo i hus. Men varför är det så att med huset kom dessa spontanbesök ?
Är det portkoden på lägenhetskomplexet som skrämmer? Eller är det för att vi innan bodde mer centralt och därmed inte lika lättillgängligt för bilburna vänner ? Möjligtvis. Eller är det helt enkelt för att vi nu har blivit äldre och det mest spännande man kan göra i vardagen är att besöka någon UTAN att gett notis om det innan... ??

Det enda är att man då och då får skämmas över all röra hemma när någon kommer oväntat. Men då är det ju bara att ta fram lite Gevalia så tar kaffedoften överhanden och det stökiga köket blir bara hemtrevligt. Så jag röstar för FLER SPONTANBESÖK ! Ta dig en söndag och åk runt på måfå och se vilka du känner i omgivningarna. Titta sen förbi och säg hej, men stanna inte för länge....då är det risk för att du får hjälpa till att röja i källaren eller måla om taket i vardagsrummet, för husägare har alltid projekt på gång som de behöver arbetskraft till.....

Helylle

Vad betyder ordet helylle ? Hur är en kille som är helylle? Och kan en tjej vara helylle ?
Är han helylle när han har stickade lovikavantar från farmor och alltid gummistövlar så fort det är dagg i gräset.
När han har rattmuff och lära-sig-franska-cd-skivor i handsfacket.
Eller är det när han på sommaren har en stickad ifall-det-blir-kallt-tröja hängd över axlarna och tycker att vi borde grilla grönsaker också.
Kanske handlar helylle om något helt annat.
Uttrycket kan ju betyda att killen i fråga har stora starka händer och vet hur man hugger ned ett träd. Tycker att det är schysstare med en semester i en svensk sommarstuga än att åka på äventyr i sydafrika.
Eller är det bara så enkelt att en helylle kille har rena kläder, duschar varje morgon, rakar sig ofta och tycker om barn. Då finns det genast en gigantisk mängd helylle killar.
Nä, jag vet inte hur man förklarar helylle. Trots det använder jag ordet. Och det är lustigt. Att man ofta kan slänga sig med ord som man egentligen inte riktigt kan säga vad det betyder. Och ordet kan även betyda olika i olika sammanhang vilket gör det hela ännu krångligare.

Fast skulle jag vara tvungen att förklara helylle med ett enda ord skulle jag säga: Ernst.

Verklighetsflykt

Det bästa jag vet är att någon gång varje dag ta en liten resa. Bort från verkligheten. Kan man klara av att koppla bort allt runt omkring för bara si så där några 5 eller 10 minutrar garanterar jag att man efter dem kommer känna ny energi.

Jag tar fram en kopp te och någon av mina hundratals inredningstidningar, sätter mig på kökssoffan och från och med att jag öppnar tidningen är jag förlorad in i en värld av lärkträdsfasader, betongkrukor med sjögräs, trappräcken av granit och härligt färgglada eller nordiskt vita omgivningar. För bara en liten stund går jag runt där och påtar bland krukväxterna eller sitter i de stora fönsternisherna och tittar ut. Visst kan jag sen bli besviken när jag vaknar upp och ser mitt slitna furubord och det rosa badrummet, men ändå inte. Jag gillar ju vårt hus. Vår fina kökssoffa och vårat mysiga kök. Nej, jag är mer nöjd med att ha fått drömma mig bort ett tag, att jag KAN koppla bort allt runt omkring. För det behöver man kunna nuförtiden. Vi har så många måsten som måste göras, att det här vardagliga dagdrömmeriet är ett överlevnadsknep från min sida.

Vad har du för verklighetsflykt ? Hur ofta gör du den ? Ta dig tid att göra den någon minut varje dag. För din egen skull.

Skämmas för sig själv

Min kusin har ett talesätt som hon myntat efter att hennes tonårssyskon skämts i hennes ställe. "Var och en skäms för sig själv"
Hon menar då att det inte är någon idé att skämmas åt någon annan eftersom det är upp till personen i fråga att själv skämmas för det den gjort eller sagt, om det nu ens är något att skämmas för.

Och så enkelt är det ju faktiskt. MEN varför skäms jag då åt Richard Palm när han läser fel i nyheterna på SVT morgon ? Jag skäms för brudens pappa när han ska hålla tal och har grön sallad från förrätten mellan tänderna. Jag skäms för busschauffören som kör fel och irrar runt i ett industriområde i 10 minuter och får på så sätt fel på uppropningen av hållplatser. "Nästa scandinavium" säger rösten på Hisingen....va pinsamt. Det är nästan så att jag t.o.m. skäms för rösten som säger nästa scandinavium, hur pinsamt för honom, jag menar han verkar ju inte alls kunna Göteborg....

Hur kommer det sig att man skäms åt andra, speciellt när man inte ens har träffat personen i fråga någon gång i hela sitt liv, och kommer antagligen aldrig träffa honom/henne i framtiden heller ?
Visserligen tror jag att det blir bättre med åldern. I tonåren var det värst, typ runt 15 år. Men nu runt 30-ish är det en smula bättre. 15 år senare alltså. Så om 15 år, vid 45 kanske jag kan rycka på axlarna åt Richard Palm och om ytterligare 15 år när jag är 60, hör jag förmodligen så dåligt att jag inte ens lägger märke till att någon ropar upp hållplatserna på bussen och ser dåligt gör jag nog med så då slipper jag se salladen mellan tänderna och vips så har mycket av mina "skämmas-för-andra-fasoner" löst sig av sig själv.

Lättirriterad

Det finns en författare som jag gillar. Han heter Richard Carlson. En fråga han fick en gång löd: "om du skulle beskriva en genomsnittsmänniska med ett enda ord, vilket ord skulle det vara"
Han svarade "lättirriterad".
Om det nu finns något som heter genomsnittsmänniska, och om vi utgår från det västerländska samhället, så tror jag att det ligger något i det han säger.
Kanske kan man även koppla ihop det med Hipp Hipp's "dagens i-landsproblem".

Visst har man rätt att bli lite irriterad över saker, men det är när man samlar på sig dom under en dag eller vecka som det nog ger en negativ inverkan.

Vissa dagar är ju man ju förstås mer lättirriterad än vanligt och dessa dagar kan det för min del börja redan på morgonen.
Jag står i duschen och kommer på att jag inte köpt balsam, och att jag nu tänkt i 4 veckor att jag ska köpa det nästa gång jag handlar. Men så fort jag stigit ur duschen har jag glömt att jag skulle komma ihåg. Men den irriterande känslan fick en liten gro-grund.
När jag sen ska äta frukost tänker jag som så många morgnar förr att jag borde städa ur kylen och blir irriterad över att jag inte gjorde det förra gången jag tänkte på det. Ytterligare irritation läggs till min pott.
Att det sen bara kommer reklam i posten gör inte det hela bättre, för då blir jag påmind att jag kanske borde skriva "reklam, nej tack" på min brevlåda. Plus att när jag lägger reklamen på tidningshögen lyser irritationen i mina ögon, för jag har ju fortfarande inte lämnat mina 22 papperspåsar med tidningar till återvinningen.
Sen tänker jag att det är allt irriterande att jag aldrig får tummen ur och tvättar mina fönster, höstsolen står ju så lågt att den lyser in på alla skitiga fönster vilket gör att jag önskar att det ska bli kväll så att skiten inte syns.
När det väl blir kväll har mina samlade irritationsmoment tagit sig upp till ytan, vilket gör att det nästan brister när jag öppnar ytterdörren för att gå ut med soporna och märker att jag i ett års tid tänkt byta ut den söndriga ytterlampan så man ser något på farstukvisten.....

Fast jag brister inte ut i ett nervöst sammanbrott, utan jag brister ut i ett stort leende. Att jag bara orkar. Orkar tänka på alla dessa små irritationsmoment. Tänk om jag kunde lägga den energin någon annanstans istället. Och det är precis det som Richar Carlson menar. Att vi borde rycka mer på axlarna åt att vi är så lättirriterade.

Jag kan köpa balsam vilken dag som helst, det spelar väl inte så stor roll när jag gör det. Och vilken stor flaska med balsam jag ska köpa sen då!
Städa kylskåpet kan vara riktigt roligt, varför inte göra det en lördagskväll, kanske hittar jag något väldigt mumsigt som kan förgylla lördagsmiddagen!
Plötsligt händer det. Jag hittar kanske något intressant i reklambladet. Om jag bara skulle läsa dem. Och ibland är det faktiskt bra att ha en massa tidningar i papperspåsar i källaren. Tidningar är ju jättebra underlag när man behöver måla sina lister. Att ha det mörkt på farstukvisten kan vara mysigt om man hänger upp några lyktor med levande ljus i så här på höstkanten. Kanske kan man ha en mysig höstkvällsfika där i mys-ljuset.

Fast ett irritationsmoment får jag nog allt ha kvar. För det är allt bra trist att se ut genom skitiga fönster......

Bil-ovanor

När jag idag hörde på radion om låååånga bilköer i Göteborg, kom jag och tänka på en iakttagelse jag gjorde för ett tag sedan. Vissa, ja nästan alla, bilförare tror att de är totalt avskärmade från omgivningen så fort de stigit in i bilen. "Ingen ser mig här inne, jag har krupit in i en grotta där jag ser ut men ingen ser in."
För om man börjar titta sig runt omkring på sina medmänniskor i trafiken märker man att det är flera av dem som gör saker som kanske inte skulle passa sig att göra inför andra personer.
Och det jag sett främst är peta i näsan.
Jag skojar inte. Nästa gång du åker i en långsam bilkö, eller vid rödljus eller var det nu kan vara någonstans, så notera då vad förarna pysslar med. Jag tror du åtminstone kommer få se tre näspetare, rätta mig om jag har fel.

Dessutom läste jag i Metro om en undersökning som gjorts på just bilförare och vad de gör när de kör bil (förutom att köra) och där var det överlägsna svaret...Peta i näsan.....

Böcker böcker alla dessa böcker

Jag har läst en bok som heter Vindens Skugga. Där finns det ett stort stort källarförråd som heter "de bortglömdas böckernas bibliotek".
Tänk om det hade funnits i verkligenheten. Då kunde man lämnat in alla sina böcker som man läst där och så kunde folk gå dit och låna ens gamla böcker.

För som det är nu har jag ingen aning om vart man ska göra av sina gamla utlästa böcker. Vad gör du med de böcker du läst ut? Står de kvar i bokhyllan och tar upp plats? Hur får du då plats med nya böcker som du ännu inte läst?

För min del tar det nämligen emot att slänga böcker som är nästan nya och man precis läst ut. Är det så alla gör kanske? Slänger sina böcker? Eller har alla så mycket utrymme att de får plats med både lästa och olästa böcker?

Jag känner dom som försökt sälja böcker på loppis, men det är ingen direkt åtgång där. Begagnade böcker verkar folk ha gott om ändå och vill inte köpa någon annans. Är det sen pocketboken kom, så att böcker är FÖR billiga? Det blir liksom inget värde i dem längre. Jag har nog fastnat i det gamla sättet att tänka om böcker. Förr hade de ett värde och gick att sälja på antikvariat. Men nu är böcker en konsumtionsvara. Slit och släng böckerna är här. Jag får nog helt enkelt ändra attityd. Det är OK att slänga böcker. Eller ?

Ap-beteenden...

Om man sett apor sitta och softa tillsammans, ses de ofta plocka loppor på varandra. De sitter liksom och pysslar om och putsar varandras och sin egen päls och verkar tycka det är mysigt. Jag tror att vi människor har liknande beteenden för oss fast vi kanske inte tänker på det.

Vad jag menar är att om man verkligen frågar runt så kryper det fram att många har små egenheter som handlar om att pyssla om sin egen eller andras "pälsar".

Jag tycker tex om att dra ögonbrynshårstrån med pincett. Jag kan bli helt tokig om jag inte får bort ett ögonbrynshårstrå som jag riktat in mig på och ger mig inte förrän det är borta om det så skulle ta flera timmar.
Andra tycker om att trycka finnar. Där långa pormaskar är det ulitmata "trycket". Både egna och andras.
Ytterligare exempel är de som älskar att dra bort sårskorpor. Både egna och andras. Tilläggas kan att ofta handlar det ju om att pyssla om "pälsar" inom den egna familjen. Det verkar vara det samma för både apor och människor. Man putsar den fasad familjen visar utåt.

Jag tror ni kommer hitta fler exempel på ap-beteende om ni bara vågar fråga era vänner och bekanta, och att de är redo att bekänna hur man kan se att de är släkt med aporna....

Det var så lite så....

I helgen har det diskuterats mycket om att fråga om hjälp.
Vem känner du att du kan fråga om hjälp? Visst har många lätt att fråga sin familj om hjälp, men om de inte finns i närheten och du behöver hjälp med kort varsel.
Tycker du det är pinsamt att be om hjälp? Betyder det att du inte klarar dig själv?

Varför tvekar vi då att be om hjälp? Är vi rädda för att personen i fråga inte klarar av att säga nej om han/hon verkligen inte vill hjälpa? För vi kan ju inte vara rädda för att få ett ja?

När situationen sen är tvärtom, att du har gett någon en hjälpande hand. Vad svarar du då när du får ett TACK?
- "Det var så lite så".
- "Inga problem".
- "äh, jag hjälper så gärna till"

Varför svarar man inte rätt och slätt "Varsågod" eller till och med "Varsågod, nästa gång hjälper du mig". Visst beror det på vad det handlar om och vilka personer som är inblandade. Men varför viftar vi så ofta bort våra tjänster som bagateller, istället för att poängtera att här hjälper vi varandra.

Vad är du för städtyp?

Jag undrar om ens personlighet faktiskt speglar av sig i hur man städar sitt hem.
När jag har diskuterat med andra har jag funnit att det finns en outömlig mängd av olika städpersonligheter, OCH skall tilläggas mycket intressanta sådana. Så om du luskar ut hur dina vänner, arbetskamrater och släktingar städar tror jag du får reda på mycket mer om själva personligheten än vad du tror. DESSUTOM kommer du få många användbara städtips och en hel uppsjö av inspiration till din egen städning.
Jag ska nämna några städtyper jag har stött på och som jag har inspirerats av.

Det är den strukturerade, får-mycket-gjort-typen som går upp tidigt som attan i söndagsottan. Städar febrilt i någon timme eller två, med dammsugning, minst våttorkning två gånger och får gjort hela städningen innan ens familjen hunnit tänka på att vakna. Lagom till svensktoppen och förmiddagskaffet luktar det såpa och diskbänken går att spegla sig i.

Det finns den uppfinningsrike och finurlige på gränsen till lata städtypen. Den typen som har en fast städtid varje vecka, men som gärna ser att det ska gå på fortast möjliga tid. Kanske rent av lite sportslig tävlan i det. Klockar ibland dammsugningen för att se om det går att övervinna förra veckans dammsugning. För att spara på krafterna när det gäller att torka av listerna, tar man fram ett par gamla tubsockar som man sparat sen början av 90-talet. Dessa tas på, sedan är det bara att lyfta foten en aningen över golvytan så att det går att damma av listerna med tårna.

Vi har ju även den effektiva snabb-städaren, som får ytan att se städad ut men under fasaden finns ett mer eller mindre ordnat kaos. Oftast kommer den här typen fram hos mer eller mindre alla oss när vi väntar halv-spontana besök. Då hamnar skruvmejslar som ligger framme i nedersta kökslådan för att det inte finns tid att gå till källaren/garaget, tvättade kläder får slika ned i tvättkorgen eftersom det är snabbare än att vika ihop och lägga in i garderoben och gamla tidningar slängs in i städskåpet. Om toaletten inte hinner torkas av, kan det även hända att precis när gästerna kommer, måste värdinnan/värden gå på toaletten. Väl därinne poleras handfatet av med toapper och såpa hälls i duschbrunnen för att det i alla fall ska lukta fräscht.
Problemet med snabbstädningen är att tvättad tvätt tvättas flera gånger, skruvmejslar försvinner och dammsugaren får inte plats i städskåpet för att det ligger högar med tidningar där.

Fast det som inspirerat mig mest vad gäller städning är ett råd jag fick av en mycket klok person: "Några dammtussar i hörnet, visar bara att man gjort nåt roligare"

Klippa naglarna

Så var de det här med att klippa naglarna.
VAR får man klippa naglar?
Och hur ofräscht är det egentligen att hitta en avklippt nagel i sängen?
Får man spola ner naglar i handfatet, eller kan det bli stopp?
Varför är avklippta tånaglar äckligare än avklippta fingernaglar? Eller är dom det?
Är tjejnaglar kanske rent av inte lika ofräscha som killnaglar?
Och är du en sån som inte ens klipper fingernaglarna för att du biter av dem istället? Framför datorn kanske? Undra hur många avbitna naglar det egentligen ligger mellan tangenterna. Och får man fler infektioner för att man biter på naglarna? Det lär ju finnas en och annan bakterie under dom... Eller är du kille och har långa naglar utan att vara gitarrist?

Toalettborsten

Dagens "Nez-fråga" att ta med till dina konversationer idag.

Så var det toalettborstens tur.
Hemma står den antagligen snyggt och prydligt vid din toalettstol. Men används den av alla som gör "number two" på er toalett ? Eller anser du att den endast skall användas vid städning och inte efter besök?
Hur är det på offentliga toaletter ?
Använder du den på jobbet när du tömt magen? Eller är den för äcklig att ta i för dina prydliga kontorshänder? Jag menar, man vet ju inte vem som tagit i den senast med sina orena händer?
Kanske tillhör du toalettborstpolisen på din arbetsplats ? Han som i smyg skriver upp vem som går på vilken toalett, hur länge toalettbesöken varar och om toalettborsten använts efteråt. Han som sedan sätter upp lappar där det står "Vem tror du vill se din skit i toalettstolen? Använd toalettborste!"

Till sist. Tänk dig att du är på en trevlig middag hos familjen Carlsson. Carlssons har en ett-åring son som stoppar in allt i munnen, inklusive toalettborstar. Så Carlssons har ställt undan sin toalettborste på något smart ställe så att inte en ettåring skall hitta den. Det är bara det att det är ett så smart gömställe att du inte heller hittar den efter du har lämnat efter dig lite skit på toalettens insida. Vad gör du ? Går du och frågar efter toalettborsten där de andra sitter vid matbordet och äter efterrätten som ikväll råkar vara chokladpudding ? Eller spolar du 14 gånger och hoppas att skiten sköljs bort ? Eller försöker du torka bort det med toalettpapper ? Eller ser du det som naturligt att man inte kan skita rakt och det rör dig inte i ryggen att fru Carlsson sedan måste städa bort det?

Skärbräda och bäst-före-datum

Får jag presentera de första två "Nez-frågorna". Varsågod att ta med och diskutera på er tisdags-lunch, -middag eller -fika

Drag-ut-skärbrädans existens
Jag tror ni alla har eller har haft en "inbyggd" skärbräda i ert kök. Ni vet en sån där som finns monterad precis under diskbänken och som man drar ut och skär diverse saker på.
Tro det eller ej, men den här skärbrädan kan framkalla de mest bizarra åsikter om TILL VAD man använder den, HUR den skall diskas och framför allt SKA den användas överhuvudtaget eller är den helt enkelt för OHYGIENISK !
Får man endast skära "torra" saker på den eller hör även "blöta" ingredienser hemma på denna bräda ?
Finns det någon som skjuter in brädan MED smulor på ?
Tar man ut hela skärbrädan och diskar den med diskmedel och diskborste, eller torkar man endast av den med en "wettex"?

Bäst-för-datum
Det här datumet finns ju numera på varenda produkt vi köper. Men hur SKA man egentligen förhålla sig till det ?
Är du en sån som går på ditt luktsinne mer än på datumet?
Gäller det för alla produkter ? Mjölk, leverpastej och kakor?
Vem är det som bestämmer att en produkt är sämre efter ett visst datum, och hur får dom i så fall fram detta datum? Sitter någon och smakar av produkten efter varje dag ?
Tycker du att datumet är onödigt och bara gör att folk sträcker sig långt in i kyldiskarna för att få mjölkpaketet som har ett senare bäst för datum? Att det är bättre med produktionsdatum så kan folk få ha egna uppfattningar om hur länge varor håller ?
Och vad tycker du egentligen om sådana människor vars solitära uppgift på ICA är att hitta de varor som har senast bäst-före-datum?
Till sist, varför har inte frukt & grönsaker bäst-före-datum ? Det hade ju underlättat när man valde ut avacados tex. Hade det stått att denna avacado är bäst före 18 sept, hade man kunnat planera in sina guacamole-middagar bättre.

Val val val

Säger ditt val av parti till helgen egentligen något om vad du är för person ?
Jag hör hela tiden han är sosse, hon är moderat, folkpartist eller vad det nu kan va för benämning. Jag tänker på alla dessa "stora" frågor som partierna dryftar fram och tillbaka, är det min inställning till dessa som visar vad jag är för en person. Nej, det tror jag inte på.

Det är mina svar på de små frågorna, mina små åsikterna om olika mindre företeelser och vardagliga beteenden som jag tror tillsammans formar mig till den jag är.

Så istället för att sitta och diskutera de stora frågorna på fikarasten på jobbet, eller med kompisen över en after-work-öl så förespråkar jag att ta fram dina små åsikter du har inom dig. Samtala med de du känner väl eller de du precis lärt känna, om saker som ingen egentligen tänker på, de saker som är helt uppenbart självklara, och ta reda på vart de står i dessa frågor. Så kommer du få fram vart de människor du har runt omkring dig EGENTLIGEN står i sina åsikter.

För att underlätta för dig att ha en vettig fråga att diskutera på dina nu kommande intressanta möten kan du gå in här och hämta en frågeställning och ta med dig för att få ett av dina mest givande samtal du haft på länge.

Så tänk på att kika in här inför nästa fikapaus, lunch eller krogbesök och ta med en "Nez-fråga".