Möbler

Vi har ett dilemma. Vi vill möblera vårt vardagsrum. Men innan vi möblerar måste vi hitta vår stil. Som vi för övrigt har letat efter i en si så där 5 år. Ännu har vi alltså inte hittat den. Kanske är det inte så enkelt som att våran stil plötsligt en dag ligger på farstukvisten, redo att plockas upp och anamma i vårt vardagsrum. Nej, det är väl en känsla och en livsstil som får växa fram efter hand. Men exakt hur lång tid ska det ta ? Jag börjar faktiskt trötta så smått på att vänta på att stilen ska infinna sig och att vi då äntligen ska inreda vårt vardagsrum. Eller är det så illa som jag nu sakta börjar inse....att den stilen vi har, är att inte ha någon stil alls.....

Det finns ännu en dimension till att vi inte ännu har fått för oss att köpa möbler. Vi vill ha möbler som stilmässigt håller i längden och de skall vara funktionella till våra eventuella andra inköp så som platt-TV och hemma bio system. Några saker som i och för sig är väldigt eventuella just nu....Det bidrar ju även till att möbler som skall köpas blir väldigt dyra eftersom de kräver att vi uppdaterar våran TV till en plattare kusin och köper högtalare som är dyrare än alla möbler vi äger just nu. Det innebär ju att priset på de möbler vi köper upphöjs till två. Det som är en tröst är att man inte är ensam om att tänka så......Min kompis skulle inreda ett barnrum i deras nuvarande kontor. Kontoret skulle få flytta ut till en nisch i vardagsrummet, vilket gjorde att deras stora breda skrivbord måste säljas och ersättas av ett nättare och smalare skrivbord. Detta innebar att de inte fick plats med deras dator utan ville då köpa en bärbar dator. För att kontoret skulle få plats i nischen vore det även bra om deras stora, omoderna stereo kunde börja räkna sina sista dagar. Han skulle nämligen få bli ersatt av en ny, snygg, ministereo. Så summa sumarum blev deras nya mindre kontor bra mycket dyrare än deras förra större. För plötsligt drog köpet av det lilla skrivbordet med sig en mängd merkostnader i skepnad av mindre saker till höga kostnader....

Att köpa möbler är en hel kedjereaktion med andra ord. Som tur är har vi Ingvar. Han ser i alla fall till att vi kan köpa vissa möbler till en billig peng i väntan på att våran stil skall infinna sig och sparpengarna skall växa.

När fantasin tar över....

Ibland orkar jag bara inte lyssna. Då vandrar tankarna snabbt iväg på annat. Vid föreläsningar till exempel. När min hjärna inte kan ta emot mer, börjar fantasin ta över. Jag fantiserar över vad talaren har haft för barndom.

Kanske hade hon tandställning när hon var tonåring. Undra om hon var en sån där duktig engagerad typ som inte bara tog perfekta anteckningar på lektionerna utan även var med i elevrådet och dessutom var körledare och förste violinist i den lokala kommunorkestern. Men varför blev hon inte då musiker? Varför står hon här och föreläser om organisationsoptimering? Vart gick det snett? Fick hon kanske axelproblem och läkaren fick ge familjen ett dystert besked att hon inte längre fick spela fiol för då skulle hon få kronsik värk. Kanske fick hennes pappa då den strålande idén att läsa till organisationskonsult. Eller i alla fall någonslags utbildning som leder till det. Men vart gjorde hon av fiolen? Ligger den helt sorgligt och samlar damm nånstans i hennes garderob, eller var hon rationell och städade undan det förflutna för att kunna gå vidare......

Oj just det ja..... Nu var det ju faktiskt så att jag skulle lyssna på vad hon sa. Inte fantisera om hennes bakgrund eller hennes fiol. Om hon nu ens hade någon fiol. Men visst såg hon ut som en fiolperson, med den där ankellånga kjolen och de platta beiga skorna. Hade hon inte smala fiolfingrar och knyckte hon inte lite med axeln emellanåt, precis som om hon behövde lägga den tillrätta i kulleden?
OJ igen....lyssna vad det ja. Va sa hon nu igen? Att vissa organisationer mår bra av lite kaos ibland. Att kaos kan leda till ordning. Visst, nu skriver jag ned vad hon säger.
..."Kaos kan leda till orkester"... äh shit.....vart e suddgummit.....ordning ska det ju va....sudda sudda sudda
..."Kaos kan ledbesvär i axeln"...äh...min fantasi kan helt enkelt inte lämna skallen och när när när ska jag kunna koncentrera mig utan att efter bara någon halvtimme låta tankarna få eget liv och forma egna helt påhittade historier....
Visst, en tillgång om man vill skriva böcker, men inte när man sitter på seriösa konferenser och ska lära sig något om det verkliga livet....eller vad är det som verkligen är det verkliga livet.....?

Andras fönster

Jag älskar att gå promenader på kvällen och titta in i andras fönster. Det ser alltid så mysigt ut inne hos andra. Det står något tänt ljus på bordet, eller så sitter en familj samlad runt en middag. Kanske sitter någon i soffan med en filt om sig och tittar på TV och det känns som om jag aldrig haft det så mysigt själv. Kanske är det för att jag själv går ute i mörkret och kylan som det känns extra ombonat, varmt och mysigt inne hos alla andra. Eller så är det den här svenska "gräset är grönare på andra sidan" mentaliteten som faller in.

Det läste jag nämligen i tidningen att det var någon inflyttad utländsk persons bedömning av oss svenskar. Att vi tenderar att tycka att grannes gräs är grönare. Eller som i mitt fall, att det alltid är mysigare inne hos alla andra.

Eller hos nästan alla andra....
Jag gillar tex inte den tegelvägg som huset på toppen av berget har som innervägg. Det ser långt ifrån mysigt ut att ha en innervägg av vitt tegel och som grädden på moset har de en kristallkrona som lampa i detta rum, oerhört malplacerad kristallkrona kan jag lova.
Jag gillar inte heller det vita tegelhusets extremstora pråliga porslinskrukor som står bredvid de vita skinnsofforna i vardagsrummet. Det ser allt annat än mysigt ut.
För att inte tala om huset som gud glömde....där står en orange lampa framför bruna fördragna gardiner som andas 70-tal. Så långt ifrån ombonat som man kan komma.

Så jag borde nog väga alla mysiga hus mot alla omysiga hus, så skulle det säkert väga jämt och mitt egna hus skulle nog ändå vinna mysighetstävlingen trots allt. För som våran lilla skylt i hallen säger "our house is a home because we love each other".....

Semlor

Idag åt jag en till semla. Jag vet inte vilken i ordningen det var. Det har blivit fler semlor i år än vad jag ätit på flera år tillsammans. Det jag funderat över är om det inte var så att semlan är en efterdyning av julen.
Bullen är över sen julbaket och piffas upp med mandelmassan som finns kvar sen julgodiset och för att det inte ska smaka för gammalt så mjukar man upp det hela med vispad grädde. Och vissa bullar är så pass gamla att man måste mjuka upp hela ekipaget med varm mjölk.

Fast det sägs ju att den egentliga storyn är att man skulle få i sig så mycket fett som möjligt innan fastan. Och att fastan skulle vara till påsk. Det kan väl ändå inte vara sant. Att man skulle leva på att endast dricka ända fram till påsk?? Fast det är klart, om man tänker på alla semlor jag har ätit kan det nog hända att jag inte skulle behöva äta förrän till påsken.....

Fel namn på fel snubbe, eller....?

Tänk er att ni har hört en persons röst i telefon flera gånger, ni har aldrig träffat personen i fråga utan utifrån rösten så har ni skapat er en bild av honom eller henne. Det är så jag brukar göra i alla fall. Jag får en bild i huvudet på hur personen ser ut i med hjälp av röstens tonfall, vänlighet och dialekt. Men det är inte bara rösten som bidrar till pusselbitarna i mitt porträtt utan även namnet. Dels är det ju från vilken tidsepok som namnet kommer ifrån men även kanske vilka andra personer man känner som bär det namnet. Ibland är det dock så att bilden du målat upp inte alls stämmer med den person som en dag uppenbarar sig.

Häromdagen satt jag i ett möte. En man vid namn Hans var med i mötet per telefon. Det jag inte visste var att Hans var i samma stund på väg till mötet. Alltså jag satt där och lyssnade på vad han sa och minutrarna senare stod han i rummet. Till bakgrunden hör att jag inte hade träffat honom någon gång innan och visste inte hur han såg ut. Så när han då plötsligt stod där i rummet fick jag ingenting att gå ihop. Jag tittade på telefonen där jag nyss hört hans röst och sen på personen som nu stod i rummet. Men jag fick ändå inte ihop det. Utifrån rösten tillsammans med namnet hade jag gjort upp min bild av Hans. Det där var inte Hans. Jag fick nästan lust att säga:
- Men var är Hans nånstans. Vad har du gjort av honom? Har du kidnappat honom och har honom bakbunden i ditt bagage? Du heter inte Hans, du måste heta typ Peter eller Henrik.

Det tog ett tag att vänja sig vid Hans och den person som var verklig och inte han jag hade haft i mitt huvud. Men vid mötets slut, förstod jag nästan inte hur jag hade kunnat tveka. Klart som korvspad att snubben heter Hans. Det är bara det att hjärnan har en fömåga att måla upp bilder utav de förutsättningar man ger hjärnan i form av olika intryck och sinnen. Bilder som sedan snabbt raseras till förmån för nya bilder som får skapas från nya förutsättningar och utifrån nya intryck från andra sinnen.

Fönster

Vet ni hur det är att ha hus? Om inte kan jag berätta att det är som att ha ett monster i garderoben som endast äter pengar och som är hungrig 24 timmar om dygnet.
Särsklilt om monstret är gammalt och skraltigt. Då är det om möjligt ännu hungrigare.

Idag märkte jag att det snöade in i vårt sovrum. Det låg snö emellan fönstrena. Alltså mellan ytterfönstret och innerfönstret. Ja så är det om man har ett gammalt monster. Då finns det endast två glasrutor och det är inte någon gas emellan utan endast luft och spindlar som av någon outgrundlig anledning tycker om att bo där. När jag sedan studerade fönsterlisterna noggrannt fick jag mig en mängd små snöflingor på näsan. Det snöade alltså inte bara in emellan fönstrena utan även in till oss i sovrummet. Det kallar jag otäta fönster.

Så hädanefter blir det att mata monstret dubbel ranson för att vi ska ha råd att byta fönster. För det är bland det dyraste du kan syssla med när det gäller underhåll av ett gammalt hus. Inga mer billiga kläder, nä nu blir det second hand. Ingen mer billig mat, nej nu blir det egenodlade potatisar (i vår snigeltäta trädgård blir det förstås en utmaning....). Inga fler spontanköp av kvällstidningar, nej nu får vi endast ta gratistidningar. Alla små pengar som vi kan avvara får gå till vårat monster. Han måste ju underhållas. Om vi inte underhåller honom med det han behöver, ja då får jag ju skotta fram min sambo ur sängen varje vintermorgon och det är inte det jag kallar goda morgonvanor.

Meningar som fastnar

Jag har tänkt på en sak. Det här med meningar som fastnar i ens bakhuvud och maler runt runt runt. Jag funderade länge på om det endast var en filmeffekt. Ni vet när man hör hur huvudpersonens röst upprepar en fras om och om igen tills personen ifråga blir antingen helt psykiskt nedbruten av att inte få orden ur huvudet eller blir helt peppad och går igång på orden och det hela slutar med att huvudpersonen gör något drastiskt, typ mord eller gör slut eller nåt annat befängt.

Det jag undrar är vad det är som gör att just vissa ord och meningar fastnar. Jag menar jag har ju inte något så där spännande liv så att mina "meningar" leder till att jag tar ett avgörande beslut eller finner lösningen på världsproblem. Nä, de ord som flyger runt i huvudet kan vara något ICA-kassörskan sagt, eller något som nån sa i förbifarten vid microvågsugnen på jobbet. Jag kan förstå att meningar som sårar eller får en att känna sig bra till mods fastnar, men varför fastnar till synes helt meningslösa saker? Och då kanske till förmånen för andra viktiga saker som borde snurra runt i huvudet??

Som häromdagen när jag var och lunchade med min arbetskompisar på en pizzeria. Till pizzan ingår saft eller vatten. Jag skulle ta ett glas och hälla upp saften när servitrisen sa "Du kan ta med "tillbringan" till bordet". Hade jag vetat att jag resten av dagen skulle upprepa dessa ord ett antal gånger för mig själv, skulle jag tagit på mig hörselkåpor redan vid ingången till pizzerian. Kanske var det att hon uttalade ordet tillbringaren på ett sådant sätt att jag trodde att det var något helt annat än en kanna med saft....

Kan det till och med vara så att hjärnan är så smart att den bearbeta vissa ord och meningar flera gånger om för att du ska fatta att det faktiskt ligger något bakom dem som du har nytta av. Typ som ett chiffer som du ska lösa och hitta en helt annan innebörd av. En Da Vinci Kod av något slag. "Du kan ta med tillbringan till bordet" Jag får nog köra den meningen några gånger genom de-chiffern och se vad som kommer ut på andra sidan.....

Tandläkare

Jaha, då vart jag kallad till tandläkaren igen. Ett besök årligen brukar det ju bli. Så trodde jag det skulle bli även i år när jag travade dit i torsdags. Jag sa till mig själv att du behöver bara gå dit, luta dig tillbaka i stolen, öppna munnen, försöka svara vänligt på frågorna med spottsug och diverse andra verktyg i munnen, ge henne halva din inkomst och sen inte gå tillbaka förrän en sisådär 12 månader senare.

Mer fel kunde jag inte haft. Jag gick dit, lutade mig tillbaka i stolen, öppnade munnen för att få reda på att jag har alldeles för mycket tandsten, ett hål och begynnelse till ytterligare ett, samt ett vänligt bestämt hot att jag måste fippla med tandtråden varje dag för att inte få tandlossning typ innan jag är 40! Dessa incidenter ledde även till TVÅ NYA inbokade besök inom den närmaste månaden ! VA? Jag som behövde 12 månader på mig för att nummer 1: kunna spara ihop pengar till besöket och nummer 2: repa mig psykiskt efter de årliga tandtrådspåhoppen.... I detta årets tandläkarbesök ingick även en lektion i hur jag ska tandtråda för att inte se mina tänder falla ut en efter en. Med en spegel framför munnen visade hon hur jag skulle bete mig.
Det som stör mig mest är att man inte kan tandtråda en gång för alla och så är det bra sen. Nä, man är liksom fast med det livet ut. Kanske inte värre än att man måste borsta tänderna varje morgon och kväll kan tyckas. Men jag tycker att det är femtio gånger värre. För de akrobatiska övningar som ens fingrar måste utöva för att få till den optimala tandtrådningen är ju inte mänskliga. Och mellan vissa tänder hade inte ens en osynlig tråd kunnat klämma sig emellan.

Så vad jag skulle vilja ge forskningspengar till just nu är hur man kan få till en automatisk tandtrådsmakapär som gjorde jobbet åt en lika smidigt som en eltandborste gör tandborstningen åt en idag. Någon som har ett lagligt 90-strecksgiro att öppna och som vi kan sätta in pengar på till förmån för den automatiska tandtrådsforskningen ?

Löften som är svåra att hålla

Ja ha, då har nyår passerat för längesen, och mina löften om att träna på morgonen och skriva blogg varje dag har ännu inte infallit.... Så då bestämde jag att flytta fram 1 januari till 1 februari. Då skulle jag börja jobba efter mammaledigheten och det skulle bli en ny fräsch start för allt som har med rutiner att göra.
Så som träning, bloggande och lägga sig tidigt på kvällen.
När jag idag insåg att 1 februari blivit 7 februari blev jag rädd och förstod att det här med att börja på nytt är inget för mig. Det ligger som ett täcke över mig att jag har bestämt mig för att bli redigare, och nu börjar det bli väldigt mörkt här under täcket.

Så därför sitter jag nu här som ett första steg. Och i morgon bitti tänker jag träna. Men att lägga sig tidigt kan bli svårt eftersom det tar tid att blogga och det tar tid att packa väskan nu på kvällen för att kunna träna tidigt på morgonen, så alla tre nya rutiner blir inte uppfyllda på en gång. Men två utav tre möjliga är bra nog. Intalar jag mig i alla fall. Om det nu blir så att jag orkar upp tillräckligt tidigt för att träna. Men en utav tre möjliga är bra också. Tillräckligt bra i alla fall.

Det fina i kråksången är ändå att jag insett att det här med nyårslöften är svårt. Och att jag hädanefter inte ska kalla det för nyårslöften utan nyårsförsök. För det är ju precis det jag gör. Jag försöker att uppfylla mina löften.