Närvarande

Jag börjar dagen med att stå i duschen och tänka på vad jag ska äta till frukost. När jag äter frukost funderar jag över vilken väg jag ska ta till jobbet för att slippa köer eller så läser jag tidningen och blir upprörd över någon politiker som ändrar A-kassor hit eller dit. Och kommer knappt ihåg om jag åt leverpastej eller ost på smörgåsen. På väg till jobbet tänker jag på mötet som jag ska sitta i tillsammans med två chefer, och blir nervös när jag tänker på att de kommer betrakta mig och min presentation in i minsta detalj. Under mötet somnar nästan den ene chefen och den andre får ett viktigt samtal och måste gå ut och jag irriterar mig över att jag bekymrade mig för mötet innan, och börjar istället fundera över hur jag ska få tid med allt som jag vill göra i helgen, trots att det bara är tisdag....

Att kunna vara närvarande i just detta nu, att vara här och nu, är för många väldigt svårt. Så också för mig. Jag skulle vilja vara bra på att koppla om mig till att endast tänka på nu, nu, nu, istället för sen, sen, sen. Men det är jag absolut inte bra på, tvärtom, jag är alldeles genomusel på att bara finnas till. Vilket borde vara den enklaste sak i världen egentligen. Jag menar det borde vara det mest basala och naturligaste för en människa att bara sitta ner och bara vara. För det är ju precis det vi gör i början av livet. När vi är barn.

Barn har ju en förmåga att finnas i nuet och inte bekymra sig eller tänka på vad som kommer hända härnäst. I alla fall i början av barndomen. När sen hjärnan börjar utvecklas och vi får förmågan att förutse händelser och tyda konsekvenser av handlingar, det är då som nuet kan bli ockuperat av tankar om "sen:et" (det finns inte ens en bestämd form av sen, vilket borde betyda att det inte är viktigt...). Att kunna föreställa sig och planera för framtiden är ju en konst som vi människor till skillnad från djuren besitter, och som gör att vi kan agera och leva så som vi gör. Men min fråga är just VARFÖR vi inte emellanåt helt kan koppla bort momentet att tänka på nästa minut, timme, dag, månad eller år ? Utan att ta till meditation eller liknande. För vi hade ju faktiskt den förmågan i början av livet.

Så till julklapp i år önskar jag att min hjärna på kommando kan gå tillbaka till det stadie den var på för en sisådär 30 år sedan, för att sedan styras tillbaka till nuvarande skepnad igen. För ibland verkar det vara ganska jobbigt att vara 1 år också....

Inbillska Magsjukesmärtor

I juletider sprids våra vanligaste sjukdomar som en löpeld. Där, mitt i bland oss, mellan granar, glögg och skinkgriljeringar smyger de små bacillerna på oss där vi står intet ont anande och myser i julefriden. En frid som från ena studen kan gå från härligt frosseri i tryffel till ett förbannat hulkande över julstädat glänsande toalettporslin.

Att få vinterkräksjukan mitt i julmatshetsen är ju en ironi utan dess like. Mat är det man ska umgås runt från lucia till trettonhelgen. Några dagar av magsjuka kan få den mest matglade korpulente medelålders herre att föredra vatten och smörgåsrån framför julöl och silsallad. Det lustiga i hela kräksjukesnurran är att det gärna smittar andra. Inte bara fysiskt utan även psykiskt.

Bara orden magsjuka och kräkningar kan få oss helt kärnfriska julfirare att känna bubblor och oroligheter i magen. Skulle man dessutom höra en familjemedlem hulka sig inifrån badrummet, dröjer det definitivt inte länge förrän kväljningarna längst bak i gommen infinner sig.

Så varför kommer då dessa inbillska magsjukesymtomen ?
Är det för att många av oss vanliga svenssons vet, att ligga utslagen och helt utelämnad till enbart vatten och vätskeersättning är det närmaste total hjälplöshet man kan komma?
Eller är det kroppens försvar för att förbereda oss för vad som KANSKE komma skall?
Eller är det möjligen så att om vi känner efter och simulerar några symtom kanske inte de verkliga bacillerna kommer, för då tror de att vi redan är magsjuka och på så sätt kan man lura dom att få fäste ?

Det jag vet med säkerhet är att orden vinterkräksjuka och magsjuka inte ens bör sägas i samma mening som julmat och julgodis.

Tjuvlyssna

Hur jag än gör så kan jag inte låta bli att tjuvlyssna. Var jag än är i publika sammanhang så har jag alltid spetsade öron och snappar upp minsta lilla konversation. Ibland är jag inte alls diskret, eller om vissa får ha en åsikt, så är jag aldrig diskret. Till och med hakan åker ned när jag ska lyssna lite mer intensivt och jag har stigit helt in i konversationen själv.

Att tjuvlyssna tycker jag är som att se på en riktigt bra dramaserie på TV, ja till och med bättre, för det känns ju så klart mycket mer äkta i verkliga livet. Det enda problemet är att man ofta inte får reda på hur allt slutar. Vilket gör att en själv får hitta på slutet och det kan ju vara spännande att styra över folks liv, om än i fantasin.

Som i lördags när jag var på IKEA. Jag står i kön till caféserveringen och får stå en bra stund bredvid ett bord där två kvinnor sitter. Den ena kvinnan är i 35-års åldern och den andra kvinnan är att döma av ålder och utseende förmodligen mamma till 35-åringen. 35-åringen, som vi här kan kalla dottern, pratar med ganska hög röst så jag behöver inte anstränga mig nämnvärt för att höra allt.
Dottern berättar om en kväll hon hade med en man, och kvällen refererar hon till som "sista kvällen". Under denna kväll ringer en annan kvinna upprepade gånger till mannens mobil och dottern uttrycker med yviga ord hur irriterande detta är. Speciellt eftersom den mobilringande kvinnan uppenbarligen vet att det är "sista kvällen" och att dottern och mannen ifråga skulle "ha det lite mysigt" som hon uttryckte det. Det hon var mest upprörd över var att kvinnan inte slutade ringa trots att mannen tryckte bort henne två gånger i rad och sen inte svarade.

Det var vid det här laget som kön började röra sig och jag stod i valet och kvalet om jag skulle följa med eller komma med någon dålig ursäkt till personen bakom mig i kön "jag har inte bestämt mig ännu, du kan få gå före", bara för att få behålla platsen bredvid de två kvinnorna. Jag hade ju precis blivit introducerad till en följetång som jag gärna inte ville missa nästa episod av. Men feg som jag var följde jag snällt med kön och stod nu plötsligt med några frågor:
- Varför skulle dottern ha en sista kväll med mannen?
- Hade de brytit upp, eller skulle han flytta långt bort och vilken relation hade hon till mannen?
- Om de hade brytit upp, har man väl inte en "myskväll" som avslutning på förhållandet ? Eller har man det ?
- Och den stora frågan, vem var kvinnan som terroriserade mannen med mobilsamtal?

Då kommer vi ju till det stora dilemmat med min tjuvlyssningssvaghet.....jag fyller min hjärna med andras vardagsdilemman och frågor som jag inte får svar på. Än så länge har jag aldrig släppt på mina hämningar och gått fram till de inblandade och ställt de frågor som kommit upp hos mig under samtalets gång (många frågor hänger ju på att man inte har bakgrunden...). Men en dag är jag rädd att min nyfikenhet kommer gå över mitt förnuft och jag kommer stå där och rabbla frågor till människor som sitter och tror att de endast anförtrott sig till sin samtalspartner. Så ni som tror att ingen lägger märke till just er och era kompisar när ni babblar på caféet, bussen eller på IKEA.....en dag så kommer en för er helt okänd människa att ifrågasätta era relationer, fiender och vänner.

Jämföra

Varför ska man alltid jämföra sig med dom som är bättre än en själv?
Ja en ännu bättre fråga är ju varför man jämför sig överhuvudtaget. Men för min del har jag svårt att sluta jämföra mig så just nu är det inget alternativ.
Så en lösning är ju då att sluta jämföra sig med de som i någon mening är bättre än mig själv och istället börja jämföra mig med de som är lite sämre än mig själv. Då kanske jag ser mig själv som ganska bra, och i vissa fall t.o.m helt lysande.

Hela tiden jämför jag min fysiska förmåga, tex löpning, med de som ligger före mig i elljusspåret. De där ryggarna framför mig, va fort dom springer, och varför orkar jag inte springa så fort.
Snälla du, titta bakåt istället. Titta på de som ligger och flåsar dig i ryggen och tänk istället att "så bra jag springer i förhållande till dom som ligger i hälarna på mig"

Likadant när jag jämför mitt hem, min trädgård eller något annat. Varför leta upp de som har de välskötta trädgårdarna, eller de välstädade hemmen med de matchande möblerna eller de som har en snygg klädstil. Leta istället efter de som ligger på samma nivå som mig själv eller ett snäpp under. De som inte heller hinner klippa häcken när man ska, eller som inte krattar sin grusgång eller som oftast har en otvättad bil. Det är ju dom jag borde jämföra mig med, och på så sätt känna mig ganska lyckad.

Låter så enkelt, men är ack så svårt.

Mitt nyårslöfte blir att leta upp följande;
* en löpar-partner som springer en aningens saktare än mig
* en rufsig och vildvuxen trädgård som är en aningens mer oigenomtränglig än min trädgård
och så ska jag på så sätt känna att jag ligger på en alldeles lagom nivå för att vara mig själv.

Det gäller bara att min löpar-partner inte hinner tjuvträna från det att jag hittat henne tills det att jag börjar träna....