Långt där borta...

Idag hade vi nästa bebisbesök. Pytteliten och jättesöt. Bebisen bor högst upp på berget öster om Göteborg. Vilken utsikt dom har där. Jag visade min dotter hela stora staden från ovan genom att lyfta upp henne på muren. Vips så hade hon hela staden framför sina fötter.
- OOOOOOJjjjjj, ropade hon glatt, jag ser jättelångt.
- Ja nu ser du hela Göteborg.
- Va många hus och bilar.
- Ja och tittar du längst bort så ser du båtar också, och en jättestor bro men den är svår att se.
- Ja och där ser jag två tågar, säger hon entusiastiskt och pekar ner på järnvägsspåren.
Vi står och tittar en lång stund. Jag lyfter ned henne och när vi går mot bebisens och hennes familjs lägenhet säger min dotter förväntansfullt
- Och långt där borta ligger också Liseberg.
- Ja det har du rätt i. Men det såg vi inte.
- Nä men jag vet precis hur det ser ut ändå.
- Ja, det gör du ju.

Lamino

Idag var jag och barnen hos vår nya grannbebis. Lillebror blev plötsligt väldigt stor, trots att både han och bebisen är födda samma år. Men under första året är det väldigt låååångt mellan april och december.

Våra goda grannar har laminofåtöljer. Det vill vi också ha. Vi har tänkt på att köpa en som ska stå i hörnet. I läshörnet. Fast än så länge är det en dröm. För under föräldraledighetsbudgeten ingår inte inköp av en dyr läsfåtölj.

Vi sitter vid bordet framför fåtöljerna. Utan att jag ens nämn något om fåtöljerna för min dotter säger hon

- Mamma, där sitter nog M och J, så nickar hon med huvudet mot fåtöljerna.

- Du menar i fåtöljerna.

- Ja, dom brukar nog sitta där.

- Ja det gör dom nog, säger jag med en viss avundsjuka i rösten.

Det känns som om min dotter verkligen kände av med sin radar att jag också skulle vilja ha sådana, och på rent pin kiv säger hon så där. För att reta mig. Fast mest inbillar jag mig nog det. Och idag börjar jag spara. Till en lamino. Så min dotter hinner sitta i mitt knä i vår lamino innan hon blir för stor för att sitta i knät....

För övrigt åt vi vårt godaste pasta recept idag. Penne Basilico från Santa Maria http://www.santamaria.se/servlet/se.daddy.sm.web.servlets.RecipeServlet?c=6&p=r6b&id=5784. Måste provas pronto om ni aldrig ätit det innan.

Sockerbullskonditori

Idag kom storasyster hem från farmor och farfar. Lillebror blev jätteglad. Det var riktigt roligt att se, att vår lilla lilla lillebror faktiskt blev själaglad över att storasyster kom hem. Farmor och farfar körde henne hit. De stannade en stund. Min dotter hade ritat, klippt och klistrat en hel del hos farmor tillsammans med sin kusin. Min dotter och farmor visade mig alla alster och vi pratade om dem och vad de föreställde.
- Här är jag och pappa, säger hon och visar en teckning med två figurer på. Den ena figuren har en fin prickig klänning på sig och den andra figuren har ett enormt huvud, men den har kropp och ben också.
- Det är du med den fina prickiga klänningen förstår jag, säger jag.
- Det är faktiskt ett nattlinne, svarar hon.
- Ja, det ser jag ju nu.
- Och pappa har inget hår, säger farmor. Och det har han ju inte.
- Nä, han har bara skinnet där, säger min dotter och tittar nära teckningen och pekar på figurens huvud.

Senare står jag och lagar lunch och min dotter står med och hjälper till.
- När jag blir stor ska jag vara bagare, säger hon till mig samtidigt som hon slickar av smöret på brödpenseln.
- Ja det tror jag kommer bli bra, svarar jag, för du är ju väldigt bra på att baka. Vad ska du baka då? Bullar, kakor, sockerkakor?
- Jag ska baka sockerbullar.
- Å det låter gott. Sockerbullar.
- Ja och då ska jag baka i en liten stuga vid morfar och mormor. Så kan dom komma och köpa kakor.
- Jaha, va bra, det vill dom säkert.
- Ja, och så ska jag ha som farmor. Ett förkläde.
- Jamen precis, det får du ju ha.
Jag ber henne återberätta hennes bagardrömmar för farmor lite senare. Farmor frågar då
- Jaha ska du ha ditt konditori vid mormor och morfar. Dom har kanske inget i närheten av sitt hus.
- Nä, då får vi ju bygga ett där, svarar hon självklart.
Nu vet alltså morfar vad han får börja bygga när han är klar med bygget på landet. Ett konditori. Där det ska bakas sockerbullar.

Gigantisk kanelbulle

Storasyster är riktigt stor nu. Hon är hos farmor och sover över flera nätter. Och det är tomt hemma när hon inte är här. Men lillebror får mer uppmärksamhet. Så nu har han lärt sig hur kossan säger. När vi frågar vad kossan säger formar han sin pyttelilla mun till ett o och säger sen "uuuuuuu", skitcoolt.

Sen undrar jag om han fått men för livet idag, lilla lillebror. Han fick nämligen sin kvällsvälling sittandes i mitt knä framför tv:n, där dokumentären om Britney Spears visades. Låter inte som den optimala vaggvise/gonattsagostunden för en 9 månaders liten kille.......

Dagens lycka: min sambo köpte fika idag. Riktigt stora kanelbullar. Mumsigt värre. Han vet hur han ska få mig lycklig. För vad är väl lycka, om inte en god kopp kaffe och en gigantisk kanelbulle.

Jättegoda kakor

Idag har vi varit hos farmor. Hos farmor får man gott fika. Det gillar vår dotter. Hon hjälper farmor att ställa fram fika. Hon hjälper till att lägga upp kakor på fatet.
- Oj, va dom ser goda ut, utbrister hon om smördegskakorna med pärlsocker på.
- Va glad jag blir att du tycker det, säger farmor som bakat kakorna.
Vi sätter oss vid bordet och fikar. Jag tar ett vetebröd först. Min dotter tar smördegskakan. Hon tittar på mig efter hon ätit upp sin kaka. Hon sitter mittemot mig. Hon viskar över bordet till mig
- ska du ta en sån kaka mamma?
Jag viskar tillbaka
- tycker du jag ska ta en sån kaka
- jaa, den var jäääättegod.
Hon nickar och ler finurligt. Och så viskar hon igen
- ta en nu mamma, dom är verkligen jättegoda
Hon nickar igen. Jag kan precis undvika att skratta åt vår lilla fikaexpert. Hon skjuter kakfatet till mig och jag tar den jäääättegoda smördegskakan och äter den. Hon tittar på mig intresserad och säger sen
- Visst var den god.
- Ja, jättegod.
Och därmed konstaterar jag stolt att jag lyckats föra min fikagen vidare.

Syskon

Idag åkte vi till kusinerna. Dom ska få syskon. Inte bara ett utan två, tvillingar. De får alltså varsitt syskon kan man säga. Jag och min dotter satt och spelade spel hemma hos dom då min dotter säger
- Undra när jag ska få mer syskon.
- Men du har ju lillebror, vill du ha fler?
- Jamen jag vill ha två syskon.
- Jaha räcker det inte med lillebror?
- Men kusinerna ska ju få två syskon, det vill jag också ha.
- Ja, vi får ju se hur det blir. Kanske inte just nu ialla fall.

Pelle Plutt gick hem

Jag har lånat boken Pelle Plutt på biblioteket till min dotter. En favoritbok sen jag var liten. Den har ramsor, men inte dom där gulliga små barnramsorna utan lite mer under bältet ramsor, fast på barnvis om ni fattar vad jag menar. Typ "Jan Banan satt i en gran, granen börja vicka, Jan fick en flicka, flickan hette Mia, Jan blev kär och fria". Vissa ramsor gick dock inte genom censuren, men eftersom en 3-åring inte riktigt har lärt sig ännu relationen mellan hur mycket man läser på en sida och hur många stycken och bokstäver det finns, så går det ju väldigt bra att censurera. Men det som gick igenom censuren, gick hem. Riktigt hem.
Som första gången jag sjöng följade text för henne, då skrattade hon så att hon nästan fick hicka.
"Bjällerklang, bjällerklang, cykla bak o fram, i ett hörn, där stod en björn och måla rumpan grön"
Eller nästa ramsa, som fort kopierades och blev en klockren favorit
"Titta upp, Titta ner, Gapa, du ser ut som en apa"
Det är konstigt. Att det kan vara så oerhört lätt att roa en 3-åring, men även så ofantligt lätt att få dem på trotshumör. Som i morse, när ingenting var rätt. Vi tog inte rätt vagn, vi tog inte rätt väg, hon fick inte köra rätt sträcka med vagnen, hon ville köra vagnen, hon ville absolut inte köra vagnen, hon ville sitta, hon ville stå på ståbrädan, hon ville absolut varken stå eller sitta eller gå. Whatever, tänkte jag och bara stod en lååååång stund stilla på trottoaren utanför vårt hus och funderade på hur man skulle tackla en sån här situation. Vi hade kommit 3 meter på 15 minuter. Fast till slut var det nog det man skulle göra. Stå tyst och stilla. Länge. För sen lättade det. Hon följde med, först körandes vagnen och sen ståendes. Fast kanske ändå att jag ska köpa "Trotsboken".

Ytterligare Pelle Plutt stories. Jag lärde min dotter att räkna till tidning och tiger. De stod i Pelle plutt-boken. När vi gått igenom dom ville min dotter ha flera sådana räkneramsor. Jag kunde inga flera.
- Men jag kan nog nån mer, sa hon.
- Jaha, va bra då kan du lära mig.
- Jag kan räkna till ambulans. Ettambulans, tvåambulans, treambulans, fyra ambulanser. Det gick ju bra, sa hon stolt.
- Ja det gjorde det ju. Nu kan jag ju också räkna till ambulans, svarade jag.

Norge - konstigt namn på ett land

Vi brukar ha samma förfarande varje kväll vad gäller nattningsrutiner. Först läser vi en saga för vår dotter medan hon dricker välling. Sedan berättar vi även en saga, alltså hittar på en saga, när vi ligger bredvid henne, på en madrass nedanför hennes säng. Då har vi släckt ljuset och det blir oftast högst två stycken kortare berättelser. Det är väldigt mysigt att ligga där och berätta. Kruxet är ju att ha tillräckligt med fantasi för att få till en story. Ibland blir det väldigt krystat och tafatt, men ibland briljerar vi och får till riktigt bra sagor. För hennes del märker hon nog ingen skillnad på våra berättelser, för hon tycker alla är bra, så länge vi bara berättar dem.

Idag berättade jag om Maja som gick ut i skogen för att leta saker som börjar på alfabetets alla bokstäver. Maja hittade Droppar, Grankottar, Blåbär, Ormskinn och så vidare. Vår dotter tyckte det var spännande att se vad Maja hittade. När jag började närma mig slutet av sagan skulle Maja summera upp alla saker hon hittat, och där hade jag väl överskattat mitt minne för jag kom bara till A, B och C sen hade jag glömt vad hon hittat på D. Min dotter sa då
- Jag kan hitta på nåt nytt. Hon hittade Delfinsolar. Det är sådana blommor som delfiner äter. Fast dom finns i ett annat land. Först får man åka till ett land som heter Finland, sen till ett land som heter Norge, visst är det ett lustigt namn på ett land, Norge. Sen kommer man till det landet där det växer Delfinsolar.
- Jaha svarar jag, Ja Norge är ett konstigt namn på ett land.
Och jag inser vem det är som är bäst på att ha fantasi, och jag inser också vem det är av oss som egentligen borde berätta de här hitta-på-sagorna.

Flygande tefat - på riktigt

Igår när jag nattade vår dotter var det en Alfons Åberg jag hade att göra med. Hon skulle kissa 4 gånger, sova bredvid mig på madrassen nedanför hennes säng, jag skulle ha hennes snutte och gosedjur, hon skulle ha hennes snutte och gosedjur, jag skulle sova bredvid henne i hennes säng, och så vidare. Samtidigt vaknade lillebror som jag fick vyssja och till slut amma till sömn. När jag kom in till min dotter efter det att lillebror somnat om säger hon
- Mamma jag såg ett flygande tefat.
- Jasså var då, frågade jag.
- Utanför mitt fönster såg jag ett flygande tefat.
- Ojdå, det var inte dåligt, sa jag och lät förvånad.
Klockan var då strax efter åtta och jag sa till henne
- Nu börjar det bli sent, nu får vi sova. Vi kan drömma om ditt flygande tefat.
Jag la mig bredvid och vi somnade båda två.

Idag på morgonen packade vi in hela familjen i bilen för att åka upp och träna i vår klubbstuga. Klockan var halv tio och på radion kom det lokalnyheter precis när vi körde iväg. Döm om min förvåning när de sa följande
- Mängder av människor blev vittnen till en fantastisk ljusupplevelse strax efter 20-tiden på lördagskvällen. Ett såkallad bolid, rymdmateria som krockar med jorden och brinner upp.
Jag skruvade snabbt upp ljudet och sa till min sambo att vår dotter sa till mig igår att hon sett ett flygande tefat utanför sitt fönster, exakt vid den här tiden! Han blev också förstummad. Vi frågade henne igen
- Gumman, såg du ett flygande tefat igår, hur såg det ut?
- Vet inte riktigt, jag såg inte viken färg det hade för det var för mörkt ute.
Vi försökte luska ut mer om hon hade sett något eller inte, och från hennes förklaringar låter det onekligen som om hon verkligen såg ljusfenomenet. Och jag som bara trodde att hon pratade goja. Fortfarande håller alltså talesättet att barn ljuger aldrig....

Så låter prutten

Jag och min dotter satt och roade lillebror. Vi härmade olika djur och frågade sedan honom om han kunde härma oss. Jag gjorde först som fiskarna, smackade med munnen och sa sen
- Hur gör fiskarna lillebror?
Ingen respons. Förutom ett leende. Storasyster försöker.
- Hur låter kossan? Muuuu. Kan du säga Muuuu.
Men lillebror bara ler. Inget råmande. Storasyster försöker igen
- Hur låter kossan?
Då börjar lillebror vibrera med sina läppar och gör ett prutt ljud.
Storasyster skrattar och säger
- Nej så låter inte kossan. Så låter prutten.

Senare sitter vi och fikar hela familjen. Vi pratar om sommaren och hur skönt det ska bli att kunna gå ut i bara shorts och t-shirt. Vår dotter säger att när sommaren kommer så kan vi bada. Min sambo säger då till henne att vi kanske kan bada tidigare, att vi kanske kan åka till ett varmare land där man kan bada. Han förklarar att vi då får flyga dit.
- Näää, säger hon då lite förskrämt. Jag är rädd.
- Men det är inte farligt att flyga. Det är som att åka buss, man sitter ner på stolar så som i bussen.
- Men jag vill inte flyga.
- Vi ska inte göra det nu gumman, utan det dröjer ett tag. Då har du dessutom blivit lite större och då kanske du inte är rädd längre för att flyga.
- Kanske 30 år.
- Menar du att du vill flyga när du är 30 år, frågar jag.
- Ja, svarar hon.
- Nja... hoppas du vill flyga lite tidigare än när du är 30, säger pappa lite diskret.

Arken is alive again

Vi har en ark. En leksaksark med olika djur på som låter när en liten hand trycker på dem. Där finns också pianotangenter och två olika tunnor med mat som spelar olika melodier när man trycker på dem. Vi har nyss bytt batterier. Ljudet blir extra starkt då. Min sambo satte då en silvertejp över ljudutgången och ljudet blev mer behagligare. Har man då en treåring hemma som definitivt förstår varför tejpen är där, plus att tejpen stör hennes estetiska sinne över hur en ark ska se ut. Den ska då rakt inte ha en stor svart tejpbit på sidan, för det har inte en ark.
- Snälla du, du behöver väl inte ta bort tejpen.
- Jo, den ska inte vara där. Jag vill inte ha den där.
- Men snälla det låter ju så högt om tejpen inte är där.
- Det gör ingenting, den kan låta högt.
- Jamen pappa satte den ju där för att det lät så högt och för att det faktiskt låter bra även om tejpen sitter där.
- Fast nu är inte pappa hemma, så då kan den låta.
Jag ger upp, dessutom är tejpen nu ihopvikt och för de som någon gång försökt vika upp en ihopvikt silvertejp vet att det är omöjligt. Så nu hörs arken över vidderna igen. Och om ni undrar vad det är för "brööööööööl" ni hör, så kan jag säga att det är en giraff som låter så.

Sitta konstigt

Vid middagen satte sig lillebror, storasyster och pappa vid matbordet. Jag gick ner i källaren för att byta om till träningskläder. Jag skulle inte äta med dom utan gå och träna istället. När jag kommer upp hör jag vår dotter säga
- Mamma kommer nog blir förvånad när jag sitter här. Hon kommer bli jätteförvånad varför jag vill sitta här plötsligt.
Så jag går fram till bordet och säger
- Nämen, sitter du på min plats. Sitter du inte där du brukar sitta? Va förvånad jag blev nu.
Hon ser finurlig och nöjd ut.
- Nu sitter jag här. Jag ville sitta lite konstigt idag, så därför sitter jag här.
- Va bra, att sitta lite konstigt ibland är bra, svarar jag och tänker att barn är bra härliga. De ser livet ur helt rätt perspektiv. Att bara byta plats vid matbordet och sitta lite konstigt, gör att det blir lite roligare. En liten förändring kan göra skillnad för en liten stund i alla fall.

Igår noterade vi att lillebror kan smacka som en fisk på begäran. När vi säger
- Vad säger fiskarna? när han ligger under sin fisk-mobil på skötbordet så smackar han som en fisk. Han ser helt underbart rolig ut.

Plötsligt så händer det

Igår hade min dotter med sig en liten blå plastfigur föreställande katten Tom i Tom & Jerry med sig från dagis i vagnen. Hon la den på lillebrors åkpåse, och när vi kom hem hade både jag och hon glömt att vi hade tagit med den lilla katten. Men i morse var det en liten dam som kom ihåg att den blå figuren varit med från dagis och hon ville bestämt ha den med till dagis igen. Jag insåg att vi måste tappat den på vägen eftersom jag inte sett den i vagnen eller i lillebrors åkpåse. Det blev ett ramaskri. Ramaskri hinner man inte med på morgonen så jag sa att vi skulle skynda oss iväg med vagnen för att leta. Vi kanske kommer hitta den på vägen till dagis sa jag till henne. Samtidigt som jag sa det till henne förstod jag att jag antagligen skulle ångra mig, eftersom vi högst sannolikt inte skulle hitta den. Men då skulle vi i alla fall vara på väg till dagis.

Vi skyndade oss iväg. Gång på gång frågar hon
- Ser du den mamma?
- Mamma om du ser något blått så säger du till mig.
Gång på gång säger jag
- Det är ju så att om man tappat en sak är det inte alltid att man hittar den igen.
- Ibland kan man ha tur och hitta det man tappat men det är inte så ofta man gör det.
Precis när jag skulle säga att det inte gör något om vi inte hittar den för vi har ju många andra figurer hemma ser jag något blått liggandes ute i körbanan. Jag går ut och hämtar den, min dotter ser det inte först.
- Ser du vad jag hittade?
- Va, såg du nåt blått?
- Ja den låg där ute i vägen.
Hon skiner upp som en sol och säger
- Ibland när man tappar något så hittar man det igen.
Ja, så är det ju faktiskt. Plötsligt så händer det.

För övrigt när vi gick ut från vårt hus och ut på trottoaren tittar min dotter tillbaka på huset och säger
- Vi har ett fint hus.
- Ja du, skrattar jag, det har vi.
- Ja, vi har faktiskt ett fint hus, säger hon igen.
Och så går vi stolta iväg bort längs vägen och lämnar vårt fina hus bakom oss.

En bil som körde förbi...

Min sambo kom imorse och frågade vår dotter hur det var hos morfar igår och om hon åt någon tårta.
- Ja, men han hade inga ljus i sin tårta.
- Nä, han fyller ju så många år, svarar pappa.
- Ja, jag kommer inte ihåg hur många, sa hon.

På förskolan hade de haft en utflykt till lekplatsen och min dotter hade gått hela vägen själv till och från lekplatsen. När vi kom hem från förskolan berömde jag henne.
- Va bra av dig att orka gå hela vägen fram och tillbaka till lekplatsen.
- Ja, jag har ju så starka ben, trots att jag är så liten.
- Jadu det har du verkligen, svarar jag.

Lite senare så sitter tjejen med de starka benen på golvet och leker med lillebror. De skrattar och stojar. Då hör jag att någon pruttar. Jag tittar på dom och skrattar lite. Min dotter tittar på mig och säger
- Det var bara en bil som körde förbi, säger hon och ser lurig ut.
- Jaha, jag som trodde det var en prutt.
- Nä det var bara en bil som körde förbi säger hon igen och skrattar lite förläget.
Hon har inte bara starka ben vår störtsköna dotter, hon har humor också, trots att hon är så liten.

Inga ballonger, inget kalas!

Morfars födelesedag och vi ska ta bilen dit och hälsa på. På morgonen far jag runt i huset och packar ihop grejor. När jag står och tycker att jag är färdig tittar jag på min dotter som sitter på köksgolvet påklädd ihop med sin lillebror, också påklädd för att åka. Jag frågar henne

- Är det något som du vill ha med dig till mormor?

- Näe, svarar hon, bara min lillebror.

- Det var gulligt sagt, såklart tar vi med lillebror.

Vi åkte iväg och var framme vid lunchtid. Vi åkte förbi den stora statyn Pinocchio på vägen och min dotter tyckte han såg ut som pappa (inte nåt som jag ser, men barn har ju bra fantasi) och hon säger också varje gång att Pinocchio är på väg till mormor. Och trots att han ser ut att ta jättekliv kommer han aldrig fram till mormor stackars Pinocchio.

Hos mormor leker hon intensivt, mormor har en hel armé av olika roliga leksaker. Ett tag sitter hon och bygger likadana kuber av duplolego fast i olika färger. När hon kommer till de vita legobitarna fattas det två vita och hon blir frusterad. Jag försöker förklara att hon kan fylla ut med andra färger, men rätt ska va rätt och hon vägrar ha någon annan färg. Under tiden denna episod utspelar sig pratar mormor med morfar i telefon, och min dotter hör väl med ena örat att mormor läser upp för morfar vad han ska köpa för mat på vägen hem från jobbet. Så efter ett tag säger hon

- Jag måste också ringa morfar och säga att han ska köpa vita legobitar när han kommer hem.

Jag säger till mormor att min dotter vill prata med morfar, så efter ett tag är får hon luren.

- Kan du köpa lego när du åker hem? Det fattas bitar.

- Jaha, det var ju illa men det blir nog svårt för jag åker inte förbi någon leksaksaffär, så vi får ta det en annan gång. Är det ok?

Min dotter suckar lite

- Okej då. Hej då.

Hon vänder sig till mig sen när vi lagt på luren

- Han skulle köpa det en annan gång, så jag får väl bygga färdigt nästa gång.

Lite senare ritar hon en teckning till morfar och skriver morfar på den och gömmer den i en av hans skor. Plötsligt hör vi henne ropa

- Jag vill hjälpa till att blåsa upp ballongerna!!

- Jaha tycker du vi ska ha ballonger, säger jag

Mormor går till en låda och börjar rota runt medan hon säger

- Jag ska se om jag har några, det är inte säkert att jag har ballonger.

Min dotter ser på henne och ser ganska förskräckt ut, sen säger hon uppgivet

- Men då blir det ju inget kalas!!

Nä precis, inga ballonger, inget kalas, så är det för barn.

Mormor hittar ballonger, och precis när vi börjat blåsa upp ballonger kommer kusinerna. Alla vill blåsa ballonger och tejpa upp dom. Så när morfar kommer hem har han fler ballonger än värsta barnkalaset. Plus att han fick en färgglad bräda målad i rosa, grönt, blått och orange, av kusin E att ha i morfars bygge på landet, en teckning i paket av andra kusin E och en teckning i skon av min dotter. Så kan alltså en helt vanlig morfarsfödelsedag se ut.

På vägen hem gick mitt torkarblad sönder på bilen mitt i regnrusket, jag köpte en ny för 199kr, det fick jag inte på, men jag kunde till slut laga det gamla, allt medan lillebror skrek sig hes i bilen, och somnade inte förrän 15 min innan vi kom hem. Men det är en helt annan historia....

Ny gran nästa jul

Idag åkte julgranen ut. Min sambo trimmade den innan den for ut genom dörren. Jag själv tyckte det var lite sorgligt. Den stackars granen som stått där så ståtlig och gett oss en sådant mysigt sken. Vardagsrummet blev åter sitt trista jag, utan mysigt julgranssken, röda dukar och utan vår glada tomteskara. Vår dotter tyckte dock att klippa grenar och klä av granen var minst lika roligt som att klä granen en månad tidigare.

- Du kan plocka av kulor så kan jag ta ner ljusen, sa pappa.
- Och stjärnan då?
- Stjärnan kan jag ta, svarade pappa.
- Ja för du är ju lång, sa hon.
När allt pynt är borta börjar pappa klippa av grenar.
- Jag vill klippa pappa, snälla jag vill klippa grenar.
Hon fick också klippa lite med sekatören.
När granen sen stod där kal och sorglig låtsas jag snyfta
- Det är lite ledsamt att slänga ut vår fina gran, jag snyftar lite till
Vår dotter ser på mig lite pilimariskt och ler med ett leende som visar att hon förstår att jag skojar lite sen säger hon
- Mamma det kommer en ny gran nästa jul igen, man behöver inte va ledsen.
Hmmmm det är ju faktiskt tvärtom det borde vara, att jag tröstar henne med att julen är slut. Men det är ju skönt att det ibland är omvända roller. Lillebror undrar också var julgranen tog vägen för min sambo sa att han hela eftermiddagen sneglat bort mot hörnet där den stod med en förundrad blick. Så han kanske brås på mig och blir sentimental när julen faktiskt är slut.

Det luktar godis

Dagens höjdpunkt var julgransplundringen hos A. Vi bestämde att vi skulle dansa runt granen först, sen plocka ner kulor och SEN öppna smällkarameller. Vi sjöng hej tomtegubbar och räven raskar över isen. Men bara en vers, för sen ville vår dotter inte sjunga mer. För henne var det nog en vers för mycket, för henne hägrade nämligen endast smällkaramellen. Både vår dotter och A rev upp smällkaramellen de fick, i sizen Pringel-tub, och hittade både lite pyssel, en clementin, men framförallt en godispåse. Godispåsen försvann i ett nafs. Medan värdparet gjorde i ordning lördagsstek med tillbehör, pysslade barnen och jag, min sambo dammsög granbarr. En mycket mysig lördagskväll där vi upptäckte att vår dotter har en näsa för godis. Inte nog med att chokladen i lördagsgodispåsen försvann kvickt, så var chokladsåsen till marängswissen populär samt att följande konversation gav oss bevis på att hon kan lukta till sig choklad.
Pappa tog en bit choklad i vuxengodisskålen, åt upp den och gick sen och frågade vår dotter
- Behöver du gå och kissa?
Hon vänder sig mot honom och tittar på honom och sniffar med sin lilla näsa
- Vad är det som luktar? Det luktar ju godis.
Det går inte att smyga med godis här inte.....

Vi försökte också introducera ledtrådslekar för A. Vår dotter brukar gömma saker i en väska och så ska vi gissa vad det är genom att hon säger ledtrådar. A hängde på och gömde saker i en liten väska och kom sen och frågade mig
- Kan du gissa vad jag har i väskan.
- Ja, kan du ge mig en ledtråd
Hon tog handen mot fickan och låtsades ta något ur fickan och höll fram sin hand och sa
- Jag har en här, du får en här.
- Kan man hålla den så som du gör med handen, säger jag oförstående.
Hon tittar lite osäkert på mig, sen förstår jag att hon ville ju ge mig en ledtråd, alltså fysiskt. Hur gulligt som helst.

Månen och skruttigt väder

Vi är på väg hem från lekplatsen med varsin dubbelvagn. I B's dubbelvagn sitter storasyster L och lillasyster T, i min vagn sitter storasyster och lillebror. Storasyster L ser månen.

- Månen, säger hon.

- Ja där är månen, svarar vi, och va stor den är.

- Den flyttar på sig, fortsätter storasyster L.

- Jadu, det ser ju faktiskt ut så, säger jag, fast det är faktiskt inte månen som rör sig utan det är vi som rör oss så ser det ut som om den flyttar på sig.

B tittar på mig och skrattar

- Sen får vi förklara att jorden också rör sig runt sin egen axel och att månen rör sig i en bana.

- Ja, precis....

Fast vem vet, våra barn har ju mer fantasi att dom kanske verkligen kan förstå det här med universums oändlighet och dess mysterium. För jag förstår egentligen inte hur allt kan fungera i vår vintergata.

När vi kom hem var det som vanligt dags för storasysters besatthet, att färglägga med tuschpennor. Jag blev tilldelad att färglägga en hund. Jag målade honom grön och blå.

- Å va fin han blev, säger hon. Men du har glömt att måla här. Hon pekar på bakgrunden.

Jag målar bakgrunden grå.

- Är det lite skruttigt väder?

- Du menar att jag målar grå himmel?

- Ja är det lite skruttigt väder?

- Ja det är det nog där han är.

- Då målar jag lite blå väder här bredvid så han kan bada också, hon målar med en blå tuschpenna på mitt papper. När det är blå väder kan man bada.

- Ja måla du lite blått väder också, svarar jag.

Fel färger

Idag åkte vi pulka till förskolan. PULKA! Det är inte ofta det går att göra det här på regniga västkusten. Min dotter var helt frälst och samlade snö i sin pulka som hon skulle spara. Fast det roliga varade inte ens en dag, för på vägen hem fick vi bära pulkan. Det var lite svårt för henne att förstå, att det gick att åka pulka till förskolan men inte hem.

Vi har återigen ägnat eftermiddagen åt att måla olika utskrivna figurer med tuschpennor. Min dotter målar figurerna i många olika härliga färger, där håret blir grönt, ansiktet har tre olika färger och ögonen målas i orange färg. Det blir alltså inte likt originalet men det blir helt klart färgglatt. Trots att hon själv inte gör enligt originalfärgerna sitter hon ändå och påpekar när jag målar fel färg. Det är ett fenomen jag har lite svårt att förklara.
- Mamma, Boots har inte rosa huvud. Och han har inte grått ansikte.
- Nä men det är väl bra att man får måla precis som man vill. Det blir ju ändå fint, säger jag för att främja hennes skapande.
- Ja fast det blir inte rätt. Men du kan få måla precis som du vill mamma. Det är ok. Ska vi säga så? Att du får måla som du vill.
- Ja det tycker jag, vi båda får måla som vi vill tycker jag.
- Ja det blir ju bra.
Och så målar jag en rosa svans på Boots.

Jobba hårt och kokt blodpudding

Idag satt vi och ritade, eller rättare sagt målade. Vår dotter har fått dille på att skriva ut bilder från näten på olika figurer så som Dora, Pippi, Nalle Phu osv. som vi sedan målar med tuschpennor.
- Mamma du får måla den här så tar jag den här
Jag fick en riktigt detaljerad bild och hon fick en lite lättare bild att måla. Helt rättvist om man ser till förmåga att måla. Men det tog oändlig tid för mig att få färdigt den där bilden eftersom lillebror också pockade på uppmärksamhet samtidigt.
- Men mamma måla färdigt då, fick jag höra med jämna mellanrum
- Jamen den här var lite jobbig att måla tycker jag, det tar ju jättelång tid för mig.
- Men du får jobba hårt hårt, svarar hon.
- Jaha, skrattar jag, det får jag göra.
- Ja så ska du nog se att du blir färdig till slut.
- Ja, det har du rätt i.
Så fortsatte vi måla måla måla och till slut blev jag klar.
- MEN va fin den blev mamma!
- Tack, söta du.
För övrigt har lillebror ätit kokt blodpudding. Helt själv. Utan hjälp. En riktig delikatess för en 8 månaders kille. Min väninna som jag pratade med samtidigt som jag anordnade denna förträffliga måltid höll dock inte med. Och jag höll definivt inte med efter att ha sett honom kladda in hela sig själv och allt runt omkring. För det såg onekligen ut som något helt annat med samma färg och som brukar komma ut efter lillebror ätit......

Stökigt och lilla hjälpredan

Idag var F här och lekte med storasyster. De börjar bli så stora nu att följande fraser kan höras

- Vad sa du? undrar jag

- Inget, jag sa faktiskt bara till F.

- Jaha då ska jag inte lyssna.

Eller..

- Kom vi går upp till mitt rum och leker.

Väl uppe på rummet leker de mamma pappa barn eller födelsedag. Leka födelsedag innebär att en får ligga i sängen och den andre kommer och väcker och ger presenter. Idag innebar det även att ha kalas och tjejerna skulle få gäster. Jag hörde deras konversation medan jag städade i rummet bredvid.

- Nu får vi städa till kalaset.

- Ja, vi får skynda oss. Gästerna kommer snart.

Jag hör hur dom går och plockar lite, men snart säger min dotter

- Eller förresten, ska det vara stökigt när gästerna kommer.

Ett rungande jaaa hörs och sedan springer båda runt i rummet och stökar ned.

Tänk så befriande om vi skulle göra likadant. Plötsligt bara få stöka ned allt vad vi orkar precis innan gästerna kommer. Helt sjukt underbart, fast det kommer nog aldrig hända.

Lite senare hjälper dock vår dotter oss att städa igen. Hon kom ihåg senast då hon fick torka lister. Iklädd en av sina favoritklänningar tar hon på sig en städhandske och med en trasa och sprayflaska far hon runt som en virvelvind och städar i sitt rum. Återigen blir listerna i hennes rum skinande rena. Hon är underbar, vår lilla hjälpreda.

Kycklingtatuering

Det tenderar att bli många toalettbesökshistorier. Men vad gör väl det, när de är komiska. Idag gick vi på toaletten tillsammans för att kissa. Allt för att hålla byxorna torra och för att göra det roligt att gå på pottan. Jag skulle precis ta och tända lampan när min dotter säger
- Nej inte tända.
- Okej
Vi sätter oss och efter en stund säger hon
- Jag ska kissa svart
Jag kommer ihåg hur vi en gång kissade på en svart potta och att hon då trodde att hon kissat svart kiss.
- Fast inte kan du kissa svart kiss här? frågar jag
- Jo titta säger hon och lyfter på rumpan
- Vi får tända lampan annars ser jag ju inte
- NEEEj vi ska ha släckt för då blir det ju svart kiss
- Jaha var det därför du skulle ha släckt.
- Ja och nu tänder jag, säger hon och tänder lampan.
- Jag bara skoja, jag har ju kissat gult, säger hon och fnissar.
Jag själv skrattar ganska mycket.

Pappa och storasyster var på badhuset häromdagen. I duschen ser de en man som har en tatuering på ena skinkan. Min sambo tror att det skulle föreställa en fågel, han tittade dock inte så noga. Men vår dotter står och tittar på tatueringen när hon högt och tydligt säger till sin pappa
- Pappa titta han har en kyckling på rumpan.
Det vi tror är att mannen med tatueringen inte var så nöjd med att hans tuffa tatuering numera går under namnet "kycklingen". Vi hade dessutom ganska svårt att förklara att vissa vuxna faktiskt får rita på sig själva men att barn inte får rita på sig själva med tuschpennor....

Förvärrat

Vi har fått ett tillbakaslag av potträningen. Det är visst inte roligt att gå på pottan längre utan numera kommer det allt som oftast i byxorna istället. Så igår bestämde vi att vi skulle göra det roligt att gå på pottan igen. Jag föreslog att jag skulle rita ett landskap som vi sätter upp på toaletten och när hon går på pottan i tid, utan att det kommit något i byxorna, får hon ett klistermärke som hon kan sätta upp på landskapsbilden. Jag sa att jag skulle göra det på kvällen och sätta upp så hon skulle bli förvånad när hon vaknade och det då plötsligt fanns en teckning uppsatt i badrummet. Men jag hann inte få den färdigt. Men det var mycket annat på morgonen så hon kom inte ihåg vår diskussion då, utan när jag sen tog fram teckningen för att måla färdigt den kom hon ihåg.
- Jaha ska du måla den nu?
- Ja jag tänkte det så sätter vi upp den tillsammans.
- Ja fast du kan ju sätta upp den själv.
- Men det blir väl roligt att sätta upp den tillsammans, säger jag.
- När du målat färdigt den, så tar du den och sätter upp den. Sen när jag kommer och har kissat. Och jag ser den. Då kommer jag bli helt förvärrat.
- OK då gör vi så, jag sätter upp den så blir du förvånad.
- Ja, då kommer jag blir jätteförvärrat.
Vi satte upp den tillsammans ändå. Och nu har byxorna varit torra idag. Fast det kan vara nyhetens behag också. Men kanske har vi då ändå vänt det till att bli roligt att gå på pottan igen.

Föleskeda och 33 starka år

Ibland hör vi när vi säger fel, men även om vi hör att vi säger fel är det inte alltid lätt att rätta till det. Som idag när min dotter skulle säga att hon skulle ge sin kompis en baddräkt med Dora på kompisens nästa födelsedag.
- Då kan jag ge en Dora baddräkt till henne på hennes föleskeda....
Hon stannar upp
- Neeeh, föleskeda....
Hon funderar febrilt igen
- Föleske...neeeej, fölske...ååå nej...
- Föd....pappa hjälper henne på traven
- Födelsedag, säger hon sen självklart, så heter det ju.
För övrigt tycker min dotter som fyllde 3 år nu i december att hon redan är 4 år. Och så brukar man ju göra ibland. I alla fall när man är yngre. Säga att man är lika gammal som man fyller under året. Det är bara att det blir lite extremt, när ens födelsedag är i december och att då redan i januari säga att man är ett år äldre. Men det är ju inget som hindrar att man gör det, så vi nickar och säger till henne att visst är du 4 år, fast det dröjer ju ett tag tills du fyller just 4.
Lillbror är 8 månader, och jag hade varit och köpt barnmat för 8 månader.
- Det står 8 år på den mamma.
- Nja, det menas 8 månader, så gammal är ju lillebror så då kan han äta den barnmaten.
- Jaha 8 månader....säger hon.
Jag tar burken och försöker öppna den. Locket sitter hårt åt. Jag tar i allt vad jag har.
Till slut går den upp.
- Hur gammal är du mamma, frågar då min dotter.
- hmm....33.....
- Då måste man nog vara 33 för att kunna öppna den burken.
- Jooo du, skrattar jag, det måste man nog.

Lite senare klipper jag hennes naglar. Jag börjar med lillfingret. Det tycker hon är bakvänt.
- Mamma nu klipper ju du baklänges.
- Vad menar du med baklänges, undrar jag.
- Jamen du börjar med lillfingret, sen ringfingret, sen långfingret, sen pekfingret och sist tummen. Det blir ju bakåt.
- Ja, det kanske det blir, det beror ju på hur man ser det.
- Jag ser tummen först.
Kanske logiskt.

Vår storfiskare

Ibland är livet paradoxalt. Här springer jag fram och tillbaka mellan mina två barn. Den ena ligger i sin vagn och sover i hallen, vi har stängt dörrarna runt omkring honom för att inte väcka honom. Min dotter ligger och vilar i sin puff framför TV:n. Hon har lekt hela dagen med sin kompis och är jättetrött, men jag vill inte att hon ska sova. Lillebror däremot har inte sovit så bra på hela dagen och därför vore det bra om han sov en stund så han blir pigg och orkar äta bra.
Lillebror vaknar, jag springer ut och vaggar honom, han somnar igen. Jag går in till puffen, knackar på storasysters huvud för att se till att hon inte sover. Lillebror vaknar igen, jag går ut och vaggar igen och ger nappen, ser till att han inte är för varm, allt för att se till att han sover en stund. Går tillbaka till puffen, hon får ju däremot inte somna. Ger henne päron i en liten burk för att hon ska hålla sig vaken medan hon vilar.
Sov lillebror, håll dig vaken storasyster. Somna om lillebror, somna inte nu bara storasyster.

För övrigt tror vi att vår dotter kan bli en storfiskare. Hon gick och lekte med ett av sina små små armband. Vår träningscykel stod utan sadel, vilket gjorde att ett stort hål gapade rätt ner i träningscykelns innanmäte. Ett hål som gjort för att stoppa saker i. Ett hål som gjort för att stoppa saker i för att sen aldrig mer få upp dem igen. Där hamnade såklart armbandet. Ett tjut hördes och vi undrade vad som hänt.
-Mitt aaaarmbaaand. Det försvann i hålet.
- Ojdå, svara pappa, det där blir svårt att få upp.
- Näääääähhhääää, jag vill ha tillbaka det...
- Jadu, pappa har nog rätt, det där blir svårt att fiska upp.
- Buuuäääääää, hör vi henne gråta.
Pappa hämtar en kökspincett, alltså en sån man har till matlagning. Den är alldeles för kort. Då kommer jag på att vi har en lång vajerliknande sak med en liten krok på som jag använt för att rensa vår gamla damsugarslang med (jag vet det låter crazy, men det är en annan historia). Jag går och hämtar den.
- Den här kan vi prova med, säger jag och börjar fiska. Efter några minuter inser jag det omöjliga. Träningscykelns innanmäte ter sig stort som ett universum för ett litet armband.
- Nä du, det här verkar omöjligt säger jag och ger upp.
- Men jag vill fiska, jag gillar att fiska säger vår dotter.
- Ja du får fiska men bli inte ledsen om det inte går, för det är nog ganska omöjligt att lyckas fiska upp det.
- Men jag vill prova, hon får vajern.
Efter bara en minut hör pappa något som ramlar ned på golvet i samma ögonblick som hon flänger upp sitt fiskespö ur cykeln. Och döm om vår förvåning när vi på golvet hittar det pyttelilla armbandet.
- Nämen ser man på, vilken fiskare du är, säger vi och är ganska imponerade.
- Va? säger hon. Jag vill ju fiska mer. Hon är nästan på väg att lägga tillbaka det i hålet.
- Nä nu lägger vi inte tillbaka det då får vi aldrig upp det igen, du får låtsas fiska.
Det gör hon en stund. Står och fiskar i träningscykeln. Vår lilla storfiskare.