Vår storfiskare

Ibland är livet paradoxalt. Här springer jag fram och tillbaka mellan mina två barn. Den ena ligger i sin vagn och sover i hallen, vi har stängt dörrarna runt omkring honom för att inte väcka honom. Min dotter ligger och vilar i sin puff framför TV:n. Hon har lekt hela dagen med sin kompis och är jättetrött, men jag vill inte att hon ska sova. Lillebror däremot har inte sovit så bra på hela dagen och därför vore det bra om han sov en stund så han blir pigg och orkar äta bra.
Lillebror vaknar, jag springer ut och vaggar honom, han somnar igen. Jag går in till puffen, knackar på storasysters huvud för att se till att hon inte sover. Lillebror vaknar igen, jag går ut och vaggar igen och ger nappen, ser till att han inte är för varm, allt för att se till att han sover en stund. Går tillbaka till puffen, hon får ju däremot inte somna. Ger henne päron i en liten burk för att hon ska hålla sig vaken medan hon vilar.
Sov lillebror, håll dig vaken storasyster. Somna om lillebror, somna inte nu bara storasyster.

För övrigt tror vi att vår dotter kan bli en storfiskare. Hon gick och lekte med ett av sina små små armband. Vår träningscykel stod utan sadel, vilket gjorde att ett stort hål gapade rätt ner i träningscykelns innanmäte. Ett hål som gjort för att stoppa saker i. Ett hål som gjort för att stoppa saker i för att sen aldrig mer få upp dem igen. Där hamnade såklart armbandet. Ett tjut hördes och vi undrade vad som hänt.
-Mitt aaaarmbaaand. Det försvann i hålet.
- Ojdå, svara pappa, det där blir svårt att få upp.
- Näääääähhhääää, jag vill ha tillbaka det...
- Jadu, pappa har nog rätt, det där blir svårt att fiska upp.
- Buuuäääääää, hör vi henne gråta.
Pappa hämtar en kökspincett, alltså en sån man har till matlagning. Den är alldeles för kort. Då kommer jag på att vi har en lång vajerliknande sak med en liten krok på som jag använt för att rensa vår gamla damsugarslang med (jag vet det låter crazy, men det är en annan historia). Jag går och hämtar den.
- Den här kan vi prova med, säger jag och börjar fiska. Efter några minuter inser jag det omöjliga. Träningscykelns innanmäte ter sig stort som ett universum för ett litet armband.
- Nä du, det här verkar omöjligt säger jag och ger upp.
- Men jag vill fiska, jag gillar att fiska säger vår dotter.
- Ja du får fiska men bli inte ledsen om det inte går, för det är nog ganska omöjligt att lyckas fiska upp det.
- Men jag vill prova, hon får vajern.
Efter bara en minut hör pappa något som ramlar ned på golvet i samma ögonblick som hon flänger upp sitt fiskespö ur cykeln. Och döm om vår förvåning när vi på golvet hittar det pyttelilla armbandet.
- Nämen ser man på, vilken fiskare du är, säger vi och är ganska imponerade.
- Va? säger hon. Jag vill ju fiska mer. Hon är nästan på väg att lägga tillbaka det i hålet.
- Nä nu lägger vi inte tillbaka det då får vi aldrig upp det igen, du får låtsas fiska.
Det gör hon en stund. Står och fiskar i träningscykeln. Vår lilla storfiskare.