Vi är på väg hem från lekplatsen med varsin dubbelvagn. I B's dubbelvagn sitter storasyster L och lillasyster T, i min vagn sitter storasyster och lillebror. Storasyster L ser månen.
- Månen, säger hon.
- Ja där är månen, svarar vi, och va stor den är.
- Den flyttar på sig, fortsätter storasyster L.
- Jadu, det ser ju faktiskt ut så, säger jag, fast det är faktiskt inte månen som rör sig utan det är vi som rör oss så ser det ut som om den flyttar på sig.
B tittar på mig och skrattar
- Sen får vi förklara att jorden också rör sig runt sin egen axel och att månen rör sig i en bana.
- Ja, precis....
Fast vem vet, våra barn har ju mer fantasi att dom kanske verkligen kan förstå det här med universums oändlighet och dess mysterium. För jag förstår egentligen inte hur allt kan fungera i vår vintergata.
När vi kom hem var det som vanligt dags för storasysters besatthet, att färglägga med tuschpennor. Jag blev tilldelad att färglägga en hund. Jag målade honom grön och blå.
- Å va fin han blev, säger hon. Men du har glömt att måla här. Hon pekar på bakgrunden.
Jag målar bakgrunden grå.
- Är det lite skruttigt väder?
- Du menar att jag målar grå himmel?
- Ja är det lite skruttigt väder?
- Ja det är det nog där han är.
- Då målar jag lite blå väder här bredvid så han kan bada också, hon målar med en blå tuschpenna på mitt papper. När det är blå väder kan man bada.
- Ja måla du lite blått väder också, svarar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar