Plötsligt så händer det

Igår hade min dotter med sig en liten blå plastfigur föreställande katten Tom i Tom & Jerry med sig från dagis i vagnen. Hon la den på lillebrors åkpåse, och när vi kom hem hade både jag och hon glömt att vi hade tagit med den lilla katten. Men i morse var det en liten dam som kom ihåg att den blå figuren varit med från dagis och hon ville bestämt ha den med till dagis igen. Jag insåg att vi måste tappat den på vägen eftersom jag inte sett den i vagnen eller i lillebrors åkpåse. Det blev ett ramaskri. Ramaskri hinner man inte med på morgonen så jag sa att vi skulle skynda oss iväg med vagnen för att leta. Vi kanske kommer hitta den på vägen till dagis sa jag till henne. Samtidigt som jag sa det till henne förstod jag att jag antagligen skulle ångra mig, eftersom vi högst sannolikt inte skulle hitta den. Men då skulle vi i alla fall vara på väg till dagis.

Vi skyndade oss iväg. Gång på gång frågar hon
- Ser du den mamma?
- Mamma om du ser något blått så säger du till mig.
Gång på gång säger jag
- Det är ju så att om man tappat en sak är det inte alltid att man hittar den igen.
- Ibland kan man ha tur och hitta det man tappat men det är inte så ofta man gör det.
Precis när jag skulle säga att det inte gör något om vi inte hittar den för vi har ju många andra figurer hemma ser jag något blått liggandes ute i körbanan. Jag går ut och hämtar den, min dotter ser det inte först.
- Ser du vad jag hittade?
- Va, såg du nåt blått?
- Ja den låg där ute i vägen.
Hon skiner upp som en sol och säger
- Ibland när man tappar något så hittar man det igen.
Ja, så är det ju faktiskt. Plötsligt så händer det.

För övrigt när vi gick ut från vårt hus och ut på trottoaren tittar min dotter tillbaka på huset och säger
- Vi har ett fint hus.
- Ja du, skrattar jag, det har vi.
- Ja, vi har faktiskt ett fint hus, säger hon igen.
Och så går vi stolta iväg bort längs vägen och lämnar vårt fina hus bakom oss.