Bloggfeber

Jag skapar varje dag små blogg-inlägg i mitt huvud. Jag har blivit besatt av bloggfeber. Allt jag ser eller hör funderar jag över om jag kan skriva något om. Därför blir jag oerhört besviken över när jag inte hinner skriva en dag. Fast det som irriterar mig mest är att alla små historier jag skapat i huvudet under dagen är som bortblåsta när jag väl sätter mig framför datorn....Så nu är det dags att skaffa sig en blogganteckningsbok.

Häromdagen fick jag ett nytt ord av min dotter istället för trottoar. Hon har länge sagt att vi måste gå på promenaden mamma för på gatan får man inte gå, där åker ju bilarna. Men sist vi gick till affären sa hon
- Kom nu mamma, nu går vi ut på dromedaren.
Det tyckte jag lät så poetiskt, och mycket finare än trottoaren.

Igår badade vi lillebror, jag och min dotter. Jag höll i honom och hon tvättade. Mest hans snopp. Eller rättare sagt bara. För hon tyckte den var roligast att tvätta och det kan man ju förstå eftersom hon inte har en egen. Så efteråt hade han nog den renaste snoppen på den här sidan Sverige.

Jag och min kompis satt i lördags och diskuterade om man såg tjockast ut om man hade sina "extra" kilon på magen eller runt höfterna. Jag tyckte magen eftersom mina sitter där, och hon tyckte höfterna eftersom hon ansåg att hennes kilon hon ville bli av med satt där. Inte för att vi har problem med vikt eller så, varken hon eller jag, och det är ju också ett förnämligt i-landsfenomen att sitta och prata extrakilon. Men ändå, tjejer hittar alltid kilon på fel ställen om du frågar. Så triggades vi även av en sån där hemsk skvallerbilaga till expressen eftersom det var fullspäckat med kändistjejer i baddräkt och bikini. Hon hade köpt endast bilagan, vilket egentligen inte går, men hon lyckades. Hon sa att hon skulle chansa och testa om det gick, och hade dom hävdat att det inte gick skulle hon svara
- Men min man köpte expressen igår och glömde att köpa bilagan, och då blev jag sur så idag tänkte jag att jag får väl gå och köpa den själv. Så bilagan hör ihop med den tidning min man köpte igår.
Klockrent tycker jag. För vi vet ju att män glömmer många saker, och var det en tjej som tog betalt skulle hon ju garanterat förstå eftersom hon säkert varit med om samma sak. Och skulle det varit en man som tog betalt skulle han väl nicka instämmande eftersom han säkert nån gång fått skäll från sin fru för att endast fått med sig sportbilagan. Så jag tror definitivt hennes argument skulle hållt, om hon hade fått använt det. Det fick hon tyvärr inte, för de ifrågasatte henne inte.

Semester

Just nu är det väldigt inne med att fråga "och vad ska ni/du göra på semestern". Vissa kan nog känna en stress inför frågan om den inte kan svaras med något intressant resmål, helst utomlands eller stugvistelse av något slag. För det är liksom de svaren som de flesta är vana att höra och även som folk vet hur dom ska replikera tillbaka på.
Svar som involverar utlandsresor ger alltid en positiv respons från omgivningen. Kommentarer som "vad härligt det låter", "å dit har jag alltid velat åka", "va skönt att få värme och sol" brukar virvla i luften från åhörarna.
Att åka till sommarstugan brukar också ge en respons som "va mysigt", "skönt att komma bort" och liknande.
Så när jag förra året berättade om vår semester för vissa personer följde inga standardkommentarer enligt ovan. Vi var i Ängelholm, Osby ocn Ebbamåla. För att inte tala om en vecka i Mjölby. Folk vet inte riktigt hur de ska förhålla sig till mig när jag inte använder ord som Grekland, Kroatien eller Spanien i min semestervokabulär. Inte hade de frågat mig "vad gör man där" om jag hade sagt att jag varit på Kreta. För det vet alla. Men jag kan säga att ingen vet vad man gör i Ebbamåla eller Mjölby.
I år ska vi åka till Frillesås och Stöten. Folk kommer bli exakt lika förvirrade den här gången. Förutom orienterarna. Dom vet exakt vad man gör i Mjölby, Skillingaryd eller Hallsberg. Fast dom vet förstås inte vad man gör i Ebbamåla. För där hamnade vi endast för att jag älskar att leta upp vandrarhem dit nästan ingen annan hittar. Där vill jag bo. Det är liksom en liten sport att hitta vandrarhemspärlor. Ebbamåla hör till en av dem. Ängelholm likaså. För att inte tala om den goda frukost i vi råkade hitta på väg från ett vandrarhem i Strömsnäsbruk.
Det jag menar är att många fascinerade semestermål finns faktiskt mycket närmare än man tror. Det är väl bara det svenska vädret som kan tala emot att kuska runt i våra olika landskap.....

Ordväxling häromsistens hemma hos oss.
Jag till min dotter när hon gick nedför farstukvistens trappa i de kalla kvällsvindarna:
- Men snälla du det är för kallt idag att gå ut i endast blöja och T-shirt.
- Nä för det är sommar nu.
Och jag önskar ju att det vore så här i Sverige, men det förklarade jag aldrig för henne i vintras då jag sa: "Till sommarn kan vi gå barfota och i bara T-shirt"

Gubbar och verkstan

När blir killar gubbar? Idag satt vi och fikade på en sten vid en stig i ett litet skogsparti. Min dotters fötter når inte ner till marken där hon sitter på stenen. Hon ser så liten och söt ut i sin röda jacka, precis som en liten tomte.
Det kommer en man i 60 års åldern förbi. Han ler och säger hej. Jag hejar tillbaka. När han gått förbi frågar min dotter
- Vem var det där?
- Nja det var en gubbe som ville säga hej, svarade jag.
- Jaha.
Några minuter passerade och vi satt och pratade om skatorna och kråkorna som flög runt omkring oss iväntan på att vi skulle tappa en skorpa eller två. Så ser vi ytterligare en man komma på stigen. Den här gången en kille i 25-30 års åldern. När han närmar oss säger min dotter
- Där kommer en till gubbe.
- Nja, jag ser ursäktande på honom och säger högt så han ska höra, det var ingen gubbe det var en kille.
- Jaha.
Jag tog mig inte an uppgiften att försöka förklara för henne när hon ska säga kille respektive gubbe. För jag vet inte vad den allmänna normen är för när en kille blir en gubbe, och om han är en man däremellan. Eller är det bättre att använda andra ord som herre och karl. Nej, jag tror inte det går att lära nån när killar blir gubbar eller när tjejer blir tanter, allt det där är så relativt till i vilken ålder man själv är i. Eller ?

Jag har även lekt doktor med min dotter idag. Jag är ganska bra på det. Jag och min sambo har ju numera alla Grey´s Anatomy DVDboxar, så jag kan det här med hur läkare undersöker. Jag undersöker dockan som kommit in för hon har lite ont. Jag konstaterar lätt att hon har öroninflammation.
- Jaha, säger jag, jag ser här i öronen att hon har öroninflammation
Min dotter ser fundersam ut
- Får hon åka till verkstan då?
- Va sa du?
- Får hon åka till verkstan då?
Då kommer jag ihåg att jag häromdagen förklarade att min sambo tagit våran bil till verkstan vilket kan liknas vid ett sjukhus för bilar. Och på sjukhuset för bilar undersöker man om bilen har ont någonstans och har han det får man laga honom. Inte konstigt att det är lite svårt att hålla isär begreppen när mamma likt Jesus själv förklarar med liknelser.....

Älgar och bajstork

Vi skickade kort till farmor o farfar och mormor o morfar igår. Min dotter sa flera gånger på vägen dit att "jag vill klistra klistermärke" (vi fick minsann slicka på frimärkena när vi var små...). Fick reda på sen att det går att välja nuförtiden mellan att slicka eller klistra. Traditionalist som man är försökte jag få henne att välja att slicka, men för henne fanns bara klistermärken.
När vi kom till posten hade vi redan ett kort till mormor o morfar, men skulle köpa ett till farmor o farfar. Utanför posten (tja...post å post, blomsteraffär är det ju egentligen, hade nån sagt till mig för en 20 år sedan att vi ska gå till blomsteraffären och köpa frimärken hade jag ju sett ut som ett frågetecken....) fanns två stora ställ med olika vykort för 2 kr styck.
Du får välja vilket du vill sa jag till henne.
I min värld väljer en 2 1/2 årig flicka ett kort med söta kattungar på eller något annat anspråkslöst litet djurknyte med ögon som får vilken MCknutte som helst att smälta.
Första valet gick på ett kort med en stor älg på. OK sa jag, ska du inte titta lite mer, det finns ju så många att välja mellan. Hon tittade lite till.
-Det vill jag ha.
Hon pekar på ytterligare ett kort med älgar på, den här gången konstnärsmålade älgar samt ett nedskrivet recept på älggryta.
- Va? vill du ha det här?
- Ja.
- Vill du inte ha det här på katterna eller det här på hundvalparna, försökte jag
Snabbt svar:
- NEJ. Jag vill ha det där.
Det blev älggrytan vi skickade till farmor och farfar. Passande i och för sig, då farmor är husmödrarnas husmor, men ganska otippat vykortsval av en 2-åring....

Sen har jag fått ett nytt perspektiv på min tillvaro. Jag ska vara stolt över fler saker som jag kan göra, än att fokusera på saker som jag inte kan. Det kom jag fram till idag när jag och mina barn var och hälsade på hos våra kompisar.
Deras största grabb stannar till vid mig när han är på väg till toaletten och säger:
- Jag kan torka mig själv när jag har bajsat.
Ja, vad svarar man på det?
Skitbra....
- Va bra, svarar jag leende, och tänker att det är ju sådana små framsteg som barn är stolta över.
När jag kom hem tänkte jag just på det att jag borde vara stolt över små saker i vardagen som jag gör bra. Som tex att jag idag lyckades göra en sisådär 20 st pannkakor och inte EN ENDA blev misslyckad. Eller att jag numera kan tvätta min dotters hår utan att hon får schampoo i ögonen. Varje dag bör man ju ha gjort minst en sak som man kan vara stolt över. Om inte annat kan ju de flesta i alla fall vara stolta över att kunna torka sig själva efter att ha bajsat...

Gafflar och annat

Idag har vi funderat över vart alla blåssippor (annat ord för maskrosor för er som inte läst inläggen tidigare) tar vägen. Inte själva maskrosfröna som blåser iväg, utan stjälkarna. Det har jag inte funderat på innan, men nu när min dotter frågade började jag också tycka att det var mysko. På ängen vid vårt hus kryllade det tidigare av överblommade maskrosor som vi kunde blåsa av fröna på, men nu finns endast maskrosbladen kvar. Hur gick det till ? Stjälkarna bara försvann utan att vi tänkte på hur. Det är ganska intressant att jag numera får fundera över existentiella frågor, stora som små, som jag innan inte ens reflekterade över. Inte nog med det, jag ska kunna förklara dem med...

Innan har ju min dotter förklarat för mig att ösa sand på varandra, det är helt normalt, för det är så barn gör. Idag fick jag höra följande.
- Titta mamma, här har jag stuckit in gaffeln.
Hon visar mig tre märken i vårt köksbord. Som förutom de märkena, har oräkneliga märken av alla dess slag, från olika sorters av tillfällen.
- Det gjorde jag när jag skulle äta kyckling, fortsatte hon, då stack gaffeln ner så i bordet. För det är så gafflar gör.
Såklart. Hade jag varit en gaffel hade jag också varit frestad att se hur fina märken jag skulle kunna göra i ett köksbord.

För övrigt har jag också funderat på vår brevlådepizza. Om det hade varit så att man kunde beställa pizza på nätet, antar jag att det är så det skulle se ut om man fått den hemskickad i brevlådan. Bara att gå ut och hämta den till middagen. Pizza-Homedelivery by mail liksom.

Brevlådepizza

Min sambo brukar säga att alla som går och bär på en nyinhandlad pizza ser alltid glada ut. Men hur ser då dom personer ut som en tidig tisdagsmorgon går ut för att hämta morgontidningen och hittar en pizza i brevlådan?

Inte vet jag. Men hade jag tittat ut i morse hade jag kunnat bevittna detta nya fenomen. Min sambo hittade en halväten pizza i vår brevlåda tillsammans med morgontidningen. Jag kan tänka mig att om jag denna morgon gått ut och fått en pizza i handen istället för tidningen, skulle jag blivit först äcklad sen arg. Vem har den fräckheten att tro att vår brevlåda är en soptunna. Och varför kunde de inte gått 10 steg till och faktiskt slängt den i vår soptunna? (som för dagen faktiskt fanns tillgänglig, till skillnad från två andra tillfällen då den inte funnits där på grund av att den blivit stulen. Jo, det är sant. Två gånger har det åbäket blivit stulet. Men det är en annan historia...) Jag skulle också antagligen gått in till min sambo och klagat och förbannat mig över att det finns så menlösa människor som inte har respekt för andras ägodelar. Att det finns personer som slänger sina matrester där vi vill ha våra prydliga räkningar och reklamblad. Jag hade antagligen avslutat mitt utagerande över pizzaincidenten med någon gammal utsliten fras som "Vart är vårt samhälle på väg" eller "Folk har ingen respekt nuförtiden". Och så hade min morgon antagligen varit förstörd på grund av att jag blivit irriterad över folks hyfs och att jag fått lök på min pyjamas.

Men nu till vad som verkligen hände. Som faktiskt gjorde att min morgon blev ganska intressant istället. Min sambo kommer lugnt in och säger: "Någon hade lagt en pizza i vår brevlåda." Han hade inte tillstymmelse till agg eller irritation. Så här i efterhand tror jag han faktiskt tänkte på sitt talesätt. Att den som har en pizza är alltid glad. För att lade även till: "Den såg faktiskt riktigt god ut. Så jag tog ut den ur brevlådan och lade den på gräsmattan så att skatorna skulle få sig ett skrovmål". Det tycker jag var väldigt nobelt gjort. Våra grannar har nämligen en hel armé av skator i alla dess storlekar. Varför skulle inte dom för en gångs skull få bli glada och få sig en god pizza. Jag och min dotter fick dessutom ett intressant fågelskådespel uppspelat för oss, där rollerna spelades av herr och fru Skata som fick slåss för att få ha sin pizza ifred från herr och fru Mås. De kämpade in i det sista och fick säkert i sig halva pizzan, innan herr Mås flög in som en gigantisk helikopter och drog med sig andra halvan upp i luften och bort över takåsarna. Jag såg att fru Skata ilsket flög efter, men jag tror inte hon hade någon chans.

Så min sambo har helt klart gjort dagens goda gärning. Han förskonade mig från ett vredesutbrott genom hans lugna sätt att hantera brevlådepizzan samtidigt som han utfodrade våra skräpfåglar för dagen, med det godaste de antagligen kommer äta den här sommaren.

Naivt och självklart

Midsommar och jordgubbar hör ju ihop. Lika mycket som regn och midsommar hör ihop nuförtiden. Alltid är det prat och spekulationer om hur vädret blir på midsommar. Och visst gillar vi alla när det är sol. Men det är tur att alla inte är precis likadana. För livet känns oftast mer positivt om vi kan se saker från andra sidor genom att ta in andras värderingar om saker och ting ibland. Som inställningen hos barn. Tänk om vi även som vuxna skulle vara lika spontana som barn och lika positivt inställda till den mesta. Den här naiviteten vore skönt att ha kvar.

Precis när trädgårdsmöblerna var dukade med somriga dukar, sill i mängder och byttor och grytor fyllda till bredden med jordgubbar och potatis kom regnet. Som på en given signal.
- Det är ju typiskt, säger jag.
- Vaddå mamma?
- Nu börjar det regna. Precis när vi ska börja äta.
Då springer hon till hallen och ropar
- Men jag gillar ju regn
Jag ser hur hon börjar leta efter stövlarna.
Härligt tänker jag. Det är ju faktiskt sån inställning jag borde ha.
Vi sitter ändå inne förstås.
Det som är grädde på moset är att det är uppehåll så länge vi sitter inne och äter. Så fort vi sticker ut näsan igen för att dansa kring midsommarstången, börjar regnet igen. Barnen störs inte det minsta av det. Vi vuxna kör hela repetoaren med grodor och kråkor som hoppar och slankar hit och dit, i rapidfart och avslutar med en långdans in igen. Jag undrar om barnen ens uppfattade att det dels var en stång de dansade runt eller att det ens var olika låtar som vi sjöng. Men dansat fick dom i alla fall våra barn. Så nu kan dom lägga den midsommaren till en av de midsomrar som de i alla fall hade otur med vädret, men dansat fick dom.

Självklart måste jag även nämna ytterligare kommentarer som jag hört av min dotter i mitt dagliga liv som mamma. Lillebror ligger på skötbordet. Han har bajsat.
- Lillebror bajsar gult och jag bajsar brunt. Så är det mamma.
Självklart och värt att kommentera tycker hon. Det tycker jag med. Allt blir så mycket mer uppenbart underbart när jag har en krabat som kommenterar det som vi andra mest bara låter gå förbi.

Eko

Ibland är det bra att ha ett eko hemma. Jag har ett eko som är 2 1/2 år gammal. Jag hör mig själv genom henne många gånger. Och det är bra. För inte nog med att min dotter låter lillgammal när hon säger saker som jag brukar säga. Vissa fraser som jag hör henne säga och som jag uppenbarligen använder själv känns lite väl gammaldagsa även för mig....

På BVC lekte hon med leksakerna och utbrister när hon ser söta små stekpannor och grytor i aluminium.
- Nämen dom här var väl käcka.

Shit....säger jag så där tänkte jag, det låter ju som om jag är 60+.

Häromdagen hör jag henne även säga samtidigt som hon går nedför trappan:
- Ja käre barn.

Jamen så där säger väl ändå inte jag??? Är jag verkligen så pensionärsredo??
Men när jag sen pratar med farmor i telefonen någon dag senare hör jag henne avsluta två meningar med "Ja käre barn"....Phu tänkte jag....kanske kanske har min dotter i alla fall fått det uttycket från farmor.....

Stjärntecken

Jag rensar i röran. I vår källare. Det tog lång tid innan jag väl tog tag i det, men nu är jag i alla fall igång. Och döm om min förvåning när jag faktiskt tycker det är ganska roligt. Jag har kanske fått en släng av den upphetsning som ena tanten i Rent Hus får av städning. Fast när jag tänker efter närmare är det nog inte sant. För jag kommer definitivt ALDRIG bli upphetsad av att städa, det ligger väldigt långt ifrån min person. Det har jag fått bekräftat här hemifrån och från min kära mamma. Hon undrade nämligen väldigt frågande häromsistens när hon satt och läste en tidning om jag var född i jungfrun. Det borde hon väl veta tänkte jag, men svarade snällt att jovisst det är jag. Hon läste då med förvånande röst upp mitt horoskop, eller rättare sagt en beskrivning av de olika stjärntecknena, där det hävdade att jungfrun var ordningssam och pedantisk. Hon fick med andra ord inte ihop ekvationen jungfru-jag-pedantisk. Jag kunde bara hålla med. (Förutom diskmaskinen förstås, där har jag väl möjligtvis en släng av pedantism)

Det som är fascinerande med att röja i vår källare är att jag hittar precis allt möjligt. Många väldigt användbara saker. En svampkorg som fäller ut sig själv. Ett ben från C-3PO i Star Wars. En smörask i porslin föreställande en ko. 8 par sulor till joggingskor. En avdankad TV-mast, alltså en gammaldags för analog TV. (Tänk att våra barn aldrig kommer veta hur en TVmast ser ut....). En badrumsmatta föreställande två stora fötter.

Som ni förstår borde jag alltså ha ett alldeles eget stjärntecken där karaktärsdragen genomsyras av orden städ-lat och oförmåga att slänga saker. Förhoppningsvis är jag inte ensam om att vara född just sådan.

Lamm

Livet är orättvist. Jag har alltid tyckt att livet är orättvist men många gånger har man kanske förstått båda sidorna av orättvisan. Jag menar att jag kan förstå varför det är på ett visst sätt trots att det inte är rättvist.

Men jag har nu kommit fram till vad som är mest orättvist här i världen och hur mycket jag än försöker, förstår jag inte ett skit. Och det är när barn dör. Det är jobbigt att skriva om och läsa om känner jag, men idag måste jag bara skriva några få ord.

För vi har nog alla haft dessa svåra tankar. De kan komma när vi hör eller ser reportage om barn i tredje världen, när vi möter någon närståendes sorg över ett barn eller helt enkelt genom att bara läsa dödsannonserna i tidningen.

Min dotter säger att vi är alla Guds lamm. Det har hon lärt sig på sin förskola. Och när hon säger det får jag en gnutta tröst i mina svarta tankar, för vissa lamm är skörare än andra och behöver en omvårdnad som bara kan fås i en annan värld. Så jag tror att de lamm som jag inte förstår varför de inte får leva, har fått en grönare äng att leka på och en skönare ullbädd att sova på för att de var värda en bättre värld än den vi människor har skapat här.

Aldrig försent

Jag gillar TV. Mest gillar jag TV när jag inte tänkt titta på något särskilt utan mest råkar ha på TV:n och på så sätt får se något intressant program som jag aldrig skulle sett om jag letat efter något bra program i TV-tablån. Idag råkade jag se dokumentären om Maja.

Maja drev ett hotell i Hultsfred som hette Hotell Palace. Maja var vid dokumentärens inspelning 94 bast. Hon var den enda anställda på Hotellet med 20 rum. Maja gjorde allt. Och då menar jag allt. Hon bäddade alla sängar, bytte glödlampor, planerade bokningar, gjorde frukost, tvättade fönster på fjärde våningen hängandes ut för att nå utsidorna. Jag satt och bara gapade. 94 bast! Motiveringen för att inte anställa någon var att de gör allt så långsamt. Då hinns allt inte med.
Jag förstod ingenting. Jag går ju 7 gånger snabbare nedför en trappa än vad hon gjorde. Hur skulle det gå långsammare om hon hade någon anställd?
Men sen hajade jag. Hon menade förstås att det skulle gå långsammare för de skulle inte göra som hon gjorde. Allt skulle inte bli som hon ville. Och visst har vi alla det i oss.
Att på det sättet som jag själv gör saker ÄR faktiskt det bästa sättet att göra saker på.
Fast vi vill ju inte verka märkvärdiga så det är inte alltid vi säger det högt, men innerst inne vet vi så väl att det är vi som gör saker på rätt sätt och andra gör det på fel sätt.

Det jag kan erkänna är att det bara är jag och möjligtvis min kollega på jobbet som kan sätta in smutsig disk i diskmaskiner på rätt sätt. Alla andra gör det på fel sätt. Jag är alltså diskmaskinsfascist. Det kryper i mina fingrar när jag ser hur folk kan starta sina diskmaskiner utan att ha fyllt upp alla tomrum. Innan har jag mest varit tyst och svalt min frustration över hur diskmaskiner går utan att vara välpackade. Inte så packade att disken inte blir ren, utan bara smart packade. Men under senare år har jag mer accepterat min diskmaskinsobsession och brukar tillrättavisa vissa okunniga diskmaskinspackare. Ibland säger jag till men oftast går jag och möblerar om själv, för då blir det ju gjort på rätt sätt. Det allra bästa är om jag gör det själv. Jag behöver ingen hjälp för då går det ju långsammare, precis som Maja hävdade, och risken är ju att jag får packa om hela diskmaskinen om någon klåpare packat före. Fram till nu har jag också trott att jag varit ensam om att känna så här. Men jag har som sagt en kollega som ryser när diskmaskinen packas fel och i helgen fick jag även reda på att min kompis svärmor också gärna packar diskmaskinen själv och dessutom anpassar hela sin köksutrustning efter att den skall kunna diskas i diskmaskinen. Visst är det bra skönt att veta att man även delar sina mest onormala beteenden med andra tokstollar.

Sen måste jag sluta med att kommentera Maja igen. Hon gjorde ett sånt stort intryck på mig. Hon sa att hade hon varit 20 år yngre hade hon satsat på hotellet. Vilket betyder att hade hon varit 70 bast istället, hade hon satsat. Jag som länge funderat på om man skulle ta och byta karriär helt o hållet. Men tyckt att jag nästan är för gammal för att satsa. Nä, får nog ta och tänka om och vänta tills jag är 90 innan jag säger att jag är för gammal.

Förbjudet

Mormor och min dotter badar i Vänern. Farmor och jag står på stranden och ser på.
Min dotter och mormor vadar om kring med vatten runt benen, det är väldigt långgrunt.
Så kastar mormor en boll och min lilla tjej hoppar efter den och doppar nästan hela sin kropp, ja magen blir i alla fall blöt.
Då ropar farmor från stranden till henne
- Nu blev du väl i alla fall blöt om magen.
- Nä, svarar hon, jag har ju baddräkt.

Idag köpte vi lördagsgodis. En stor happening för en 2 1/2 åring. Hon gick runt bland smågodiset och valde några godisar här och några godisar där. Men det är inte hon som går runt där med mest kliande i fingrarna efter att få röra godiset....nej, hennes mamma, jag alltså, får syn på en av lösgodisburkarna innhållande färgglada godislinser av något slag. Och burken är fylld till bristningsgränsen. På burken finns en lapp fasttejpad.
"Denna burk är sönder. Öppnar man locket rinner allt godis ut. Vänligen välj en annan sort"
Jag läser det högt för min sambo. Han känner mig väl. För han replikerar snabbt:
"Du skulle bra gärna vilja öppna den va?"
Jag tittar på honom.
"Skojar du eller, varför skriver dom vad man INTE får göra?? Då får man ju känslan av att man bara MÅSTE testa att göra det."
Jag är som ett barn. Tvärtomfilosofin fungerar på mig. Säg vad jag inte får göra så vill jag göra det. Kanske inte i verkligheten, men jag får det på hjärnan och kan inte låta bli att tänka hur det skulle vara om jag bara öppnade lite på det där locket....hur mycket godis skulle det liksom bli på golvet.....
För längesen, när jag var utbytesstudent i Canada, satt jag många timmar i en datasal nere i källaren på biblioteket. En stor sal med många studenter som kom och gick. I salen fanns en stor dörr med en stor låsbalk på, där det stod "Do not enter, the emergency alarm will go off". Varje gång jag kom dit, tänkte jag, undra hur det där alarmet låter. Ibland funderade jag om jag skulle öppna och skylla på att jag var utbytesstudent och inte riktigt visste vad skylten betydde. Men så en dag, när jag satt där och mina hjärnspöken precis hade övertalat varandra att det inte var någon bra idé att öppna den där stora dörren, ser jag hur en ung asiatisk kille kliver mot dörren, tar tag i låsbalken och öppnar. Jag bara gapar.....och lyssnar.
Vilken ljuv musik, det var så alarmet låter. Och jag behövde inte göra någonting. Förutom att hitta någon ny förbjuden frukt att fundera över hur det skulle vara att smaka på den.

Bihang

Jag har en liten handbok för föräldrar som har spädbarn. En bok skriven av spädbarnsforskare, och som är en helt obeskrivligt värdefull pärla i den ovisshet som man lever i då bebisar endast kommunicerar med skrik i varierande tonarter. Tonarter som är ganska svåra att tolka om till behov som bebisen vill förmedla. Boken är skriven helt ur bebisens synvinkel och gör att vi oförstående världsvana vuxna människor kanske förstår lite lite mer om hur det är att upptäcka allting för första gången! Vi tänker nog inte alltid hur läskigt det kan vara att få nya saker introducerade för oss varje dag, ja till och med varje timme eller varje minut vissa dagar!

Min bebis är nu snart 8 veckor. Vi har märkt att han inte vill sova så gärna själv, vill gärna vara nära oss hela tiden och sover plötsligt oroligt. Vad hände med bebisen som sov så gott några timmar om dagen och natten??
I kapitlet om 8 veckorsbebisar står det bla "Barnet börjar kunna känna igen enkla mönster i sin omvärld och i sin egen kropp. Hon upptäcker sina händer och fötter och ägnar timmar åt att försöka lära sig att kontrollera dessa fäktande små bihang". Och det är just vad min bebis gör. Han fäktar och boxas hej vilt med sina små knubbiga armar. Ser ju hur komiskt ut som helst, men inte så konstigt egentligen.....

Tänk dig själv. Du har legat i din säng, i vagnen, i famnen, ja lite överallt och haft det skönt, med lite vaggning och gosande från mamma o pappai en sisådär 6 veckor. Du har bajsat när du känner för det och ätit när du känner för det och sovit när du känner för det. Så plötsligt en dag ser du något som helt nära ögonen fäktar förbi. Shit tänker du, VAD var det där !!! Phu, det kanske bara var något tillfälligt. Men så händer det samma sak igen, fast från ett helt annat oväntat håll. Va kom dom där ifrån, har jag haft dom hela tiden? Och har jag dessutom två stycken?? Två bihang som famlar omkring..... Och hur sjutton styr man dom här ???

Inte konstigt att man blir rädd och sover oroligt och gärna vill ha någon nära som tröstar en när det blir för jobbigt att upptäcka alla nya kroppsdelar. Visst förstår man att dom skriker de små liven när de först förstår att dom HAR bihang och sen även när de förstår att dom själva kan STYRA dom.....det är läskigt....
Fast tänk va snopna och förundrade de små pojkbebisarna kommer bli när de märker sitt bihang mellan benen!! Först att det hänger något där, sen att de kan kissa med den men främst....de kan inte i alla lägen styra den.......

Pensionstänk

När vet man att man börjar bli gammal? Jag har ju sett reklamen som har en slogan som lyder "Gammal nog att prata pension?" och då är det diverse situationer som uppstår som bevisar att det är dags att se över sin pension. Som när paraplyt tas med i tid och otid för att "det kan bli regn". Eller när polarna måste ha underlägg till sina ölburkar på soffbordet. Ja ni förstår.

Jag råkade ut för en egen sådan aha-upplevelse i helgen när min familj var på en minisemester med både mormor/morfar och farmor/farfar (till mina barn alltså). Vi alla går ner till stranden med gott mod och det är väldigt varmt i luften och även varmt i vattnet.

Det är då jag inser vilka det är som badar......Min dotter, min sambo, min mamma (65 år) och min sambos pappa (76 år). Jag står själv på stranden med kläder på och doppar högst fötterna, tillsammans med min sambos mamma (70 år). Jag är definitivt gammal nog att börja tänka på pensionen.

Huvud

Har ni tänkt på hur det skulle se ut om vi fortfarande skulle ha lika stort huvud som vi hade när vi var små bebisar. Jag har tänkt på det när min bebis sträcker på sig. När han precis vaknat sträcker han sina små armar rakt upp längs huvudet och då blir armarna och händerna precis lika långa som hela huvudet.
Så testa att sträcka dina händer rakt upp längs ditt huvud och försök föreställa dig att ditt huvud skulle vara lika stort som ända upp till dina händer......
Snacka om whiplashskada man skulle få om man krockar. Eller vilka stora huvudkuddar vi skulle ha. Och undra om vi verkligen hade varit smartare med en så stor hjärna....

Reklam

Jag gillar faktiskt reklamblad. Lite ovanligt tror jag i dagens samhälle om jag får tro alla små meddelanden som sitter på brevlådorna. Att sätta upp en klisterlapp på sin brevlåda med texten Reklam Nej Tack verkar ju nämligen för många självklart, dels för att de inte orkar med alla reklamblad och dels för miljöskäl. Det finns några varianter av detta budskap på brevlådorna, (jag har sett några då vi delar ut reklam för vår idrottsklubb.....). Det finns Reklam Nej Tack men Gärna IKEA katalogen. Sen finns det även Reklam Nej Tack men gärna samhällsinformation. Jag tror dock det kan finnas en marknad för några till klisterlappar att välja mellan.....
Det grundar jag på dels mina egna behov men även på min kompis behov. Hon satt häromdagen och läste sin dagsskörd av reklam i sin saccosäck och säger till min förvåning:
"Tänk att det kan vara så roligt att läsa reklamblad trots att jag vet att jag inte behöver eller ska köpa något av det"
Nämen här har jag äntligen hittat en själsfrände tänkte jag.
"Fast jag gillar bara att läsa de reklamblad som har glansigt papper, vilka säkert också är de som är mest omiljövänliga......" sa jag. "Jag gillar inte konsistensen på de med strävt papper" fortsatte jag.
Då avslöjade hon att det hon gillade mest var att ta med sina reklamblad in i badrummet och sitta där och förkovra sig i olika erbjudanden medans hon satt på toaletten.....

Så kanske det finns en marknad för följande stickers:
"Reklam, Ja Tack, men bara de med glansigt papper"
"Reklam, Ja Tack men bara om de är i lagom format för att kunna läsas sittandes på toaletten"

En ny liten barnhistoria från verkligheten. Min dotter lade till en ny vers på Röd är mössan på mitt huvud häromdagen efter att ha varit ute i trädgården och sett diverse småkryp.
Grå grå grå är mössan på mitt huvud.
Grå grå grå är dräkten som jag bär.
Allt som är grått grått tycker jag är vackert för min lilla vän är gråsuggan.

Genomföra

Äh, det blev ingen trimning igår, min huvudvärk satte stopp. Den här gången var det alltså jag som behövde ro, måndagsro. Och nu har jag liksom tappat min ogräs-bärsärkagångslust. Det gäller alltid att passa på att ta till vara de tillfällen man får fixa idéer. För på bara nån sekund är dom borta. Sån är jag i alla fall.

Städlusten tex. Ibland kommer den över mig och jag blir helt manisk och då är det bäst att passa på för jag vet aldrig när den kommer igen. Städlusten kommer allt för sällan.
Likadant är det med den här röjningslusten. Min sambo hävdar att jag har svårt att slänga och göra mig av med saker. Och visst håller jag med, fast mest anser jag att det är min röjningslust som håller i sig alldeles för kort tid. Jag skulle behöva gå en kurs i hur jag förlänger min motivation till att göra saker. Så att saker jag börjar med någon endaste gång blir genomförda. För det är en riktigt svag sida hos mig. Ju mer jag tänker på det desto mer undrar jag om det då finns något jag verkligen är bra på, eftersom de flesta saker man gör går ut på att man börjar och sedan slutför det......Hmmm....hemska tanke, är jag då inte bra på nåt?
Jo nu vet jag. Jag är bra på att skriva snyggt!! Det är jag bra på. Fast hur bra är det att kunna nu när man kan skriva ut snyggt från datorn eller stämpla med scrapbookinghjälpmedel.......

Så var det det här med sand! Sanlådesand eller strandsand kryper sig verkligen in överallt. Efter en liten stund på stranden igår känns det som om vi har sand i precis hela huset. Jag får rysningar av att ständigt känna dessa små sandkorn under fötterna konstant. Men vad gör man inte, barn älskar ju sand. Och som min dotter så sant påpekade när jag sa
- Kommer du ihåg när du och Signe satt och öste sand på varandras byxor så era ben blev alldeles begravda i sand? Då blev ni riktigt smutisga och sandiga.
- Ja, det är så barn gör.

Gräshoppor

Frågar min dotter idag efter vårt djurparksbesök vad hon tror zebrorna äter. Hon svarar ju förstås köttbullar eftersom hon tycker det verkar vara något som dom flesta äter. Jasså säger hennes pappa, jag trodde dom åt gräs. Hennes pappa frågar då vilka djur hon tror äter gräs. Hon funderar en stund och svarar sen gräshoppor. Som om det är det självklaraste i världen.

Blir lika fascinerad varje gång vi är på besök på det stora varuhuset med stort I. Hur lyckas dom få mig att köpa madrasser, sugrör och en stor grå ytterkruka i ett enda svep. Utan att känna dåligt samvete över att spenderat pengar där. Det känns liksom alltid som välinvesterade pengar. Oavsett om det är en madrass eller ett sugrör. Jag går alltid därifrån övertygad om att jag hittat precis det jag behöver som mest. Trots att 85% av det jag köpte visste jag inte att jag behövde när jag gick dit.

Till slut undrar jag om jag blivit morbid. Idag trimmade jag. Jag har inte trimmat på jättelänge. I trädgården alltså. Jag tog fram den batteridrivna trimmern och började skala bort rävrumpor, tistlar och annat ogräs på baksidan. Besatt av att allt som kom i min väg blev helt demolerat fortsatte jag tills batteriet tog slut. Till min stora besvikelse. Jag frågade desperat min sambo vart batteriladdaren var. Han sa att det tar några timmar innan det blir laddat. Då sa jag att jag kanske kunde ta fram vår trimmer med sladd. (den batteridrivna är inlånad från svärfar) Han suckade stort, men snälla du, det är söndag eftermiddag, folk kanske vill ha lite lugn och ro och inte höra vår trimmer eka mellan husväggarna. Det var nästan att jag svarade "Ska folks söndagsro få hindra min nyvunna kärlek till att utplåna ogräs på motorsaksmassakervis", men jag insåg sedan att hans förnuft gick över min känsla. Så jag gick in i källaren och satte batteriet på laddning, för i morrn kväll är det måndag och någon måndagsro finns väl ändå inte så då ska det banne mig trimmas.....