Gråt som går över

Idag var det ett litet födelsedagskalas efter förskolan. Vi tog bilen dit och fikade och barnen lekte. Kanske stannade vi en halvtimme för länge, för på väg till bilen var både min dotter och lillebror trötta, hungriga och griniga. Jag vet så väl att det blir så när tider inte passas, ändå lär jag mig aldrig. Min dotter grät för vi hade olika åsikter om hon skulle få somna i bilen eller inte.
- Mamma jag vill sova i bilen.
- Det vore bra om du inte gjorde det, för vi ska hem och äta och sen sova.
- Meen jaaaag viiiiill sooooova i bilen!!
- Jag vet gulliga du, men jag vill helst att du inte somnar.
- Meeen jaag äääär trööööött.
- Ok, vi får se hur det blir när vi åker iväg.
Gråtandes fortsatte hon gå till bilen, vi satte oss, jag kör iväg och hon fortsätter gråta. Efter cirka två minuter av gråt i bilen säger hon plötsligt och mellan tårarna
- Varför är jag ledsen?
- Va sa du??? undrar jag förvånat
- Varför är jag ledsen, säger hon nu med betydligt färre tårar.
- Menar du att du glömt av varför du gråter, svarar jag.
Jag får inget direkt svar, utan istället ser hon en spårvagn.
- En spårvagn mamma!!
- Ja en spårvagn, och så börjar vi sjunga istället.
När vi svänger in på parkeringen hemma vid huset säger hon
- Först var jag jätteledsen, sen blev jag tyst.
- Jaa du, skrattar jag, ibland går en del gråt över snabbt.
Och tur är väl det.....

Flick- och pojk-leksaker

Storkusinen var på besök och när vi hade hämtat min dotter på dagis gick vi hem samma väg som vi alltid går och idag var det spännande att se om den lilla dockan Fifi fortfarande låg kvar. Till allas vår besvikelse var hon inte kvar. Storkusinen sa
- Men nu har ju säkert barnet som tappat Fifi fått tillbaka henne.
- Ja det har hon nog.
- Det barnet hade nog ingen väska att ha Fifi i.
Vi ser hur min dotter tänker.
Vi går vidare och lite längre fram hittade vi i torsdags även en kvarglömd leksaksödla, men den var också borta idag.
- Den har nog ett annat barn fått tillbaka, säger jag.
- Ja, säger min dotter lite tyst.
- Eller han kanske har krypit iväg själv.
- Näe, säger hon, det kan den ju inte.
Hon blir tyst en kort stund och säger sen.
- En flicka hittade nog Fifi och en pojke ödlan.
- Va sa du, undrade jag som inte riktigt hörde vad hon sa. Tror du att en pojke och en flicka hittade ödlan.
- Neeej, säger hon övertygande, En pojke hittade ödlan och en flicka hittade Fifi. Så var det nog.
- Ja så var det nog, svarade jag och mumlade sen till storkusinen att min dotter inte alls har stereotypa föreställningar om kill och tjejleksaker......
Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker få henne att se mer neutralt på leksakerna, för de leksakskataloger som dimper ned i brevlådan har redan bestämt vilka leksaker barnen skall uppfatta som tjej-och-kill-leksaker. Det är inget snack om vem som leker med vad.

Sälar, kyckling och potatis

Vid tre års ålder kommer fantasin igång på allvar. Idag satt vi och gungade gungbräda på lekplatsen. Jag red på en säl och min dotter på en häst, allt enligt hennes påhitt. Sälen var såklart långsammare än hästen. Så jag kom ju sist hela tiden.
- En gång så klappade jag en säl, säger hon medan vi gungar.
- Jasså, vart då någonstans, frågade jag.
- Vid mormor och morfars sjö. Så gick vi dit till sjön och då såg jag en säl och då klappade jag den.
- Ojdå, det har jag inte sett att det finns säl där, det måste jag se nångång, svarar jag.
- Ja, på sommaren så finns det sälar i mormors sjö. Vi var där på sommaren och så lagade morfar kyckling och potatis till mig.
- Jaha, gjorde han det, skrattar jag.
Fantasin har inga gränser verkar det som. Jag menar det är inte ofta morfar lagar kyckling och potatis, så då tror jag lika mycket på att det simmar sälar i mormor och morfars sjö.

Mobilsnack

Återigen tog min dotter telefonen och ringde till en kompis.
- Hej F.
- Jaha.
- Vad gör du?
- Va? Grillar ni?
- OK
- Jag kan komma till dig en annan dag.
- Hej Då.
Grillning? Jag börjar undra om det är en treåring eller en tonåring jag har här hemma.
- Vem ringde du till?
- Till F.
- Jasså, vad sa hon då, undrar jag.
- Dom var och grilla. Korv.
3 år och börjar redan ringa bara för att kolla läget hos kompisarna. Undra vad vår mobilräkning kommer hamna på när hon väl får en egen riktig mobil med riktigt abonnemang och riktiga räkningar.....

Godis och hushållspapper

Ibland är det bra att ha med sig vår lilla hjälpreda. Hon är till exempel fenomenal på att hjälpa till att självscanna varor när vi handlar. Hon är bra på att hjälpa till att baka, särskilt på att vispa. Hon har precis rätta knycken man måste ha för att vispa pannkakssmet. Hon är bra på att hitta fläckar att tvätta bort från golvet. Och hon är bra på att komma ihåg saker.
Som idag när hon och jag gick in i affären för att handla mat och lillebror och pappa stannar utanför. Innan vi gick in nämnde pappa 3 saker vi inte skulle glömma att köpa. När vi kommit innanför dörrarna kom jag bara ihåg 2.
- Tandkräm och sköljmedel sa pappa, men han sa nåt mer som jag inte kommer ihåg, mumlar jag för mig själv. Men min dotter snappar direkt upp vad jag sagt och säger då
- Hmmm det var något med papper.
- Va sa du, kommer du ihåg vad pappa sa vi skulle handla.
- Ja det var något med papper.
- Just det ja, vi behöver ju hushållspapper, vad det det han sa?
- JA mamma, DET var det, säger hon överlycklig.
- Du är inte dålig på att komma ihåg saker du, svarar jag.
Och visst var det hushållspapper han hade sagt.

Min dotter är också förvånansvärt bra att ha och göra med i BÅDE leksaksaffärer OCH godisaffärer. Hör och häpna. Jag trodde nämligen att ha med barn i affärer som inkluderar leksaker eller godis, är en plåga. Döm om min förvåning när vi gick igenom hela leksaksaffären och hon inte en enda gång frågar om vi kan köpa något. När vi sedan gick till godisaffären för att köpa lördagsgodis blev jag än mer förvånad. Vi går där bland ett oändligt antal boxar fyllda till bredden med godis, och hon får peka och jag plockar i några godisar här och där i en påse. När vi gått ett varv och jag har godis motsvarande 6:50 kr i påsen, med andra ord inte alls många små godisar, säger min dotter högt och tydligt
- Mamma, nu räcker det nog, och så går hon med bestämda steg mot kassan.
Jag går häpen över hennes kommentar efter och betalar. Bredvid oss står en mormor och bara stirrar på min dotter och jag ser att hon knappt tror sina ögon. Hon ler mot mig och nickar. Hon säger inget men jag ser på henne att hon aldrig hört det där orden från de barnbarn som längre bort går och plockar godis efter godis i sina påsar.

Rostat bröd

Jag samlar på mig klassiska citat som existerar i vår treårings värld och skriver ned dem först lite slarvigt i en anteckningsbok och sen i lite snyggare form här. Så idag ville jag skriva ned några snabba korta citat som jag snappat upp
Som idag när vi satt vid matbordet och skulle berätta om vår dag för pappa.
- Du får berätta att du fick näsblod idag, säger jag.
- Jag fick näsblod idag pappa.
- Jasså varför det, frågar pappa.
- Jag vet faktiskt inte sa jag.
- Det var nog för att jag åt för mycket mat, svarade vår dotter.
Detta var the understatement of the year, för vår dotter äter som en mygga och de gånger hon har ätit för mycket mat kan vi räkna på en hand. Till och med på Kermits hand, för det lär inte vara mer än 4 gånger på 3 år hon ätit för mycket mat.

Igår skulle min dotter ta en sked för att ösa på fruktpuré på sin gröt. Vi har en sked i lådan som har lite rost på sig. Varje gång hon får tag i den frågar hon mig vad det är för små fläckar som är på skeden, och jag svarar att det är rost. När hon igår tog just den skeden lyfter hon upp den och visar mig och säger
- Titta mamma, det är rostat bröd på den här skeden.

Häromdagen när jag hade duschat fick hon tag i mina kläder som jag lagt fram för att ta på mig. Hon tog BH:n och försökte ta på sig den. Det var inte det lättaste, hon krånglade länge och väl innan hon fick på sig den någorlunda rätt.
- Ska man ha den så här mamma?
- Ja, ungefär, det är lättare sen när du får bröst, men det dröjer, du ska bli lite äldre först innan du behöver ha BH.
- Ok, det är bättre du tar den då mamma.
- Ja det är bättre.
- Har du några bröst nånstans mamma så kan jag hjälpa dig att sätta på den.
- Ja, skrattar jag, nånstans ska jag väl ha några......

Fifi Förgätmigej

Fifi Förgätmigej ligger ensam på en liten mur vid vägkanten. Antagligen har någon vänlig själ lagt henne där så hon lättare ska synas, och kanske bli upphittad av sin ägare igen. Min dotter och jag stannar vid henne.
- Ser du vem som ligger där, frågar jag.
- Det är ju Fifi Förgätmigej, min dotter lyser upp. Varför ligger hon där?
- Det är nog ett liten barn som tappat henne, svarar jag.
- Ja, säger hon lite dystert, nu ligger hon där alldeles ensam.
Min dotter tittar upp mot himlen, precis som Fifi, och säger sen
- Nu ligger nog Fifi och tänker på barnet som tappat hon.
Jag blir nästan tårögd av min lilla söta tjej som står där framför mig och lever sig in i den lilla dockans värld.
- Vi får hoppas att barnet kommer tillbaka och letar efter Fifi, jag försöker låta lite tröstande. Och vilken tur att vi la Santos i vår väska så vi inte tappar honom.
Santos är en lurvig gosekatt som ibland får hänga med fram och tillbaka till förskolan.
- Det barnet hade nog ingen väska till Fifi, så det var då hon tappade Fifi, min dotter går fram till Fifi och tittar på henne lite närmare.
- Ja så var det nog. Men någon hittar nog henne snart igen. Nu går vi gumman, så får Fifi ligga kvar där.
- Snart hittar nog barnet henne, då blir hon ju inte ensam längre.
- Nä då blir hon inte ensam längre.
Vi går därifrån och jag känner en moderlig stolthet över min dotters omtänksamhet för en liten ensam dockflicka.

För lagom.

Min dotter brukar leta upp sin leksaksmobil och ringa några samtal emellanåt. Hon går då runt i huset och för en till synes helt verklig konversation. Detta gjorde hon även i går kväll och det lät så här:
- Hej S.
- Vart är du?
- Är du på dagis. Jaha.
- Ja
- Mmmm
- Nämen
- OK, HEj då.
Så har hon lagt på luren. Allt, från kroppspråk till fraser till ansiktsuttryck är otäckt likt en viss mamma....
Jag frågar henne sen
- Vem ringde du?
- Till S.
- Jaha, va sa hon då?
- Att hon var på dagis och så.
- Jasså, så här sent på kvällen. Det är ju mörkt ute, jag trodde hennes dagis stängde tidigare.
- Nä, det gjorde det inte. Hon var på dagis.
- Klockan sju på kvällen?
- Ja.
- Du får nog ringa igen och höra om hon verkligen är kvar på dagis, isåfall får vi nog åka och hämta henne.
- OK, jag ringer.
Hon tar upp telefonen igen och ringer.
- Hej S. E du på dagis eller?
Hon fortsätter:
- Tycker du det är mörkt ute? Va!! Tycker du inte det? Nähä. OK. Hej Då!
- Mamma hon tyckte inte det var mörkt ute så hon var kvar på dagis.
- Det var ju konstigt, för det är ju verkligen mörkt ute nu, svarar jag.
- Ja det är det ju verkligen. Vi får hämta henne en annan dag.

För övrigt är det svårt att veta när det går att kombinera vissa ord eller inte för barn. Och det är ju det som gör det så roligt, för då får vi en uppsjö med nya ord som vi kan använda. Som idag när hon skulle klä på sig på morgonen. Jag hade tagit fram ett par byxor och hon hade tagit fram ett par byxor.
- De byxorna du tagit fram är för stora, så jag tror du ska ta på dig dom här istället, säger jag.
- Ok, jag tar på mig dom istället då.
Hon tar på sig dom och dom var lagom, möjligen lite för små.
- Ja dom var ju lagom. Eller är dom kanske rent av för små, säger jag och kollar hur högt upp hon har dragit upp dom i midjan.
- Nä mamma, dom är för lagom.
Ja, i lagomlandet Sverige, så är det väl så att mycket är för lagom!

Hörapparater

Mormor är här och hälsar på. Vi sitter och äter lunch. Jag och min dotter hör ambulansen.
- Hör du, säger jag, ambulansen.
- Ja, hör du mormor, ambulansen, säger min dotter.
- Nä mormor hör inte den. Jag hör inte dom ljuden.
- Vad har du i ditt öra mormor?
Hon vet att mormor har en hörapparat i örat och brukar fråga om hon får se den ibland.
- Får jag se i ditt öra mormor.
Mormor visar.
- Jaha, har du en sån i ditt öra. Det är därför du inte hör den.
Ja det borde ju vara så. Stoppar man in nåt i örat så hör man oftast sämre. Logiskt egentligen. Fast inte när det gäller hörapparater.

Friidrottskarriär

Idag hoppade min dotter i längdgropen. Ett hopp närmare OS-guld tänkte jag, men hon tänkte nog mest på att det var en konstig sandlåda. Sen sprang hon på löparbanorna.
- Mamma du är fyran och jag är trean
Och så sprang vi på varsin bana. Hon skrattade varje gång vi sprang över målstrecket. Och varje gång vi gick tillbaka för att springa igen sa hon
- Nu är du femman och jag tvåan
Det som var roligast var alltså vilken bana vi skulle ha. Till en början. Sedan förstod hon att det som det hela handlade om var att komma först över mållinjen. Det var då som jag blev tillsagd hur fort jag skulle springa.
- Mamma du måste springa saktare än mig.
- Men HAllå Mamma, du får springa bakom, jag ska springa först.
Därmed förstod jag att vi tog två jättekliv bakåt i OS-karriären. För det blir ju svårt för henne att förmana sina motståndare hur fort de ska springa och att de alltid måste springa bakom henne. Och kanske kanske har jag börjat ta det här med friidrottskarriären för min dotter på lite för stort allvar.

Prinsesstårta och väder

Vi var och gick i affärer mormor, min dotter, lillebror och jag. Vi skulle äta lunch på stan också. Så vi hittade ett lagom lugnt ställe där vi satte oss och åt lasange. Bakom oss satte sig en farmor med sitt barnbarn. En liten kille på en sisådär 5 år. Där var det inte tal om någon lasange. Han fick en gigantisk stor bit prinsesstårta. Det gäller att passa på när man är med farmor. Vi satt ganska nära så jag överhörde en stor del av konversationen. En av mina favvis-sysslor är ju just tjuvlyssning, så jag gillade vårt val av lunchställe.
Den ömma farmodern sitter så och läser tidningen i lugn och ro, medan lille killen mumsar i sig sin tårta.
- Farmor, vad är det för väder, säger han efter en stund.
Farmor tittar ut och säger
- Ja det är ju lite soligt och lite molnigt.
- Nej, men farmor man läser ju i tidningen vad det är för väder, titta där bak i din tidning. Där, ser du, där står det vad det är för väder.
- Jaha, ja där står det att det ska bli både regn, sol och moln.
- Ja, då fattas regnet säger han och fortsätter äta.
- Fast det är ju inte säkert att det blir som det står i tidningen säger farmor.
Han svarar inte utan tittar bara oförstående på henne med grädde runt munnen.
Efter en stund ringer farmors telefon. Hon svarar. Jag förstår av samtalet att det är hennes man, sambo eller vad det kan tänkas vara för partner hon har. Personen som ringer bor i alla fall uppenbarligen ihop med farmor. För hon säger
- Värst vad du gick tidigt i morse. - Jaha. - Mmm. - Jaaa. - Jasså du är också så gott som pank. - Ja då får vi äta nudlar tills lönen kommer då. - Ok. - Vi syns sen då.
Direkt när hon lagt på tittar hennes barnbarn på henne och frågar
- Vad är nudlar för mat farmor?
- Öhh...jaha..Det är sånt som vi gjorde häromdagen och som du tyckte så mycket om.
- Jaha, med kyckling.
- Ja, precis svarar farmor.
- Ska vi äta det idag då?
- Tja, det vet jag inte direkt, vi får se.
Jag tittar på den lille killen och hans prinsesstårta. Han ser inte ut att orka mer. Och så hör jag honom säga
- Jag orkar inte mer farmor. Inga nudlar heller.
- Vi ska inte äta än på ett tag. Och jag vet inte om vi ska äta nudlar direkt. Det var bara som jag sa. Den lille killen ser återigen oförstående ut. Det är inte lätt för en farmor när frågvisa små barnbarn snappar upp allt.

Sen går mormor, min dotter, lillebror och jag. Och jag tackar tyst farmor och hennes lille goe kille för underhållningen. Vi går till lekplatsen. Och när vi står där och ska åka nedför rutschkanan kommer regnet. Det där regnet som fattades från vädret i tidningen. Han visste vad han pratade om den lille killen med tårtan. Och vad skulle far-och-morföräldrar göra utan sina kära barnbarn. De skulle ha det bra tråkigt ändå.

Födelsedagsönskelista

Det finns en mening som alla föräldrar säger minst 10 ggr i veckan
"Det kan du önska dig i födelsedagspresent" eller den andra varianten av samma mening:
"Det kan du önska dig i julklapp"
När man som vår dotter fyller år i december blir det ju väldigt tätt mellan dessa två olika tillfällen att få det som står på önskelistan. Och efter december blir det en låååång väntan till nästa gång som önskningarna går i uppfyllelse. December är onekligen den sämsta månaden att fylla år i.

Min dotter har fått puttekulor av sin kusin, tre stycken. Hon lade dom i en liten burk idag och kom fram till mig och frågade
- Varför har inte vi några kulor?
- Du menar förutom dom du har fått?
- Ja.
- Vi har inte köpt några.
- Men jag vill ha kulor.
- Du får önska dig det i födelsedagspresent.
- Ja, det kan jag göra. Kulor och en vagn önskar jag mig.
- En dockvagn menar du? En riktig dockvagn mer som lillebrors. För du har ju en sulky.
- Ja en vagn med luva.
Hon menar en vagn med suflett.
- Ja det kan du önska dig, svarar jag. En vagn med luva, det är en bra önskning.
- Och så kulor.
- Ja och så kulor.
Hon går iväg en stund, men kommer tillbaka och tar upp konversationen igen.
- Fast mamma jag har ju redan en vagn.
- Ja men det är ju en liten sulky, du har ju ingen sån bebisvagn som lillebrors.
- Nä, men jag har ju redan en vagn. Så jag önskar mig bara kulor.
Förbluffad står jag och tittar på henne när hon går iväg med sin burk innehållande tre små puttekulor. Här har hon alltså chansen att först fylla en önskelista med leksaker till sin födelsedag. Sen ytterligare en önskelista med saker att få på julafton. Men det enda hon vill ha är puttekulor. Nånting säger mig att detta beteende är långt ifrån normalt på barn och hon kommer definitivt ändra sitt beteende ju mer åren går. Så jag är glad att jag nu skriver ned detta så jag vid senare tillfällen kan visa henne att när hon fyllde 3 år, var det enda hon önskade sig några glaskulor.

Könsroller

Min sambo och min dotter skulle leka mamma, pappa, barn. En lek som är populär för tillfället.
- Om du är pappa och jag är mam...nej jag menar om du är mamma och jag är pappa, så kan vi göra, säger hon och pekar på sin pappa.
- Ok, säger pappa och frågar sen
- Vad gör en mamma då?
- Hon stannar hemma.
- Jasså säger han och fortsätter, vad gör en pappa då? Vad ska du göra?
- Jag ska gå till jobbet, det gör pappor.
- Fast när du var liten, ungefär ett år, var jag hemma med dig och mamma gick till jobbet. Och sen när lillebror blir lite större så ska jag vara hemma och mamma jobba. Jag själv satt och höll med och flikade in att ibland är mammor hemma och ibland är det pappor som är hemma.
- Jaha, nu går jag till jobbet, och så gick hon iväg med sin lilla docksulky, utan att direkt ge någon respons på det som sagts om könsroller. Om det är viktigt att poängtera detta eller inte vet vi inte men på nåt sätt så stack det väl i våra 70-talistöron att hon sa så. Trots att det just nu är det enda hon vet. Vi var tvungna att direkt jämnställa den rollista hon målat upp. Fastän vi vet att hon tids nog kommer se att rollerna växlar. För vi måste ju se till att hon från alla första början förstår att roller inte är sterotypa när det gäller kvinnor och män. Och därmed basta.

Gå fort, skriva och prata

Tänk att det finns så många saker som jag kan göra som andra skulle vilja kunna. Enkla saker som jag inte tänker på att jag kan. Enkla saker som inte är lika självklara för alla. Antingen kanske dom är för unga, jag tänker då på barn, eller så är dom för gamla, som pensionärer.

Idag gick jag med bestämda, snabba och rappa steg till dagis för att hämta min dotter. Jag gick förbi en gammal dam på en sisådär 80 år. Hon ler när jag går förbi och säger när jag är några steg framför henne.
- Jag önskar att jag kunde gå sådär snabbt.
Jag vänder mig och skrattar ett tack till svar och säger sen
- Men det är bra att bara kunna gå ut och gå.
- Jovars, svarar hon och jag stegar vidare.

Väl hemma med min dotter skriver hon små meddelande i sin skrivbok.
- Jag vill kunna skriva mamma.
- Men du kan ju alla bokstäverna redan. Det dröjer inte länge innan du kan skriva.
Så hon sätter sig ned och skriver i sin bok. Inga riktiga bokstäver direkt med kisar man med ögonen ser det ut som om hon skrivit något med skrivstil.
- Här har jag skrivit att jag vill ha välling.
- Ja det ser jag, svarar jag och läser högt Jag vill ha välling.
- Nu ska jag skriva att jag tagit på mig pyjamasen.
- Va bra, jag kan läsa sen.
- Här läs nu mamma.
Jag läser
- Jag har tagit på mig pyjamasen.
Hon ser väldigt stolt ut när jag läser vad hon skrivit. Tänk att hon så innerligt gärna vill kunna skriva, något som jag inte ens tänker på att jag kan.

Sen har vi lillebror. Han vill ytterst gärna kunna prata. Det ser vi varje dag. Han pustar och låter med läpparna. Han tränar och tränar sin röst. Han gapar gällt, för att testa sin kapacitet antar jag. Och han tittar noga på mig och mina läppar när jag sjunger för honom. Det är ju inte så att jag brukar tänka varje dag "vilket privilegie att jag kan prata". Men för lillebror är det nog något så fantastiskt att vi inte ens förstår vidden av det.

Så tänker jag efter kan jag många saker som jag inte tänker på att jag kan.
- Gå fort
- Skriva
- Prata
Livet är bra enkelt ibland.

Låt henne bli arg

Om du skulle råka ha en bestämd liten dam på en sisådär 2 år och 10 månader kan jag ge följande råd för att undvika ett så kallat ligga-på-golvet-och-sparka-och-vara-arg-utbrott:
- Tillrättavisa inte den lilla damen om något klädesplagg hamnat bak och fram. Inte ens när 4 av 5 möjliga klädesplagg hamnat bak-o-fram.
- Tillåt honung, russin OCH hallonsylt på gröten
- Ha gott om tid att gå förbi kastanjeträd. Så gott om tid att det om möjligt går att samla 45 kastanjer.
- Finns det två olika tandborstar att tillgå, låt den lilla damen använda vilken hon vill, båda om så önskas och låt henne även borsta minst två gånger.
- Säg till i god tid innan ni ska gå bort någonstans. Det kan hända att ni måste innan ni går, spela ett spel, hitta en guldpenna, laga en dockvagn, skriva ut bamsebilder från datorn, leta upp en dockpyjamas, dricka vatten ur den blåa nappflaskan som ligger i diskmaskinen, kissa på pottan och sedan välja ett klistermärke samt hitta tumvantar eftersom fingervantarna var fula.
- Låt henne alltid gå först när ni går tillsammans på trottoaren. Hon gillar inte att komma sist.
Men när jag nu tänker efter kanske det inte är en bra idé att undvika dessa utbrott. Kanske är det bra att låta henne bli arg, för det är en känsla man måste lära sig hur den känns och hur man skall hantera. Det är en del av livets skola gissar jag.

Stor rumpa på liten blå pall

Idag satt min dotter på vår badrumspall. En blå pall, inhandlad på IKEA. Inte så stor, utan alldeles lagom för en treåring att stå på när hon tvättar händerna. Följade konversation infann sig när hon satt där i hörnet, på den blå pallen.
- Mamma sätt dig här på pallen.
- Jämte dig?
- Ja, här, hon pekade bredvid sig.
- Men jag får väl inte plats där, sa jag.
- Jo här får det plats en stor rumpa, svarade hon.
- Men jag har väl ingen stor rumpa, har jag det?
- Men hallå mamma, titta på din rumpa, hon går fram till mig.
Jag vänder mig om.
- Ja nu tittar jag på min rumpa. Och hon tittar också.
- Den är ju stor, säger hon och går tillbaka till sin pall och sätter sig.
- Hmmm svarar jag, jag testar väl och sätter mig jämte dig i alla fall.
Jag ville ju försäkra mig om att hon faktiskt hade rätt, att en stor rumpa fick plats, men att den sen kanske inte var så stor när den väl fick plats. Så jag tryckte ner mig jämte henne.
- Du fick plats mamma, säger hon samtidigt som hon trillar av pallen.
- Jo, det fick jag ju, fast du trillar ju av.
- Men det gör inget. Jag kan sätta mig igen.
- Ja nu får vi ju plats säger jag.
Och så går jag och tittar i spegeln. Tja...lite stor är den kanske. Men det gör ju inget, jag får ju plats på en liten blå IKEA-pall tillsammans med en treåring.

Larv

Idag gick vi gångvägen bort till lekplatsen. Den bästa lekplatsen, som har en bäck, två broar, tre kioskhytter och ett schysst solläge. På vägen stannar vi tvärt, en larv kryper långsamt över gångbanan. En tjock, långsam och gul larv.
- Titta, säger jag, vad som kryper här.
Min dotter hukar sig ner.
- Oj, säger hon och synar honom noga.
- Vad tror du en sån kallas, frågar jag
- Jag vet inte riktigt.
- Ser du hur han ålar sig fram, ser nästan ut som han försöker gräva sig fram.
- Vad tror du ett sånt djur kallas, frågar jag igen.
- En grävling, svarar hon.
- Nja, en grävling är större, denna är ju nästan som en mask.
- En larv?
- Precis, svarar jag. En larv.
- Han är nog på väg till sina kompisar på andra sidan, nu får vi låta honom gå. Hej då larven, sa min dotter och reste sig upp.
Så gick vi vidare, och jag undrar hur det hade sett ut om vi verkligen hade sett en grävling, dom lär ju inte vara lika trevliga som dom är söta.

Sjusovare

Ibland har vi duster på morgonen. Tidiga morgonen. Och då handlar det om när morgonen börjar. Min dotter vaknade tex idag 05.30 och ropar
- jag vill inte sova mer
- Men snälla du, det är inte morgon ännu
- Jo, det är det, jag vill gå upp
- Nä vi sover lite till, sen går vi upp, det dröjer inte så länge
- Neeeeej jag vill gå upp, och så börjar hon gråta
Pappa försöker
- Det är tidigt tidigt på morgonen så TV:n har inte börjat än
- Men jag vill gå upp snyftar hon
- Titta ut, det är ju mörkt
Hon snyftar och snörvlar men blir tyst efter ett tag. Hon har givetvis väckt lillebror med sin scen. Men honom kan jag amma och så blir han trött igen och somnar om.
Klockan sju hör jag henne igen
- Mamma jag är bajsenödig
Då måste vi ju gå upp, fast nu kan jag ju ändå hålla med om att det är morgon, så vi går upp och går på toaletten. Hon bajsade inte, men hon fick ju upp mig i alla fall.
- Nu kan vi gå upp för nu är det morgon säger jag.
- Fast det är faktiskt mörkt, säger hon
Jaha, nu var vi alltså där. Mörkret som förvillar oss alla. Stora som små. När är det morgon och när är det kväll. Och när är det dag, och hur länge. För ibland känns det ju onekligen som om mörkret är där ständigt. Hur ska vi föräldrar då kunna förklara när det är morgon för våra små sjusovare......

Mulet och grått

Igår när vi åkte bilen till förskolan frågar min dotter
- Mamma vad är det för väder idag
- Det är lite grått och mulet
- Vad är mulet mamma?
- Det är när det är moln på himlen så man inte ser att himlen är blå
- Men himlen är ju vit
- Njae den är ju blå egentligen, men när det är mycket moln som är för himlen så blir den liksom vit eller grå
- Men molnen är ju vita inte grå
- Ja, men är det kanske lite regn i molnen är de grå.
- Då kommer det regn nu då mamma
- Njae, moln kan liksom vara gråa utan regn också och då brukar man kalla att det är mulet.
- Jaha, fast det börjar nog att regna snart
- Kanske det.
Phu.....Ibland skulle man ha ett direktnummer till John Pohlman, eller varför ingår det inte en väderkurs i föräldrakursen på MVC???

Räkingar

Vi, jag och min dotter gick grusgången fram till vår brevlåda, för att hämta posten. Hon hade nyckeln till brevlådan så hon gick och öppnade den och kikade in. Vi tog upp posten och stängde och låste och började gå tillbaka mot huset. Då gick vår granne förbi.
- Hoppas det inte är för många räkningar, säger hon
- Nä precis, svarar jag.
Min dotter iakttar och registrerar. Hon vänder sedan på klacken och går tillbaka till brevlådan.
- Vad ska du göra, frågar jag.
- Jag måste titta en gång till.
- OK, sa jag och stannade för att vänta på henne.
Hon låser upp och stoppar i huvudet i brevlådan, sen stänger hon samtidigt som hon säger
- Nähä, det var inga räkingar.
- Va bra säger jag, för det vill jag inte ha.
Vi går sedan nedför grusgången, hon gör några hopplasteg, sen säger hon mer för sig själv än till mig
- Dom där räkingarna får inte äta upp vår brevlåda.
- Va sa du? jag stannar upp lite.
Hon fortsätter hoppla och svarar
- Räkingarna hade ätit lite på vår brevlåda, det såg jag.
Kanske har hon förväxlat det här med tvestjärtar och räkor. För i brevlådan har vi tvestjärtar som jag brukar förbanna högt och ljudligt. Sen var vi och åt pastasallad i måndags, och då frågade hon vad det rosa var för något som hade blandats i salladen och då var ju det räkor. När då grannen kom och fråga om vi hade räkningar i brevlådan blev hon väl förundrad, skulle vi ha sådana där rosa krumelurer i vår brevlåda? Inte undra på att hon ville gå tillbaka och kontrollera.