Fifi Förgätmigej

Fifi Förgätmigej ligger ensam på en liten mur vid vägkanten. Antagligen har någon vänlig själ lagt henne där så hon lättare ska synas, och kanske bli upphittad av sin ägare igen. Min dotter och jag stannar vid henne.
- Ser du vem som ligger där, frågar jag.
- Det är ju Fifi Förgätmigej, min dotter lyser upp. Varför ligger hon där?
- Det är nog ett liten barn som tappat henne, svarar jag.
- Ja, säger hon lite dystert, nu ligger hon där alldeles ensam.
Min dotter tittar upp mot himlen, precis som Fifi, och säger sen
- Nu ligger nog Fifi och tänker på barnet som tappat hon.
Jag blir nästan tårögd av min lilla söta tjej som står där framför mig och lever sig in i den lilla dockans värld.
- Vi får hoppas att barnet kommer tillbaka och letar efter Fifi, jag försöker låta lite tröstande. Och vilken tur att vi la Santos i vår väska så vi inte tappar honom.
Santos är en lurvig gosekatt som ibland får hänga med fram och tillbaka till förskolan.
- Det barnet hade nog ingen väska till Fifi, så det var då hon tappade Fifi, min dotter går fram till Fifi och tittar på henne lite närmare.
- Ja så var det nog. Men någon hittar nog henne snart igen. Nu går vi gumman, så får Fifi ligga kvar där.
- Snart hittar nog barnet henne, då blir hon ju inte ensam längre.
- Nä då blir hon inte ensam längre.
Vi går därifrån och jag känner en moderlig stolthet över min dotters omtänksamhet för en liten ensam dockflicka.