Friidrottskarriär

Idag hoppade min dotter i längdgropen. Ett hopp närmare OS-guld tänkte jag, men hon tänkte nog mest på att det var en konstig sandlåda. Sen sprang hon på löparbanorna.
- Mamma du är fyran och jag är trean
Och så sprang vi på varsin bana. Hon skrattade varje gång vi sprang över målstrecket. Och varje gång vi gick tillbaka för att springa igen sa hon
- Nu är du femman och jag tvåan
Det som var roligast var alltså vilken bana vi skulle ha. Till en början. Sedan förstod hon att det som det hela handlade om var att komma först över mållinjen. Det var då som jag blev tillsagd hur fort jag skulle springa.
- Mamma du måste springa saktare än mig.
- Men HAllå Mamma, du får springa bakom, jag ska springa först.
Därmed förstod jag att vi tog två jättekliv bakåt i OS-karriären. För det blir ju svårt för henne att förmana sina motståndare hur fort de ska springa och att de alltid måste springa bakom henne. Och kanske kanske har jag börjat ta det här med friidrottskarriären för min dotter på lite för stort allvar.