Utbrott

När barn är trötta kan dom bryta ihop över minsta lilla. Som idag, när storasyster var extremt trött på kvällen.
Tårarna sprutade när jag gav henne ett nytt nattlinne istället för det hon hade förra natten.
Hon började grina lite lätt när jag sa att hon inte behövde sova i strumpor.
Hon fullkomligt storgrät när jag sa att hon kunde ta ett par nya sockar att sova i, istället för de ganska smutsiga strumpor hon haft på dagis.
När hon sen fick reda på att vi inte kunde läsa alla tre låååånga sagorna i sagoboken fick hon ett vulkanutbrott som hördes till grannarna.
Så idag kan vi säga att det inte var en bra dag för lilla unga fröken här hemma. Eller rättare sagt kväll, vilket inte är så konstigt efter en fullspäckad dag på dagis...

Trearmad mamma

Ibland tror jag att barn kan läsa tankar. I går när vi stod och gjorde fika, så skulle jag koka kaffe, bre smörgåsar, skära ostskivor och sätta i tandpetare i smörgåsbitarna vi skar upp för att locka barnen att äta lite mer smörgås än dom brukar, eftersom vi skulle och simma efter fikat, och då behöver dom mycket energi.
Både lillebror och storasyster stod med vid diskbänken och hjälpte till.
Jag bad storasyster att bre smörgåsarna, för att allt skulle gå fortare, men det gick inte så bra. Sen skulle hon skära smörgåsarna i bitar, gick inte så bra det heller.
- Mamma jag kan inte det här heller.
- Nämen då hjälper jag dig.
Hon väntar på min hjälp medan jag gör i ordning kaffet.
- Ibland önskar jag att du hade tre armar mamma.
Right on spot, tänkte jag.
- Jasså tycker du det.
- Ja så du kunde göra allt på en gång.
- Jadu, det har jag önskat många gånger....Men det skulle se ganska konstigt ut eller hur?
- Näe det tror jag inte, svarar hon självklart.
- Nä kanske inte....
Men hur många mammor har inte önskat att dom hade fler än två armar. Och hur många mammor har fått den önskat uppfylld? Inga såvitt jag vet. Men vem vet, jag kanske blir den första. Och om det nånsin händer lovar jag exklusiva bilder här med en gång...

Tjuvskylten

Tjuvrädslan är här igen. Min dotter frågar frågor igen

- Mamma låste vi vårat hus
- Ja och vi satte på larmet också.
- Gjorde vi?
- ja
- Va bra.
Sen lugnar vi henne lite till och berättar om larmfirman, att om larmet går igång kör dom ut och tittar till vårat hus. Hon lyssnar, tar in och tänker.
- Men jag har kommit på en bra sak mamma.
- Jaha vaddå?
- Att vi kan ha en skylt.
- Jamen det har vi, en skylt där det står att vi har larm, så tjuven inte ska våga gå in hos oss.
- Men det var inte det jag mena. Vi kan ha en skylt där det är en tjuv och sen ett streck över så när tjuven ser det så vet han att "nä detta är inte mitt hem"
Jag tror jag smälter. Tänk om livet vore lite enklare, lite snällare och världen lite tryggare. Då skulle en sån skylt räcka. Fast det är klart, kommer tjuvarna med helikopter och landar på taket, då ser dom kanske inte skylten....

Lejonmotionscykeln

Idag stod motionscykeln mitt på vardagsrumsgolvet. Där brukar den tyvärr inte stå så ofta som den borde. Men idag morse stod den där efter att sambon cyklat en sväng på kvällen. Eftersom lillebror aldrig nästan sett den stå där sen han var liten, stod han länge på avstånd och tittade på den. Avvaktande och bekymrat sneglade han på den. Han gick några steg framåt, sen snabbt tillbaka samma steg igen.
- Nämen är du rädd för cykeln, säger jag.
- Mamma mamma mamma, duh duh, säger han och pekar på cykeln.
Storasyster försöker
- Kom lillebror, den är inte farlig. Kom lillebror, se den är inte farlig. Titta när jag går fram, den är inte farlig.
Men lillebror går inte fram, han står på behörigt avstånd. Länge. Då blir storasyster lite otålig. Hon börjar dra honom i armen. Mest för att testa honom.
- Men kom nu lillebror. Den är inte farlig.
Då börjar lillebror gråta. Jag tröstar honom. Storasyster försöker igen
- Den är inte farlig lillebror. Monster finns inte så det är bara lejon som är farliga och dom finns bara i Borås djurpark.
Men lillebror går inte nära. Han avvaktar. Tills lite senare på dagen. Då har han förlikat sig med motionscykeln. Lejonet har slutit fred med sin lille iakttagare.

Snigelskylten

Jag och min dotter var ute och gick. Vi skulle gå till hennes kompis. Vi går genom villaområdet och tittar på de olika husen och trädgårdarna. Så vid ett hus, ser vi en liten hund gjord i plåt, som var uppsatt i rabatten. Den var avbildad så att det såg ut som om den satt och bajsade. Den var vit och mitt på den stod den "No!".
- Titta på den hunden som sitter där och bajsar.
Min dotter skrattar lite och frågar sen
- Vad står det på honom?
- Det står No, svarar jag. Kommer du ihåg vad No betyder?
- Ja det betyder inte.
- Just det, eller nej. Va bra att du kunde det.
- Men varför står det No på hunden.
- Jo, för att dom som bor i huset har satt den skylten där för att dom inte vill att hundar ska bajsa i deras rabatt.
- Jaha.
Hon tänker sen en stund medan vi går en bit till.
- Var har dom köpt den skylten, frågar hon sen.
- Jag vet inte.
- Vi kan ju fråga dom var dom har köpt den.
- Tycker du vi ska ha en sån.
- Inte en precis likadan, men vi vill ju inte att sniglar ska äta det som vi har i våra rabatter. För det vill ju vi ha och så. Alltså kan ju vi ha en sån skylt som det står No på också.
- Jaa, svarar jag lite tveksamt. Hur menar du?
- Jo alltså vi kan ha en skylt som är en snigel och så skriver vi No på den. Så ser dom ju att dom inte får äta där.
Jag skrattar gott och svarar
- Jamen det är ju en helt superbra idé. Det måste du berätta för pappa när vi kommer hem sen. Det kommer han tycka är en bra idé.
Och det kommer ju definitivt lösa alla hans snigelproblem. Och kanske är det så, att vi har missat en grej i våra tidigare försök att utrota sniglar. Dom pratar kanske helt enkelt inte svenska. Dom pratar kanske bara engelska, så att det räcker med att visa dom ett tydligt och bestämt NO!

Grodperspektiv

  När man är tre och ett halvt år är man inte så lång. Då får man liksom se på sin tillvaro så där lite från ett grodperspektiv. Då kan det se ut så här, om man får tag i en kamera. Och tar bilder på sin närmaste omgivning. Ganska konstnärligt, om jag får säga det själv. En liten fotoutställning skulle kanske vara på sin plats härnäst för vår lilla konstnär här hemma...

Växa ur vid 34...

Idag firade vi födelsedag. Min födelsedag. Mormor och morfar kom på födelsedagsfika.
Min sambo och barnen hade gjort en mumsig tårta som vi åt. Jag garnerade den med grädde och riven vit choklad. Min dotter säger efter att ha ätit en bit
- Mamma jag vill ha mer sån riven ost.
Och ja, det såg faktiskt ut som om jag rivit parmesan på tårtan....

Mormor skulle sova över, men hade glömt sitt nattlinne. Hon frågar min dotter
- Du kanske har något nattlinne som passar mig.
Min dotter skrattar till och tittar på mormor för att se om hon skojade.
- Näää det har du väl inte, säger jag. Men jag har nog något.
- Jaaa, har du det mamma, som mormor kan låna.
- Ja, jag har ju det rosa som nog passar mormor.
- Ja, för nu när du har fyllt 34 år så kanske du har växt ur det, och så kan hon få det.
- Ja, precis, nu har jag ju blivit så stor att det kanske inte passar mig längre....

Antarktis

- Mamma, finns det någonstans där det är snö hela tiden.
- tja, hur menar du?
- Nånstans där det alltid är snö.
- Ja det finns det ju, Antarktis till exempel, där finns det alltid snö.
- Va?!! Finns det?
- Ja, det finns det.
- Precis som i Grekland, där det alltid är varmt och man kan bada.
- Ja, så kan man ju säga.
- Då vill jag åka skidor där.
- Ja, fast vi kanske ska åka nånannastans och åka skidor....

Lycklig cykelpassagerare

Idag tog vi en cykeltur jag och min dotter. I det fina vädret kändes det som bland det bästa vi kunde göra. Och medan jag kämpade i backarna här i området, satt min dotter bak och hejade glatt på.
- OOOUIIII mamma va fort det går. Jaaaa jag älskar när det går fort.
- Cyklar vi uppför nu mamma?
Jag pustar till svar.
- Va bra det går, heja mamma.
- Nu går det nedför, jipppiieee.
Med en sådan passangerare så hade jag kunnat cykla ända fram till världens ände. Cykla med en treochetthalvtåring som bagage, en helt vanlig höstsöndag då solen skiner som bäst, är helt klart en av mina tio-i-topp-sysselsättningar just nu.

Vår lilla kåsbärt

Lillebror har en besatthet. Det är klädnypor. Så fort han ser en måste den förstöras, förintas och demoleras. Han är inte nöjd förrän han har klädnypan i tre delar. Två träbitar och en stålfjäder. Då har han lyckats. Igår råkade han få tag i två stycken och snabbt innan man ens reagerat på att han överhuvudtaget håller i en klädnypa så har han plockat isär den.
- Du är verkligen expert på att plocka isär klädnypor, säger jag till honom.
Storasyster kommer dit och kollar in vad han gör.
- Ja lillebror du är verkligen en kåsbärt på klädnypor, säger hon och tittar på de tre små beståndsdelarna som varit en klädnypa.
- En liten kåsbärt som inte gillar att vi ska ha hela klädnypor, säger hon och springer iväg och fortsätter med vad det nu var hon gjorde.
Ja vår lilla kåsbärt är verkligen bra på det mesta som han inte får vara expert på. Som att flytta stolar hit och dit för att nå upp till diverse prylar som är aja baja, knivstället, kaffekokaren, krukväxterna i fönstret ja det mesta som är på vuxennivå, når numera lillebror utan problem. För nu kan han klättra och flytta stolar. Det är en bra kombination att kunna om man är en nyfiken, ettårig kåsbärt.

Näsblod

Idag har vi haft första riktiga incidenten mellan syster och bror. Innan har det liksom varit några knuffar hit och några bonkar i huvudet dit och en del dragning i håret där och tjuvat nappar och slängt iväg där. Alltså inte så mycket drama inblandat, mest småtjabb. Tills idag.
Vid lunchen får storasyster en riktig fet smäll av lillebror. Han drämmer till henne med sin sked rakt i nyllet, rätt över näsan. Hon ylar som en stucken gris och får näsblod som heter duga. Lillebror fattar först ingenting, men sen går det nog upp för honom att sådär var inge bra å göra, så han börjar stortjuta han med. Näsblodet till trots, gick det bra med näsan, och storasyster kände sig bra igen efter att ha fått tröst och tittat på ett nytt avsnitt med favoriterna Einsteins. Så idag får alltså ses som den första dagen på en antagligen ganska lång period av syskonbråk av den mer medvetna karaktären....

Hörseltröskeln

Jag har blivit mästare på att tåla oljud. Sedan vi fick barn är det som om öronen tål en hel hög decibell fler än innan. Som idag, när jag dammsög med en gråtandes lillebror på armen, samtidigt som storasyster sprang runt och hojtade och tjimmade samtidigt som hon blåste upp en ballong gång på gång och som sen hon släppte så den flög pruttandes iväg.

Och så PANG, ballongen gick sönder med en enorm smäll. Den smätte iväg rakt på storasysters arm, och hon fick ont och började gråta högljutt. Samtidigt blev lillebror jätterädd och börjar illtjuta rätt i örat. Jag böjer mig ned och tröstar. Där sitter jag, med två gråtande barn i varje öra, samtidigt som dammsugaren brusar för fullt bredvid. Men jag känner ändå att det är helt ok. För min hörseltröskel har höjts. Avsevärt.

Fikaplatsen vid källardörren

Vi står på baksidan av huset. Min sambo står och gör i ordning grunden till ett staket som vi ska runt nedgången till källaren. En betongtrappa, där det är ganska höga kanter runt om, och längst ned vid dörren in till källaren är det liksom en liten brunn. Alltså bara en sån vanlig duschbrunn, ingen farlig. Men det är ändå en ganska bra bit från marken ned dit, så vi vill säkra med ett staket så att lilleman inte går och druttar ner. Min dotter hade innan vi gick ut haft ett förslag om vad man egentligen kunde ha den där avgrunden till. Så jag säger till henne när vi står allihop där ute och tittar på när snickarn jobbar

- Ska du berätta för pappa vad du tänkte vi kunde göra här.
- Jo alltså jag tänkte att vi kunde ställa ned ett bord där. Sen kunde vi ta bort brunnen där och lägga ett golv. Så kan jag sitta där med mina kusiner. Och så kan vi liksom sätta ett regnskydd över där. Så blir det mysigt. Så tänkte jag.

Fräckt. Det hade varit lite coolt. Kanske dock inte det mysigaste stället i trädgården att sitta och fika enligt oss. Men hon tyckte nog det. Så vem vet, vårt nästa projekt blir kanske att fixa en liten fikaplats bredvid källardörren, MED regnskydd så att det går att fika i alla väder....

Latpizza

Ikväll skulle vi ha fredagsmys. Vi hade inhandlat lat-pizza. Lat-pizza är deg i vakumförpackning med färdig tomatsås. Det skulle alltså bara vara att ta ut degen, kavla, lägga på tomatsås och tillbehör och voilá, en färdig pizza. Trodde vi i alla fall. Min sambo öppnade pizzaförpackningen, pooof. Han lade ut den på bakbordet och började kavla.
- Men va konstig degen var, den går ju inte att kavla.
Jag går dit.
- Jag får försöka, säger jag efter en stund när han försökt kavla ut den på alla möjliga håll.
Jag tar kaveln och kavlar fram och tillbaka, åt sidan och åt andra sidan. Men inget händer. Den förblir en långsmal korv, som varje gång man kavlar återvänder till sin ursprungliga form. En långsmal korv.
- Va konstigt säger vi båda.
Då kommer min sambo på något.
- Nej va dumma vi är, den var ju redan färdigkavlad. Det skulle ju bara var att ta ut den ur paketet och rulla ut den till en stor pizza.
Detta var numera ett helt omöjligt uppdrag eftersom vi kavlat ihop hela långsmala degen till en oformlig klump som inte hade en enda flik att få tag i för att kunna rulla ut degen till en pizza. Efter mycket pillande och letande så hittade min sambo en liten flik och med mycket möda fick vi ut en långt ifrån pizzaliknande platt deg, men det var nu i alla fall platt, och det var det som var huvudsaken i detta läget. Så vi hade en möjlighet att få på tomatsåsen.
Fast när alla tillbehör var på och osten var lagd som en topping, såg den ändå väldigt mumsig ut. Så mumsig att vår dotter tog fram kameran och helt själv tog ett foto på den.
Och mumsig blev den till slut, vår lat-pizza som blev en trix-och-fix-pizza...

Skumskägg

Ibland har man tur. Som idag, när jag skulle hämta bilen från verkstaden. Åkte från jobbet 35 min innan jag skulle vara där, enligt klockan i bilen. I värsta fall tar det 50 min att åka, med köer och sånt där outhärdligt. I bästa fall tar det 25 min. Jag hoppades på bästa fallet, för jag skulle tanka också. 16.00 skulle jag vara där. Enligt klockan i bilen svänger jag inte på bensinmacken 15.57. 15.58 åker jag därifrån. Det tar faktiskt bara en minut att tanka för 25 kr. 16.01 svänger jag in på verkstaden. Jag kliver in på deras kontor och tittar av en händelse på klockan på väggen. Den visar på 3 minuter i fyra.
Såklart. Såklart har dom ställt klockan i lånebilen några minuter före, för att då hinner antagligen även tidsoptimister som jag i tid...

Det roligaste idag var när barnen badade. Vi hade så mycket skum som det bara gick i badkaret. Storasyster började att doppa i ansiktet i skummet och fick både skägg och mustasch. Jag och lillebror skrattade så vi storknade. Sen gjorde lillebror likadant. Han såg om möjligt ännu roligare ut. Sen var det skägg och mustascher högt och lågt. Så skumskägg är verkligen melodin för att få sig ett riktigt gott skratt på kvällskvisten.

Silverpandan och kråkan

Nu har vår dotter fått pippi på att göra bokstavsurklippsdjur igen. De hon gjorde för ett halvår sedan sitter kvar i köket. Vi hade kommit till bokstaven L, och nu tyckte hon det var dags att fortsätta. Vilket betyder att vårt kök kommer dränkas i bokstavsdjur. M blev mus, N blev nalle, O blev orm, P blev Panda. Sen kom Q.
- Vad ska vi göra på Q mamma?
- Jadu, jag vet inte. Det finns nog inga djur på Q.
- Finns det inte.
- Njae inte vad jag vet.
Tänkte nästan att vi kunde ringa 118 100, dom kan ju svara på allt numera. Men det gjorde vi inte. Istället sa jag
- Du får komma på något själv på Q.
- Ja, nu vet jag vad vi kan göra, svarar hon då.
- Jaha, va bra, vad då? jag blir nyfiken.
- En Qråka.
- Ha ha den var bra. Vi gör en Qråka.
En Qråka blev det, men silvervingar, men eftersom hon ville visa mormor qråkan själv blir det ingen bild på den här. Istället blir det pandan som både dotter och pappa är mycket stolta över. Det är nämligen den ovanliga sorten silverpanda...