Docksamlingar och smurfar

Jag älskar att tjuvlyssna på folk. Jag får då en dos av verklighetens såpoperor.

Idag tjuvlyssnade jag på två gravida väninnor som satt och småpratade bredvid oss när vi smaskade i oss godaste glassen i stan. Den ena väninnan hade varit i Helsingborg och vad jag förstod rensat bland sina gamla bardomssaker hos sin mamma. Kanske låg det någon story bakom varför hon var tvungen att åka ner och rensa, men den hörde jag aldrig, tyvärr, för jag blev väldigt nyfiken på varför hon åkt dit. I alla fall hade hon rensat bort en massa saker och sedan slängt dessa, varav några saker som hennes mamma blivit upprörd över att hon slängt. Däribland en docksamling. För några sekunder blev jag också upprörd. Hur kunde hon slänga den? Nu när hon skulle få barn och allt, hon kunde ju ge den vidare till sina barn.
I nästa sekund blev jag avundsjuk. Gud va skönt och slänga saker. Även sådana saker som man kanske eventuellt tror att ens barn möjligen vid något enstaka tillfälle skulle vilja leka med. För det är ju faktiskt inte garanterat att bara för att jag själv tyckte om en speciell leksak som barn, så tycker mina egna barn också om den.

Jag älskade att leka med smurfar när jag var liten. Jag har försökt föra över denna entusiasm över smurfar till min dotter, utan speciell framgång så här långt. Ändå tänker jag inte ge upp. Sist i leksaksaffären när hon fått en peng av farmor och fick välja vad hon ville i affären, gick jag med henne låååångsamt förbi smurfarna i hopp om att hon skulle välja att köpa en. Men ack nej. Hon ville ha Boots istället. En apa i ett TV-program som går i nutid.....inte en avdankad gammal smurf från sent 70-tal eller tidigt 80-tal.....

Nä hon gjorde nog rätt den gravida väninnan. Docksamlingen hade nog gjort sitt. Våra barn är ju faktiskt barn av idag. Och vill antagligen även ha leksaker av idag. Men nånstans hoppas jag ändå att en blå liten figur skall dyka upp på önskelistan till jul.....

Skatter

Min dotter, mormor, min sambo och jag var nere vid sjön och badade. Vi gick omkring i det grunda vattnet där en sandig botten gömmer sig under stenar, dy, sjögräs och annat. Vi tänkte vi skulle göra den lite mer barnvänlig och badvänlig så vi samlade stenar som vi sedan lade i en prydlig hög lite längre bort. På så sätt fick vi ett snyggt stentorn samtidigt som bottnen blev lite skönare att gå på.
När vi gick där fridfullt i solen och plockade sa min dotter.
- Mamma vi samlar skatter.
- Ja det gör vi.
- Gömda skatter.
- Ja det kan vi säga att det är. Vad tror du skatterna kommer ifrån då?
- Från kyrkan.
- Jasså säger jag förvånat. Kommer de från kyrkan.
- Ja, säger hon och ser inte alls förvånad ut själv.
Sen säger jag till min sambo.
- Hörde du det. Vi har skatter från kyrkan här i vår lilla sjö. Inte dåligt eller hur?
Tänk att kyrkan har gömt dom just här.

Jag undrar just om Gud själv kommer ihåg att han har lagt sina skatter i just vår sjö, eller om han är lika glömsk som alla andra karlar och går nu i denna stund och undrar
"Jag undrar var jag la mina skatter nånstans"
Och eftersom han inte har någon fru att fråga vart han har lagt dem nånstans så lär han väl aldrig hitta dem....

Suddigummi

Ibland kommer jag totalt av mig när jag skall tillrättavisa min dotter. För vissa gånger är ju hennes förklaring till varför hon gör saker helt oslagbara.
Häromdagen säger jag till henne med lite skarpare röst när jag ser henne sitta ned vid en något missnöjd lillebror och försöker peta in något i hans mun. Eller det ser i alla fall ut så.
- Du får inte stoppa in något i lillebrors mun.
- Men..men...men..
- Vad är det du har där. Får jag se. Ett pyttelitet suddigummi. Du får absolut inte stoppa in ett suddigummi i lillebrors mun.
- Men men..
- Får jag suddigummit.
- Men men jag skulle ju bara sudda bort hans sura min.
Och då smälter mitt hjärta
- Jamen gulliga du, var det det du gjorde. Då kan du göra det så kan jag få suddigummit sen.

Bil-lek

Under våra bilresor nu på semestern har vi faktiskt inte bara tittat på DVD. Det har även blivit en hel del annan underhållning. Min dotter och jag brukar hitta på olika bil-lekar också, precis som på det glada 70- och 80-talet. Så här gick det till på vägen mellan Göteborg och Borås.
- Hej Hej Hallå jag har en liten lek här, säger jag (så börjar alltid den som vill leka en bil-lek, den andre svarar då följande)
- Jaha, hur gör man den leken då, svarar hon.
- Jo, jag säger ett djur och så ska du hitta på en sång med det djuret i.
- Okej mamma, då kör vi.
- Katt, säger jag.
Hon sjunger den sång som går att sjunga på typ alla bondgårdsdjur
- Jag bor på en bondgård, en liten katt jag är, och när jag blir hungrig så låter jag så här: Miau.
- Bra, mycket bra! Nu är det din tur att säga ett djur.
Hon funderar och tittar ut genom fönstret. Jag tänker att nu säger hon garanterat ko, häst eller hund.
- Örn!
- Va? Örn? Det va svårt, säger jag och skrattar.
Jag är tyst ett tag, sen börjar hon sjunga följande med Hujedamej-melodin:
"Örn örn örn örn örn örn örn örn örn örn örn örn örn....osv....."
- Ha ha ha, den var smart du, och jag skrattar ännu mer.

Gosedjur

Vi har varit på semester. Min dotter har längtat hem de senaste dagarna.
- Jag längtar hem.
- Vad längtar du mest efter, frågar jag.
- Mina gosedjur.
- Jasså.
För att avleda henne från det negativa med att längta hem frågar jag henne vad hon tror att hennes gosedjur har gjort när vi varit borta.
- Sovit lite kanske.
- Jag tror att apan har tittat på TV. Och att elefanten ätit upp all glass i frysen, säger jag för att muntra upp henne lite.
Sen kom vi på alla möjliga saker som gosedjuren busat till det med hemma.
När vi nu kom hem på kvällen och vi bar upp henne sovandes till sin egna goa säng säger jag till min sambo
- Undra hur glad hon kommer bli när hon ser sina gosedjur igen.
Då kom min underbara sambo på att vi skulle rigga upp olika senarion som gosedjuren gjort tills hon vaknar i morgon.
Så nu sitter elefanten utanför frysen. Apan framför TV:n och koalan har hoppat upp på dörren. Vad förvånad hon kommer bli!

Kort hår.

Jag sa till min dotter häromdagen att lillebror har fått långt hår.
Hon tänkte lite och sa sedan
- vart har hans korta hår tagit vägen?

Barn i bil

Igår tittade jag på kartan. Den som låg i bilen. Det är ganska långt till Sälen. Vi ska åka dit på semester. Sen letar jag efter Funäsdalen. Det är ännu längre dit. Det ligger i Härjedalen. Bara ordet Härjedalen vittnar ju om att det är lååångt upp i landet.

Det jag undrar är hur mina föräldrar underhöll oss barn i bilen de vintrar vi brukade åka upp till Härjedalen. Härliga härjedalen. Undra om mina föräldrar verkligen tyckte att det var härliga Härjedalen efter åtskilliga timmar i bil med två sysslolösa barn i baksätet. Undra också hur många gånger vi frågade "Hur långt är det kvar". Jag kommer inte ihåg bilresorna överhuvudtaget. Jag kommer bara ihåg snön. Otroliga mängder snö. 2 meters drivor. Jag tror att det är det som min mamma och pappa också kommer ihåg. Det brukar ju vara så. Det som var roligt brukar överskugga det som var mindre roligt, som tex en lång resa med barn i bil.

Vi gjorde det som var enklast inför vår långresa med 2 barn. Vi köpte en DVD att ha i bilen. Och därmed köpte vi oss även ca 1 timmas lugn och ganska tyst bilvistelse. Fast det är ju inte enbart för vår skull. Inte för att bebisen kommer kolla på Molly Mus, men min dotter kommer garanterat uppskatta att titta på Molly istället för bilsätesryggstödet. A win win med andra ord.

Hästrädsla

Vi känner två hästar. Lukas och Solita. Idag stod vi och tittade på dom på andra sidan staketet. Min dotter säger
- Jag vågar inte klappa dom.
- Du behöver inte det, svarar jag.
- Dom är så stora
- Ja dom är väldigt stora
- När jag blir lika stor som dom hästarna, då kan jag heta Solita, säger hon och ler stort.
- Ja, jag hoppas att du inte blir riktigt så stor, säger jag lite försiktigt.

Sen undrar jag hur man inte för över sina rädslor på sina barn. Som det här med att jag har stor respekt för hästar och är oftast rädd för dem när jag klappar dem. Med ett skådespel som jag själv tycker är ganska övertygande försöker jag dock att dölja denna rädsla och klappar hästarna inför min dotter för att hon ska se att det inte är farligt. Innerst inne är jag ganska rädd själv.
- Titta han är jättesnäll hästen. Såja hästen, säger jag medan jag klappar honom, va snäll du är.
Dels för att övertyga henne men också för att övertyga mig själv. Och så hoppas jag att min dotter inte känner av min rädsla, men att döma av hennes kommentar i situationen jag beskrev tidigare inser jag att jag har misslyckats totalt. Och min mamma misslyckades i sin tur, då hon idag sa till mig att hon misstänkte att hon fört över hästrädslan till mig helt utan avsikt. Ett barn känner av sin mammas kroppspråk och intuitioner mer än vi kan ana.....

Kissa utomhus

Många gånger kommer vi inte ihåg hur det kändes att göra något för första gången. Det känns som om det alltid funnits där och vi tänker inte så mycket på hur det var innan. Som tex att höra åskan för första gången. Som min dotter gjorde idag.
- Har du hört åskan någon gång innan? frågade jag idag när det åskade
- Nej....svarade hon
- Lyssna. Så här låter åskan.
Hon lyssnade med stora öron och ögon.
- Nu vet jag det, sa hon sen och fortsatte titta på TV.
Lite besviket konstaterade jag att jag faktiskt hade förväntat mig att hon skulle bli lite mer imponerad...
Nä då var hon mer imponerad över att igår för första gången kissa i gräset.
Jag höll henne om benen medan hon kissade i gräset bakom några buskar. När vi sen gick därifrån sa hon med en viss stolthet
- Jag ska säga till mormor att jag kissade i gräset idag.
Jag undrar om jag tyckte det var lika spännande när jag för första gången kissade utomhus. Jag hoppas det. För det är inte något som jag kommer ihåg så här en 30 år senare......

Stor grön kanin

Idag har det varit Liseberg. Min dotter älskar Liseberg, innan hon ens har varit där. För det gör man om man bor i Göteborg. Vi går dit, hon ser bergbanan.
- Se hur dom åker i tåget där.
Hon tittar med stora ögon.
- Jag vill inte åka den
- Nej vi ska inte åka den
Vi bestämmer oss för att åka barnbåtarna. På vägen dit ser vi rainbow.
- Titta där, där åker dom i regnbågen, säger jag
Hon tittar åter med stora ögon och säger åååååå.
- Jag vill inte åka den
- Nej vi ska inte åka den
Vi ser flumride.
- Titta vilken stor rutschkana dom åker där.
- Oj, oooouuiiiii, säger hon och skrattar, men blir allvarlig igen
- Jag vill inte åka den
- Men lilla vän vi ska inte åka den vi ska bara åka saker som är för barn
Så när hon ser båtarna säger jag
- Vill du åka dom
Hon skiner upp
- Jaa det vill jag.

Vi åkte barnbåtarna, vi åkte lisebergstornet (dock till stor besvikelse för oss vuxna som trodde att vi skulle åka ner i underjorden där kaninerna bor , men den var borttagen. Vi hade ju sagt till barnen att vi skulle åka ner till kaninerna...Var e kaninerna Var e kaninerna fick vi höra sen), vi åkte kaninbåtarna och vi åkte karusell. Som tur var fick barnen träffa kaninerna på kaninbåtresan.
När vi på vägen hem frågar vad som var roligast på Liseberg sa hon ganska snabbt
- Det var när kaninen tog min keps som jag tappade, och du pappa tog tillbaka den.
Tack kära stora gröna kanin för att du förgyller våra barns tillvaro.

Äggsäng och kaviarbetoning

Det är semester. Det märker vi eftersom vi åt sen frukost kl 9 och hade helgfrukost på en vardag. Då blir det ägg. Det gillar min dotter. Fast inte så mycket för att äta ägget utan för själva skalandets skull. Och efter ett antal skalbitar på golvet, stolen och bordet senare är det dags för sängen.
- Jag vill ha sängen, säger hon. Jag vill ha äggets säng.
Och då menar hon äggdelaren. Det är liksom toppen på gräddmoset. Det är lika roligt varje gång att lägga ägget i dess säng och sen likt en giljotin se det omformas till äggskivor. Oslagbart nöje.

Sen kom min seger för dagen. Min dotter säger kaviar exakt som jag och inte som min sambo. Han betonar kaviar på första a:et. Jag betonar på andra a:et. Och idag när min dotter sitter vid frukostbordet hör jag henne säga
- Tycker du om kaviâr mamma?
- Ja det gör jag, och skrattar med seger i rösten.
- Va snyggt du säger kaviar.
- Kan du säga det en gång till, säger min sambo till min dotter
- Kaviâr, säger hon
Och jag fortsätter äta min frukost med en fånig stolthet i ryggen. Min boråsdialekt har segrat över falköpingsdialekten!

Lättövertalad

Den här mammaledigheten hade jag bestämt mig för att inte gå på några erbjudanden. Inte ett enda. Det är som om alla vet att föräldralediga mammor är ett lätt byte för riktigt bra erbjudanden som bara inte går att missa. Det är bokklubbar, föräldratidningar, barnförsäkringar, blöjor osv. Jag är övertygad om att de alla sitter och skrattar högt på sina jobbmöten hos dessa företag hur lättövertalade vi stackars sävliga förvirrade ammande mammor är när vi går hemma med barn runt fötterna som pockar på uppmärksamhet. Så nu står jag här med en prenumeration på en föräldratidning och är just i färd med att fylla i ett bokklubbserbjudande. Men jag lovar att blir det ytterligare ett barn någon gång i framtiden ska jag svara NEJ på alla erbjudanden.

Det som är roligast just nu är att se min dotter sjunga Hujedamig-sången blundandes framför spegeln medan hon borstar tänderna.

Akut som fungerar och Text-TV

Idag har jag ätit legoglass. De gröna bitarna var päronglass, de blåa blåbärsglass och de gula citronglass. Så kom hon med en beige legobit som jag skulle smaka på.
- Vill du smaka mamma
- Gärna, vad är det för smak
Hon tittar en stund på legobiten och funderar, sen säger hon
- Det är beigesmak
Antar att det är en ganska lam och intetsägande smak.....


Vi har även varit hos doktorn idag som har tittat i min dotters näsa
- Det var en liten näsa
Jamen va trodde han på en tvååring...att hon skulle ha en snabel?
Sen säger han när han stoppar in den här tittmakapären
- Oj nu blev det svårt att se, den immar igen för att hon andas.
Hmm...konstigt....lite svårt att säga till henne att inte andas.
Fast det var en väldigt trevlig doktor med snabba beslut för vips så fick vi en remiss till barnakuten.
- Jag får skicka er till barnakuten. Det är så svårt att se när hon andas dom får ta ett mikroskop.
Jag är ledsen, men det blir en tråkig dag på barnakuten idag för er.
Vi förstod. Kö kö kö. Så det var bara att snabbt hem och ladda upp med lite mat och sen iväg. Min dotter och sambo gick i förväg, jag och lillen tänkte sluta upp senare. Men efter en stund rings vi och döm om min förvåning när de redan kommit in till sköterskan och läkaren var på väg. Jag bedömer ju att jag inte ens hinner dit. Va? Vi som har hört att det Alltid är kö för att komma till läkare på den mottagningen och särskilt på sommaren. Ytterligare en stund senare ringer de igen, de är på väg till ytterligare en läkare, en öron-näsa-hals. De har fått tid där genast. Schvish in dit och fick hjälp där. Schvosh så har de fått antibiotika och är tillbaka 2 1/2 timma senare. Jag måste bara säga att när sjukvården fungerar, så fungerar den banne mig schvish schvosh utan man ens hinner blinka. Fast jag undrar vartifrån den där imman kom ifrån hos den första läkaren, eftersom öron-näsa-hals läkaren sa att det var totalstopp i näsborren....

En sista undran för dagen är om Text-TV är en killgrej och att det är därför den har överlevt. Jag menar att det är män som beslutar det mesta här i världen och att det är dem som vill ha den kvar. Jag känner inte till att någon endaste av mina tjejkompisar använder sig av Text-TV. Kanske kan det förstås bero på att vi aldrig talat om det, men det tar jag också som ett tecken på att de inte läser där. Har aldrig hört dem säga att "det läste jag på Text-TV". Det känns för mig som en förlegad sak när internet finns, men jag kan ha fel.

Inneväder och uteväder

Idag har jag fått en till syster. Min arbetskompis var förbi och hälsade på. När hon åkt hem och jag går förbi mina grannar som är ute och målar sitt garage frågar dom om det var min syster som var här och hälsade på. Ja, sa jag. Ni var väldigt lika sa dom. Eller förresten menar du idag undrar jag. Ja alldeles nyss. Näe det var ju min arbetskompis, min syster var här och hälsade på i måndags, det var det jag trodde. Så plötsligt hade jag fått en ny syster. Och vem vet vilka förfäder jag har, vi kanske är släkt på långt håll min nya syster och jag.

Det är något konstigt med varmt väder. När det inte är sommarväder, önskar jag att det vore varmt och soligt. När det väl är sommarhett och soligt tycker jag det faktiskt är ganska jobbigt. Och det är så typiskt för Sverige att man inte får tycka det är jobbigt. För skulle man säga en fras som:

- Jag tycker det är för varmt och soligt.

Ska man i Sverige alltid lägga till en bifras såsom

- Fast jag ska inte klaga

eller

- Bäst att inte klaga för då kanske hela sommaren blir regnig.

Precis som om Gud eller någon lyssnar och kommer straffa oss svenskar för att vi tycker det är för hett på sommaren genom att beordra regn resten av sommaren. För så kan det ju inte vara....eller....jag menar, det är ju rätt skönt med sol och värme om jag tänker efter.

Just det här med att vi gärna kommenterar väder hör jag tydligt genom vår dotter. Idag tittade hon ut genom dörröppningen och sa:
- Ser inte så mulet ut idag.
Och min sambo kommenterade även det kommande vädret som stod i tidningen idag med ett skönt konstaterande:
- Jamen på söndag ser det inte så tokigt ut för att vara ute.
Jag undrar hur innevädret ser ut på söndag.....

Igår kom min sambo hem från jobbet och sa till vår dotter, nu ska jag vara ledig länge och så i morgon ska vi åka på semester.
- Ja sa hon och då ska alla vi vara med på semestern. Alla vi ska åka på semester.
- Vem ska bo här då? frågade han.
Hon blir lite förskräckt men säger sen skrattandes
- Nämen vi kommer ju tillbaka, det är ju vårat hus det här. Inte nån annans.
- ja så är det ju, sa vi.

Och så har vi lärt oss vad leverpastej kan heta om man är 2år. Leverpasta. Låter mer som ett utdrag ur en hemsk skolmatsalsmeny.....

Frysenödig

Morden i midsomer. Tisdagar betyder mord i engelska landsbygden och jag är som fastklistrad. Jag vet att det är många som tycker att serien är fånig med mord i parti och minut i detta lilla county. Men det spelar inte mig någon roll vad andra tycker, jag är fast. Inte mycket kan få mig att missa episoderna. Och jag vet förresten att det finns minst lika många som älskar serien som tycker den är fånig. Min kompis tex. Som hade världens dilemma eftersom någon hade förlagt en möhippa till just en tisdag.
- Vet dom inte att sommartisdagskvällar är heliga, sa jag
- Tydligen inte, svarade hon. Jag funderar om det kan vara så att en möhippa är slut kl 21 så jag hinner hem.
- Skulle inte tro det va? sa jag
- Nä suckade hon, inte troligt alls....
- Om jag någongång får en möhippa, kom ihåg att du får vara den som ser till att inte förlägga den till en sommartisdag, sa jag.
- jag lovar.

Idag har vi tränat på att inte ha blöja. Min dotter och jag var vid sjön och badade. Efter hon badat tänkte jag att hon säkert var kissenödig. Jag frågade om hon var kissenödig och hon svarade ja. Jag virade in henne i en handduk för hon frös och sen sprang vi in i skogen och hon försökte kissa, men det kom inget.
- Vi provar igen senare sa jag.
- Jag var nog inte kissenödig, sa hon. Jag är bara frysenödig.

Senare bakade hon och hennes kompis sandkakor. Eller rättare sagt geggamojakakor.
- Mamma vill du smaka?
- Gärna, vad är det för smak?
- Geggamojesmak.
- Jasså hur smakar det?
- Äh, smaka får du se.
Såklart. Annars kan man ju inte veta.....

Hajar

Min dotter ritar mycket. Ofta får teckningarna samma motiv periodvis. Ibland är det regnbågsteman, då målar hon några streck med varje penna i lådan. Sen har vi Pippi-perioder då hon målar Herr Nilsson, Lilla Gubben och de andra figurerna. Nu senast är det kverarium. Eller som vi andra brukar säga: Akvarium. Fast med napp i mun tyckte jag att hon sa varulv, och då blev jag lite orolig. Ritar hon varulvar....har jag varit så förvirrad och låtit henne titta på Buffy the vampire istället för Bolibompa....Men när hon förklarade lite närmare vilka fiskar som hon ritat i sitt kverarium och när jag tog ut nappen så jag hörde alla bokstäver hon sa, blev jag lite lugnare.

I kverariumet fanns en brokig samling. En ål ! Två valar ! och en vågfisk !
- Vad är en vågfisk för en fisk, frågar jag.
- Det är en fisk som gör vågor, svarar hon.
- Han gör så här, och så gör hon vågrörelser med hela kroppen. Och jag ser rikigt framför mig hur en vågfisk ser ut.
- Bor dom här fiskarna i akvariet, jag pekar på hennes teckning.
- Nä, inte egentligen. Ålar bor i skålar, säger hon och skrattar. Hon älskar när saker rimmar.
- jasså var bor valarna någonstans egentligen ?
En blå buss åker förbi fönstret.
- Valar bor i bussar, så skrattar hon igen. Jag bara älskar hennes fantasi, och hennes spontana kommentarer.

Akvariebesattheten kom antagligen från att hon såg ett leksaksakvarie som våra kompisars son hade. Ett litet gulligt som innehöll två små leksakshajar, som såg ut att simma omkring genom att en liten fläkt pytsade ut luft i vattnet som fanns i den lilla behållaren. Min sambo visste inte om att min dotter hade sett detta leksaksakvarie så när hon till honom säger:
- Pappa jag vill ha ett kverarium
blir han lite förvånad över hennes svar (eftersom han tror det är ett riktigt akvarie hon menar) när han frågar
- Vad ska du ha i det akvariet?
- Hajar.