Hästrädsla

Vi känner två hästar. Lukas och Solita. Idag stod vi och tittade på dom på andra sidan staketet. Min dotter säger
- Jag vågar inte klappa dom.
- Du behöver inte det, svarar jag.
- Dom är så stora
- Ja dom är väldigt stora
- När jag blir lika stor som dom hästarna, då kan jag heta Solita, säger hon och ler stort.
- Ja, jag hoppas att du inte blir riktigt så stor, säger jag lite försiktigt.

Sen undrar jag hur man inte för över sina rädslor på sina barn. Som det här med att jag har stor respekt för hästar och är oftast rädd för dem när jag klappar dem. Med ett skådespel som jag själv tycker är ganska övertygande försöker jag dock att dölja denna rädsla och klappar hästarna inför min dotter för att hon ska se att det inte är farligt. Innerst inne är jag ganska rädd själv.
- Titta han är jättesnäll hästen. Såja hästen, säger jag medan jag klappar honom, va snäll du är.
Dels för att övertyga henne men också för att övertyga mig själv. Och så hoppas jag att min dotter inte känner av min rädsla, men att döma av hennes kommentar i situationen jag beskrev tidigare inser jag att jag har misslyckats totalt. Och min mamma misslyckades i sin tur, då hon idag sa till mig att hon misstänkte att hon fört över hästrädslan till mig helt utan avsikt. Ett barn känner av sin mammas kroppspråk och intuitioner mer än vi kan ana.....