Docksamlingar och smurfar

Jag älskar att tjuvlyssna på folk. Jag får då en dos av verklighetens såpoperor.

Idag tjuvlyssnade jag på två gravida väninnor som satt och småpratade bredvid oss när vi smaskade i oss godaste glassen i stan. Den ena väninnan hade varit i Helsingborg och vad jag förstod rensat bland sina gamla bardomssaker hos sin mamma. Kanske låg det någon story bakom varför hon var tvungen att åka ner och rensa, men den hörde jag aldrig, tyvärr, för jag blev väldigt nyfiken på varför hon åkt dit. I alla fall hade hon rensat bort en massa saker och sedan slängt dessa, varav några saker som hennes mamma blivit upprörd över att hon slängt. Däribland en docksamling. För några sekunder blev jag också upprörd. Hur kunde hon slänga den? Nu när hon skulle få barn och allt, hon kunde ju ge den vidare till sina barn.
I nästa sekund blev jag avundsjuk. Gud va skönt och slänga saker. Även sådana saker som man kanske eventuellt tror att ens barn möjligen vid något enstaka tillfälle skulle vilja leka med. För det är ju faktiskt inte garanterat att bara för att jag själv tyckte om en speciell leksak som barn, så tycker mina egna barn också om den.

Jag älskade att leka med smurfar när jag var liten. Jag har försökt föra över denna entusiasm över smurfar till min dotter, utan speciell framgång så här långt. Ändå tänker jag inte ge upp. Sist i leksaksaffären när hon fått en peng av farmor och fick välja vad hon ville i affären, gick jag med henne låååångsamt förbi smurfarna i hopp om att hon skulle välja att köpa en. Men ack nej. Hon ville ha Boots istället. En apa i ett TV-program som går i nutid.....inte en avdankad gammal smurf från sent 70-tal eller tidigt 80-tal.....

Nä hon gjorde nog rätt den gravida väninnan. Docksamlingen hade nog gjort sitt. Våra barn är ju faktiskt barn av idag. Och vill antagligen även ha leksaker av idag. Men nånstans hoppas jag ändå att en blå liten figur skall dyka upp på önskelistan till jul.....