Fullt upp

Återigen har jag läst i min bok av Richard Carlson, och hittat ett intressant fenomen. När jag ibland svarar på en vanlig häsningsfras som "hej, hur är det?" undrar jag om det är på ren rutin eller av äkta sanning som jag säger "Hej, jo det är bra, fullt upp som vanligt".Visst är det kanske fullt upp, men exakt hur intressant är det egentligen att veta för vedebörande att jag har ett späckat schema? Och hur fullt upp har jag i verkligheten, och i jämförelse med vem? Jag menar jag tror säkert att Reinfeldt, kungen eller Bush verkligen kan sätta mitt "fullt upp" i relation och få det att te sig som en ren semestervecka.

Och visst ger det en stressig inledning på en konversation. Det är ju som om att jag nyser stressbakterier över den vänliga själ som ställde en artig hälsningsfras. Dessutom har jag märkt att det inte bara är jag som har denna fula ovana. Det verkar gå i mode att ha fulltecknat i sin almanacka. Har du inte inbokat träningar, dagishämtning, skjuts hit och dit, fika med den och den, fredagsöl med arbetsgänget eller en yogaklass (för att hinna stressa ner, innan nästa aktivitet i almanackan tar vid...) så har du liksom inte hakat på trenden. Att ha fullt upp alltså. Precis som om ens identitet ligger i hur upptagen man är.

Så från och med idag, ska jag sluta att börja mina konversationer med orden "fullt upp". Kanske har jag mycket att stå i men för den skull behöver jag ju inte förmedla stressbakterier till min "nästa". Han eller hon har säkert fullt upp med sitt egna schema och behöver inte bli påmind om att min almanacka ser lika eländigt uppbokad ut som hans/hennes. Istället kanske jag skulle börja med att förmedla att jag är en individ med en spännande identitet UTAN alla min aktiviteter som jag har i mitt liv.
"Hej hur är det?"
"Hej, jo det är bra, visste du om att min favoritfärg är svart?"