Skämmas för sig själv

Min kusin har ett talesätt som hon myntat efter att hennes tonårssyskon skämts i hennes ställe. "Var och en skäms för sig själv"
Hon menar då att det inte är någon idé att skämmas åt någon annan eftersom det är upp till personen i fråga att själv skämmas för det den gjort eller sagt, om det nu ens är något att skämmas för.

Och så enkelt är det ju faktiskt. MEN varför skäms jag då åt Richard Palm när han läser fel i nyheterna på SVT morgon ? Jag skäms för brudens pappa när han ska hålla tal och har grön sallad från förrätten mellan tänderna. Jag skäms för busschauffören som kör fel och irrar runt i ett industriområde i 10 minuter och får på så sätt fel på uppropningen av hållplatser. "Nästa scandinavium" säger rösten på Hisingen....va pinsamt. Det är nästan så att jag t.o.m. skäms för rösten som säger nästa scandinavium, hur pinsamt för honom, jag menar han verkar ju inte alls kunna Göteborg....

Hur kommer det sig att man skäms åt andra, speciellt när man inte ens har träffat personen i fråga någon gång i hela sitt liv, och kommer antagligen aldrig träffa honom/henne i framtiden heller ?
Visserligen tror jag att det blir bättre med åldern. I tonåren var det värst, typ runt 15 år. Men nu runt 30-ish är det en smula bättre. 15 år senare alltså. Så om 15 år, vid 45 kanske jag kan rycka på axlarna åt Richard Palm och om ytterligare 15 år när jag är 60, hör jag förmodligen så dåligt att jag inte ens lägger märke till att någon ropar upp hållplatserna på bussen och ser dåligt gör jag nog med så då slipper jag se salladen mellan tänderna och vips så har mycket av mina "skämmas-för-andra-fasoner" löst sig av sig själv.