Prickig martyr

Prickar i oändlighet, fast ganska lindrigt ändå. Min dotter har vattenkoppor. Det är som bekant väldigt lätt att tycka synd om barn som är sjuka. De blir liksom ännu mer sköra och sårbara. När de har vattenkoppor är det definitivt väldigt svårt att inte tycka synd om barnen. Som dom ser ut! Prickar precis överallt, innuti munnen, i hårbotten, under fötterna. Ingen kroppsdel kommer undan. Just nu tycker jag väldigt synd om henne. Så till den grad att allt som hon i vanliga fall inte får, går rätt genom censuren. Det tar emot att vara principfast i dessa prickdagar.

Så det blir saft till mellanmål (hon har ju feber och måste dricka), nappen får följa med under nästan hela dagen (i vanliga fall endast till sovstunder), yoghurten får ätas framför TV:n (det är ju bra om hon får i sig något överhuvudtaget när aptiten inte är den bästa och prickarna till och med är i munnen), TV:n står på längre och oftar än vanligt (det är ju bra om hon kan distraheras och inte klia). Frågan är bara hur lätt det sen är att förklara att det endast är när hon är så sjuk som vi stiger åt sidan från de vanliga reglerna och bestyren. När hon märker det och är frisk från prickarna, kommer det väl sluta med att den röda tuschpennan åker fram och hon målar prickar för att få äta maten framför TV:n.

Fast just nu struntar jag blankt i hur vi ska bära oss åt för att få de gamla rutinerna tillbaka. För som hon ser ut det lilla livet. Stora infekterade koppor på ryggen, för att inte tala om den något irriterande koppan som sitter precis längst ut på nästippen. Hon får faktiskt bestämma här omkring några dagar till, för det är inte mera rätt när man får stå ut med att se ut så och den klåda det innebär. Och särskilt när hon emellanåt låter som en martyr.
- Oj oj oj titta på den stora infekterade koppan, stackars dig, säger jag när jag synar hennes rygg.
- Men mamma säger hon och stryker mig tröstande på kinden, det gör inget, dom går bort snart.
Det är ju jag som ska säga så inte hon. Min lilla söta prickiga martyr.