Linfrö-fästing

Idag hittade vi en fästing. En gigantisk fästing. I alla fall gigantisk i fästingvärlden, för den var ju egentligen bara liten som ett pyttefrö. Och den satt fast på min dotter!! Jag blev helt förkrossad och undrade egentligen vad jag är för mamma som inte synat henne tillräckligt utan låtit den sitta där i lugn och ro och ätit blod från henne. Min stackars lilla söta flicka, och en sån där vidrigt äcklig blodsugare. Men sen kom jag på att fästingen varit ganska smart som tog sig an en liten tjej med vattkoppor. Han fick ju totalt kamoflage. Han såg ju ut som en liten vattkoppa! Fram tills nu när han plötsligt nästan var större än en vattkoppa, och dessutom har hon väldigt få skorpor kvar.

Jag tog bort fästingen med en pincett. Min dotter skrek först i högan sky och sa att hon ville inte att jag skulle ta bort den. Men när belöningen skulle bli några klistermärken om hon satt stilla så tvekade hon inte en sekund. Vi stoppade fästingen i en påse, för jag visste mycket väl att min sambo skulle vilja se den. Han är nämligen en fästingmagnet. Han får lätt fästingar. Men han har aldrig haft en fästing så länge att den blivit så här stor. Och mycket riktigt var det exakt den kommentaren han sa när han såg den
- Oj en sån här stor har inte ens jag haft nån gång.

När jag och min dotter åt frukost efter fästingincidenten, utbrister min dotter plötsligt.
- Mamma är det här min fästing
Hon pekar på ett linfrö som fallit av smörgåsen
- Nä det är ett linfrö, men den är förvillande lik din fästing. Men linfröt kan du äta.
- OK sa hon och stoppade in fröt i munnen.
Men jag själv tittade förskrämt på min smörgås, för plötsligt såg det ut som det kryllade av fästingar på min smörgås.
- Titta mamma, ett till litet frö som ser ut som en fästing, och så åt hon upp det med.
Jag själv blundade och åt snabbt upp min sista bit av smörgåsen och sköljde sen noga med äpplejuice.