Plåsteråldern

Plåsterålden infaller någon gång runt 2 1/2 års ålder. Till minsta lilla aj behövs ett plåster och då förstås ett plåster med motiv, gärna Nalle Phu, men Bamse kan gå an också. Och visst är det charmigt, för det som gjorde extremt ont går över på 3 sekunder bara plåstret åker på. Alltså samma effekt som en tilldömd straff i fotboll. Vuxna fotbollsspelare ramlar i straffområdet och har så fruktansvärt ont att deras ansikte förvrids till oigenkännligt. När domaren då tilldömer straff, hoppar den stackars skadade spelaren upp på fötter med en energi likt en tvååring och ontet är som bortblåst.

De flesta gånger dock så har inte tvååringen ett ont, vilket avslöjas när den lilla plåsterberoende kotten står med plåstret i handen, letandes efter ett bra ställe att klistra fast det på samtidigt som hon frågar
-Mamma var hade jag ont nånstans?

Häromdagen hade min dotter två plåster på ryggen, ett på magen, ett på varsin arm samt att hon till slut satte ett på hakan, men det åkte av ganska snart då nappen skulle in i munnen och plåstret var i vägen. Jag har ännu inte dragit ned på tillgången på plåster då jag hellre slösar några kronor per plåster än 5 raseriutbrott per dag.
Jag slår vad om att det på dagis, för oss vuxna ovetandes, pågår en tävling där barnen skryter om hur många plåster de har och vilka motiv som finns på dem. Likt äldre barn jämför sina mobiltelefoner.....

Sista dimensionen av plåsterdilemmat är att klistret på motivplåstren är bätter än silvertejp. De märken som blir kvar av klistret när plåstret tagits bort går inte att tvätta väck förrän vid 7:e badtillfället.