Skriva småländskt och prata småländskt

I morse var jag på övervåningen och letade kläder till storasyster och lillebror. Då kommer min dotter upp med ett papper och frågar
- Mamma kan du hjälpa mig att skriva ett k?
Jag skrev ett k bredvid ett i, sen tog hon snabbt pappret och sprang ned igen.
När jag lite senare kom ner till henne där hon satt vid köksbordet ser jag att hon sitter och skriver koncentrerat samtidigt som hon hela tiden sneglar på den papperspåse med återvinningstidningar som står på kökssoffan. Jag går fram och kikar över hennes axel.
- Oj va fint du har skrivit, säger jag. Jättefint!
Hon har skrivit av exakt det som står på påsen.
IKEA www.ikea.se
- Ja jag har skrivit IKEA, säger hon stolt.
- Jättebra, kunde du läsa det också.
- Ja det kunde jag.
Kanske är det så, och kanske är det så att hon sett loggan så himla mycket att det är mer bildligt hon kan läsa. Hon är ju i alla fall barn av idag. För när hon blir stor kommer jag ju kunna berätta för henne hur det var när hon lärde sig att skriva.
- Ja när du var 3 år kunde du ju skriva ditt namn och mamma och pappa och lillebror och IKEA...

Så var det då det här med barbapappan och småländskan. Idag skulle vi ge brevet till S och då kom barbapappan upp på tal igen.
- Jag tror att S kommer tycka om den barbapappan jag ritat.
- Det tror jag med. Men igår sa du ju att det heter Babapappa.
- Nej det heter inte babapappa, det heter ju Barbapappa.
- Jo det är ju så vi säger, men S säger ju babapappa.
- Ja olika människor säger ju babapappa, säger hon då.
- Precis, så är det ju, säger jag.
- Fast riktiga människor säger ju Barbapappa.
- Jasså, det tycker du, jag försöker hålla mig för skratt.
- Ja, fast man får ju faktiskt säga hur man vill, säger hon sen till slut.
- Ja, så är det ju faktiskt, man får ju säga hur man vill, säger jag och ler till min helt underbart härliga dotter.