Konversera under middag

Mormor var här idag. Hon har passat barn så jag har kunnat gå på 1-års kalas med lillebror, varit och klippt mig, köpt nya löparskor och varit på banken på möte. Man hinner mycket när barnen inte är med. Väl hemma igen sitter vi alla vid matbordet och äter middag. Lillebror har redan ätit så min dotter vill sitta bredvid mig och inte som hon brukar på kortsidan. Så vi sitter där vid bordet, jag sitter mittemot mormor och min dotter sitter mittemot min sambo.
- Mamma, du sitter mot mormor och jag sitter mot pappa, säger hon stolt.
- Precis, säger jag.
Och jag förstår att hon nu faktiskt känner sig som en av oss. Hon har liksom alltid suttit där på kortsidan och kanske alltid kännt sig lite utanför.
För när vi nu sitter där ser det ut som om hon försöker vara med i vår konversation. Hon ser ut som om hon försöker förstå. Och plötsligt säger hon
- Och hur går det med det stora huset då?
Vi alla tittar på henne lite förvånat.
- Va sa du? undrar jag
- Hur går det med det stora huset. Det som är där vi brukar vara ibland vid kyrkan och spela med äggen.
Nu hängde jag med. Ibland är vi på öppna förskolan på kyrkan, och på väg till kyrkan byggs det just nu ett gigantisk hyreshus för 55+-hyresgäster. Det är snart klart och vi brukar titta på det när vi går förbi, för där finns alltid en massa spännande maskiner.
- Vad menar du hur det går med det? Om dom har byggt klart det?
- Ja, svarar hon självklart.
- Om dom här klara så att det kan flytta in personer där? fortsätter jag.
- Ja,svarar hon igen.
- Näe, jag tror inte det, men det är nog snart nu i vår, säger jag.
- Jaha, säger hon och fortsätter äta sin middag.
Vi småler alla lite utan att hon ser, för det är ju helt normalt att en tre-åring sitter och konverserar om grannskapet och dess byggen under middagen...