Biomörker och kastanjer

Igår pratade vi om när min dotter var på bio förra helgen. Hon och pappa var och såg mumintrollet. Det var på lördagen, och då var det såklart lördagsgodistajm, vilket alltså den lördagen intogs på bion.
- Åt ni godis på bion förra lördagen, frågar jag.
- Ja, och jag fick smaka på pappas godis också.
- Va snällt av honom, vad hade han för godis?
- Han hade sådana med olika färger, svarar hon.
- Ja just det ja, han hade en gott och blandat påse, kom jag ihåg att han berättat.
- Vilken färg fick du smaka på då, undrar jag.
- Det vet jag inte.
- Jasså, det kanske du inte kommer ihåg.
- Nämen jag såg inte, för det var så mörkt.
- Jaaa just det ja, säger jag, såklart, det är ju mörkt inne på bion.
- Ja för det var jättemörkt, man såg inte sig själv eller godiset, hon tittar på mig och rycker på axlarna. Och jag förstår att det måste kännas ganska konstigt att gå på bio för första gången. Titta på film i mörker, inte se vilket godis man mumsar på och dessutom sitter man och tittar med en massa andra människor man inte känner och aldrig har sett. Rätt mysko om man tänker efter....

Till sist. Jag älskar när barn förväxlar ord, det är som en liten extra krydda i vardagen. Idag var S och hennes mamma och hälsade på. Vi stod ute på grusgången. S's mamma pekade på en kastanj som låg på gången.
- Nämen titta här vad jag ser här, kommer du ihåg vad det här var för nåt, frågar hon S. S tittar ned på marken och säger sen med glad stämma
- Jaa, lasange!
Vi skrattar
- Ja nästan, det låter ju ganska lika, kastanj heter det.
Sen gick vi in och åt spaghetti och köttfärssås.