Näsan rinner upp

Klarblå himmel och sol. Vi går såklart till lekplatsen då. När vi är på väg dit kommer jag på att jag glömt snorpapper. 2 snytbarn och en snytvuxen, hur ska vi klara oss.
- Nej nu glömde jag snorpapper, säger jag.
- Vaddå glömde papper, säger ekot på 3 år.
- Jag glömde papper att snyta våra näsor i, och vi som är så snuviga allihopa.
- Jaha. Fast min näsa mamma, den rinner upp och ned.
Hon drar in snoret långt in i näsan.
- Eh...ja jo, så kan man ju säga. Fast helst ska man ju snyta sig.
Hon drar in snoret igen.
- Men nu rinner den mest upp.
Precis. Det är så vi får klara oss. Genom att näsan får rinna upp. Hela vägen fram och tillbaka till lekplatsen.

När vi kommer till lekplatsen är den tom. Jag blir paff. Så fint väder och inte en själ på områdets finaste lekplats.
- VA, säger jag, inte en enda människa.
- Vaddå, säger ekot.
- Inte en människa, inte barn eller vuxna som är här och gungar. Konstigt. Det som är så fint väder.
- Konstigt, säger min 3-åring.
Hon hoppar in på lekplatsen och jag parkerar lillebror. Då hör jag henne gå och prata för sig själv och jag hör hur hon gång på gång mumlar.
- Inte en människa.
- Mamma jag kan gunga på alla gungor.
Japp. Det kan man om man är själv om lekplatsen. Vi hade jättemysigt. Så mysigt att när vi satt och drack varm choklad kom en tant fram och sa
- Oj va mysigt ni har det här. Får du varm choklad säger hon till min dotter.
- mmmm, får hon fram.
På väg hem samlar vi saker på S i en big pack-låda. Sand och snö blev det som vi fick med hem. Blandat. Det såg ut som chokladmjölk tyckte vi.