Smetoholic och vaaaam

Vi satt och fikade vid köksbordet. Min dotter säger plötsligt
- Jag vill baka blåbärspaj.
- eh jaha, men vi har nog inga blåbär.
Trumpen säger hon
- typiskt.
- Men vi har hallon, vi kan baka hallonkaka.
Hon lyser upp
- Jaaa
Hon skjuter fram sin stol direkt till diskbänken.
- Vad ska vi ha i?
- Få se, vi kan göra I's hastkaka, säger jag. Du vet S's mamma.
- Ja det blir bra, har hon en egen kaka?
- Ja det kan man säga.
När vi bakat klart och ställt in kakan i ugnen slickar min dotter alla skedar, alla bunkar, alla vispar, allt allt allt hon kan komma åt som har smet på sig.
- Mamma skrapa lite till smet till mig ur bunken med den här, säger hon till mig och ger mig slickepotten.
Jag skrapar. Och skrapar en gång till och en gång till och en gång till. Att det går att få ut så mycket smet ur så lite smet är för mig en gåta. Men till slut finns det inte en gnutta kvar.
- Finns det mer smet nånstans, frågar hon.
- Nä nu är det slut överallt.
- Men kanske nånstans finns lite kvar.
- Nej nu är det nog slut.
Hon blir arg och ledsen och skriker
- Men jag vill ha mer smet
- Jamen nu är kakan snart klar då kan vi smaka på den
- NEj jag vill ha smeeeet.
OK jag vet alltså numera hur en smetoholic ser ut när en sådan får abstines. Som tur är går det nästan lika bra med färdig hallonkaka, men bara nästan.

När vi tar ut kakan säger hon
- Är den vaaaam?
Hon säger alltså varm på ren småländska precis som I gör.
- Ha ha skrattar jag, härmar du I nu för att det är hennes kaka?
- Nä det heter vaaaam. Är den vaaam?
- Ja den är jättevarm. Vi får vänta och äta den tills den svalnat lite.
- Men jag tycker om jättevaaaam.
- Ja det kan jag tro, men inte så vaaam så att du bränner dig va?
- Nä.