Äntligen snö

Idag har det snöat. Inte mycket, bara pyttelite. Fast första snön är ändå alltid speciell. Min dotter vaknade tidigt och pappa sa till henne att titta ut.
- Ser du snön? Mysigt va?
Vid denna tidiga morgontimme, 06:15, var hon väl inte riktigt vaken, för hon kommenterade det inte nämnvärt. Men någon timme senare, 08.15, då hon går ned från sovrummet påklädd och antagligen mer vaken tittar hon ut igen och utbrister
- Mamma, titta! Snö! Äntligen!!! Äntligen kan vi åka pulka.
- Nja, svarar jag, och känner mig som värsta glädjedödaren när jag säger att det borde kanske komma lite lite snö till. Lite moloken går hon från fönstret och jag tänker att vi ändå nog ska prova om det inte går att åka lite pulka på den pyttelilla snön. Fast det blir lekplatsen istället. Och lite som att åka pulka blir det eftersom rutschkanan blir så hal av den frostiga snön att våra barn med sina hala overaller formligen flyger nedför och av rutschkanan i en väldig fart. Vi vuxna tycker det ser lite väl halt ut och att det går lite väl fort, men min dotter bara skrattar.
- Du får inte hålla i mig mamma, jag vill att det ska gå fort och att det ska vara halt.

Inne leker vi sen djurpark med hennes små plastdjur. Djurparken är under vardagsrumsbordet. Jag får betala inträde med en biljett. Nånstans i den här leken hör jag att hon tagit efter några av sin mamma "tidsoptimistens" uttryck.
- Kommer du mamma för nu öppnar djurparken.
- Jag ska bara diska färdigt.
- Nej du hinner inte. Du är faktiskt jätteförsenat.
- Jasså?
- Ja djurparken stänger snart.
- Jamen du öppnade den ju nyss.
- Jooo....men du måste komma nu, för snart är du jätteförsenat.
- Jaha, då är det bäst jag skyndar mig.
Jag går till hennes djurpark med min biljett.
- Kan jag gå in eller är det stängt?
- Ja, det är fortsatt lite lite inte stängt.
- Vilken tur.
- Ja vilken tur du hade, säger hon och tar emot min biljett.