Se i mörkret

Det blir mörkare och mörkare för var dag som går. Så visst önskar jag att det inte skulle påverka mig att jag redan halv fyra på eftermiddagen går omkring i dunklet. Men det gör det. Allt känns liksom lite dystrare, ljuset känns bräckligt och så värdefullt. Och jag blir trött, trött och åter trött. Fast det är nu som jag mer än någonsin uppskattar att jag har min lilla tossa här hemma, som inte verkar bli påverkad av att höstmörkret kryper närmare oss. Hon är glad, sprallig och som vanligt har hon en outömlig fantasi och frågvishet.
Igår var det återigen ögonfärg som var samtalsämnet.
- Vill du titta på Bolibompa? undrar jag.
- Ja, och vi går in i vardagsrummet.
- Jag ska tända lampan åt dig härinne så vi ser något. Jag tänder taklampan.
- Nej, gör inte det. Det behöver du inte. Jag kan se i mörkret med blåa ögon.
- Jasså du, OK då behöver vi inte tända. Men kan inte jag se i mörkret med gröna ögon?
- Nä, säger hon självklart.
När pappa kommer hem leder hon in honom i mörkret vid trappan
- Pappa kom här lite, kan du se i mörkret.
- Näe inte så bra.
- Men det kan jag.
Antagligen är det bara blåa barnögon som kan se i mörkret, för pappa har också blå ögon.

För övrigt vet du att dina barn har umgåtts för mycket med andra barn som inte tål mjölk när din dotter, som aldrig överhuvudtaget varit överkänslig för mjölk, vid middagsbordet säger
- Mamma jag vill ha sånt som jag tål.
- Vad menar du?
- Jag vill ha sån sås som jag tål.
- Som du tål?
- Ja, Creme Fraiche.