Nappar och Gravar

En stolt storasyster som slutat med napp sa i fredagskväll till lillebror som just höll på att stoppa sin napp i munnen
- Lillebror, jag har faktiskt slutat med napp.
Han tittar oförstående på henne och ler som vanligt sitt smittsamma leende när hon tillägger med en väldigt bestämd ton
- Och det är SANT.
Så nu är det nog definitivt slut med napp. Hoppas vi i alla fall. Hon håller fortfarande på att räknar hur många dagar hon har varit utan napp. Vilket nu är 8 dagar. Vi har uppskrivet på ett papper som hänger på väggen, och hon sätter ett klistermärke för varje dag hon klarar. Pappret går bara till 10 gånger. Vi hoppas på att hon inte tror att hon får tillbaka dom då. Fast jag har förklarat för henne och jag är nästan säker på att hon förstår. Det säger hon i alla fall. Att hon förstår att napparna är gömda så vi aldrig hittar dom mer. Hon vill inte ge dom till trollen, eller lisebergskaninerna eller någon annan.
- Mamma, jag vill bara att napparna ska vara gömda. Jag vill inte ge dom till nån.
- Det behöver du inte heller. Dom kan vara där vi lagt undan dom.
- Hittar du dom inte mamma?
- Nä, jag tror jag har lagt dom nånstans där jag inte kommer ihåg.
- Bra.
Dessutom sa hon till pappa idag
- Idag har jag slutat med napp 8 gångor.
Så nu tror jag verkligen vi sett hennes nappar för sista gången.

Idag var vi på utflykt med granntjejerna. Vi var på lekplatsen som ägs av kyrkan. Den ligger precis vid kyrkogården bakom församlingshemmet. När vi gick därifrån tittade jag och min dotter ut över gravarna. Jag fick förklara vad alla stenarna var för något. Att det var gravar, och att när människor dör, så lägger man dom i en kista i jorden. Om hon förstod visste jag inte till en början. Men när hon sa
- Fast mamma, Jesus begrav är inte här.
- När Jesus är inte begravd här, han begravdes på ett annat ställe. Men sen så uppstod ju han igen, men det gör ju inte vanliga människor.
- Nä, dom får bara berätta för andra att deras kompisar är begravda.
- Vad menar du.
- Man får berätta att dom ligger begravda här, så pekar hon på kyrkogården.
- Så man kan gå hit och titta menar du?
- Ja så man hittar hit.
Jag hängde inte riktigt med på vad hon menade, men det lät väldigt fint, och hon kunde definitivt mer om gravar än vad jag trodde. Ibland är det bra att prata allvarliga saker med barn, för de ser oftast mycket mer okomplicerat på saker än vi vuxna. Och där har vi mycket att lära.