Granen, igen....

Lillebror och jag kämpar med att få på ytterkläder med allt vad flecce, vantar och overaller heter.
- Kan du släcka stjärnan, jag vänder mig till storasyster.
Stjärnan står i fönstret och lyser fortfarande, den ska inte packas ned riktigt ännu. Lite jul måste vi ha kvar denna veckan ut.
Hon går och släcker den. Då kommer minnena tillbaka till lillebror
- Ganen, ganen.
- Lille vän, svarar jag, granen har vi ju slängt ut. Vi brukade ju släcka granen också innan vi gick hemifrån, men nu har vi ju ingen gran längre.
- Näuä, svarar han.
- Men stjärnan och ljusstaken har vi ju kvar.
- Jaua. Ganen?
- Nä granen har vi inte kvar.
- Näuä.
Återigen påminns jag om hur fäst han var vid granen. Jag undrar jag, hur det ska gå när stjärnan och ljusstaken försvinner. Vår kära lillebror, har vi märkt, är väldigt noga med att allt ska vara som det är. Förändringar välkomnas inte med direkt öppna armar. Fast jag förstår honom. Ju äldre jag blir, desto skönare är det när vissa saker ändå är som det alltid varit.
På dagis idag berättade fröken också hur bestämd lillebror är.
Hon skulle vagga honom till sömns i vagnen och tog på sig jackan. Bara. Ingen mössa. Det gillar INTE lillebror. När man går ut, så har man mössa. Punkt slut. Och han fick inte lugn och ro förrän hon gått in och hämtat en mössa.
Söta lilla lillebror, du vet hur du vill ha det. Du känner dig trygg med det. Och det, det gillar vi skarpt.