Snöguben som har tröttnat

Säg hej till vår snögubbe. Han står utanför vårt köksfönster är glad. För han ska åka till stranden. Han har tröttnat på kylan och vill till värmen. Vi gav honom hink och spade, och så var han redo. Fast han har ännu inte kommit så långt. Ända sen i onsdags har han försökt att röra på sig, men inte en millimeter närmare värmen har han kommit. Han hade inte riktigt bestämt sig vart han ska åka, kanske till Afrika, eller Thailand, det har han hört är poppis.

Min dotter tog detta kort, för att fånga honom på bild innan han sticker. I den här kylan är vi nog dock rädda för att han kommer stå fastfrusen att bra tag till...

Cirkusdirektören som bakar och gräver

Min dotter har många strängar på sin lyra vad gäller sin framtida yrkeskarriär. Länge har det bara och endast varit bagare hon ska bli när hon blir stor. Sakteliga har hon dock kanske inte ändrat sig, men lagt till några andra möjliga vägar att gå.
Efter att ha blivit förtjust i ett av Bolibompas program som heter Cirkus Imago, blev det högintressant att jobba på cirkus, först var det lindansös som gällde, men hon gick senare något steg längre och sa att det var cirkusdirektör hon skulle bli.
När jag nu i veckan kom hem efter jobbet, och min sambo hade hämtat barnen från dagis och gått med dom hem i vagnen, förbi en grävmaskin, hade vår dotter något nytt att berätta.
- Kan du berätta för mamma vad du nu har tänkt dig att bli när du blir stor, sa min sambo till vår dotter.
- Jo, jag ska bli bagare, cirkusdirektör eller grävmaskingrävare.
- Ojdå, va spännande det lät! Såg du hur han gjorde när han grävde.
- Ja han bara satt där inne och liksom styrde och grävde och grävde och grävde.
Det är ett ganska brett spektra hon siktar in sig på, så något håll borde nog hon kunna hamna till slut.
Fast efter de fotona hon tog nu senast med vår lilla kamera, som jag visar i ett collage här, tror jag skarpt på att hon även kan ha en karriär som fotograf. Vissa av kompositionerna hon tagit med kameran är helt briljanta. Och skulle hon gå den vägen, skulle hon rakt av stjäla ett av mina drömyrken...

Inomhusskridskor

Visst är det kul med snö och is. Men på vardagarna är det svårt att hinna komma ut innan mörkret sänker sig. Då får man ta in vinteraktiviteterna till ett varmt kök. Som skridskoåkning. Gör då följande:
- Ta fram din hjälm
- Röj undan i köket så du får en fin och stor yta
- Ta på dig ulltofflor, på ett köksgolv är dom hala som skridskor
- Voila, nu är det bara att glida runt

Storasyster gjorde fina piruetter, och lillebror gled runt och ropade
- siskor, siskor
Vi skrattade alla och tog kort och filmade.
Tänk vilka goa små uppfinnare vi har.

Lyxfredag och teatersöndag

I fredags var vi hemma. Lillebror hade varit hängig på dagis dagen innan och vi fått hämta honom tidigare, så vi var hemma och vilade. En hel dag hemma, utan att gå utanför dörren. Vi började med mannagrynsgröt. När jag ställer fram gröten till min dotter säger hon
- Mmmm va gott.
- Varsågod svarar jag.
- Mamma det här är lyxigt.
Jag skrattar till
- Ja du det är det.
- Det är en lyxfrukost idag.
Så drällde vi hemma på förmiddagen och till lunch slängde jag ihop amerikanska pannkakor. Eller som vi också benämde det "sockerkaka med sylt".
- Vet du mamma, vi har en lyxlunch också.
Och visst, lyxigt var det.
Sen kom min sambo hem. Vi åt middag. Tacos.
- Vad tycker du nu, om middagen ? undrar jag till min dotter.
Hon ler stort.
- Lyyyyxigt.
Vi skrattar. Hon skrattar och säger
- Vi har haft en riktigt lyxdag.

Lyxigt värre blev det också på söndagen då vi blev bjudna på dockteater. Vår dotter höll föreställning. En eminent föreställning om snögubben Lennart, flickan Anja och kapten krok. När hon var klar, ropade vi bravo och klappade händerna. Så hoppar lillebror upp från mitt knä där han suttit och beskådat teatern. Så säger han
- Minn tuu, minn tuu
- Ja nu är det lillebrors tur säger storasyster och hoppar upp i mitt knä.
Vår ett och ett halvåriga son gömmer sig bakom soffkanten och efter ett tag ser vi snögubben kika upp.
- Hä hä, hä hä.
- Hej hej snögubben säger vi tillbaka.
- Hä hä, hä hä, säger han igen
Vi skrattar så vi kiknar men han bara fortsätter
- Hä hä, hä hä säger han och rör snögubben fram och tillbaka.
Tror aldrig att jag skrattat så åt en snögubbe som säger hej.
Söndagsnöje av högsta rang.

Kycklingdag och städdag

Vi har haft städdag. Vi har städat städskåpet. Det tog en hel söndag. Vi hittade mycket som vi skulle städat bort för längesen. Men man hittar även små guldkorn bland muttrar, brandvarnare och förlängningssladdar. Som ett litet vykort skickat av vår gudson en gång för länge sen, där det på framsidan stod
"Många människor försummar den lilla lyckan medan de förgäves väntar på den stora"
Jag hoppas att jag inte är en av dom. Jag har ju mina små lyckor precis här där jag är, i mitt hus, i min familj, i vårt hem. En helt vanlig städsöndag, är dom framför mig, och jag tittar på dom, min sambo, min dotter och min son. Vi är alla varandras små lyckor. Så nu ska jag sätta upp det lilla vykortet, hittat bland gamla avlagda saker, det vykortet som fick mig att stanna upp och tänka till.

Vi har också haft kyckligdag. I lördags. Då åt vi kycklingklubbor. Det tycker vi och barnen är ganska gott att sitta och gnaga på. Så länge man i alla fall inte tänker på vart kycklingen kommer ifrån.
- Vet ni, säger vår dotter där vi sitter vid middagen, det finns två olika kycklingar.
- Jaa, säger både jag och min sambo lite fundersamt.
Hon fortsätter
- Kyckling som man äter. Och så hönans kyckling.
Jag och min sambo tittar på varandra. Vi nickar och svarar lite dovt
- Ja, just det.
Vi hade såklart inte hjärta att säga att vi just nu faktiskt sitter och äter hönans lilla kyckling. Vi kände väl att det, det får vi förklara vid ett annat mer passande tillfälle...

Författardrömmar

Jag och min dotter har blivit författare. Vi har precis startat en bok, Nasse och Nalle Puh på vinteräventyr. Vi tog med dom idag när vi gick till pulkabacken i parken. Dom hann med att klättra i träd, åka pulka, fika och klättra i berg. Jag fotade och min dotter assisterade i att vara regissör.
Bästa resultatet fick vi när Nasse klättrade upp i ett träd, och precis när jag tog kort bestämde han sig för att ramla ned. Vilken dramatik. Nalle Puh var direkt framme och frågade Nasse hur det gick. Det hade gått bra, men nu ville Nasse inte klättra mer, nu ville han fika. En lång rad äventyrliga upptåg hann dom sen med innan vi var hemma igen.
Min dotter har redan gjort upp att vi ska göra uppföljare, till denna blivande succébok. Våräventyret, sommaräventyret och höstäventyret. Can't wait!

Den hala åsnan

Här står den. Lyktan som måste tändas varje dag när vi kommer hem från dagis. Lillebror är envis som åsnan. Storasyster sa något bra en dag, när jag sa till lillebror att han var hal som en ål när jag om och om igen försökte få på overallen och han bara gled ur mitt grepp...
- Du menar väl hal som en åsna.
- Va menar du, undrar jag.
- Jamen innan sa du ju att han var som en åsna.
- Ja just det ja, envis som en åsna. Så ja då är han ju faktiskt en hal åsna.
Så den envisa lillebror får mig att snällt tända lyktan, och vi alla måste medge att det är väldigt mysigt där den står och lyser upp snön. Dessutom känner man sig väldigt välkommen när man kommer hem från jobbet och det är mörkt och kallt, och så står lyktan där och lyser upp ens väg. Då vet man ju dessutom att hela gosiga familjen finns inne i huset.

Intervall-matlagning

Lillebror är snabb. När jag idag stod och gjorde makaronipudding, hade han som vanligt ställt dit tripp trapp stolen. Han for upp och ned med jämna mellanrum för att hjälpa till och samtidigt leka med nåt annat. Så efter ett tag märkte jag inte när han stod jämte och när han var borta. Förrän det kommer en blixtsnabb hand och tar tag i kasslern och innan jag hinner reagera har han tagit en stor tugga.
Ner från stolen och iväg som en pil.
Jag fortsätter laga i ordning puddingen. Och när jag i ett obemärkt ögonblick sköljer av kniven, är han där igen. Snabb som en vessla. Denna gången får han tag i äggen. Jag vänder mig om och där står han med ägget i handen och har knäckt det.
- Bjyta ägg, bjyta ägg.
- Ja du jag ser att du bryter ägg, men det får ju bara mamma göra.
- Mamma säger han och sträcker mig ett trasigt ägg.
Så vips är han nere från stolen igen och är borta ur köket på nolltid.
Lillebror är mästerkocken som har gett intervall-matlagning ett ansikte.
När jag så är färdig och ställer in formen i ugnen, ser jag i ögonvrån att han är där igen. Denna gång med brödpenseln i handen, i full färd med att ömsom suga på den och ömsom måla vår ekbänk med smör. Så den behöver vi inte olja in i år i alla fall....

Halv ett år

Välkommen på fika. Det bjuds på prinsesstårta, bullar och dammsugare. Findukat med två olika glas. Alla får vara med. Medan storasyster matar Glasselina och Skrållan, försöker lillebror febrilt dela den virkade dammsugaren. Efter mången försök struntar han i det och stoppar in nästan hela i munnen så att jag nästan får kväljningar själv.
- Var den god? undrar jag.
- mmmmmm svarar lillebror och skrattar sen högt och fortsätter att försöka smaka på tårtan. Det går inte så bra. Då tar han fingrarna i pincettgrepp och säger med en väldigt tillgjord späd röst
- Pytte pytte biit biiit
Och så låtsas han ta pyttelite tårta, mumsar upp pyttebiten, och sen skrattar ännu mer. Vi andra fikagäster skrattar också åt vår lilla pajas.

Innan läggdags har vi sen följande konversation.
- Mamma, det här är min bebis. Min dotter visar upp dockan som heter Glasselina.
- Jaha, va söt hon är, säger jag.
- Hon dricker bara välling.
- Jaha du menar att hon inte kan äta riktig mat?
- Ja, men Skrållan hon är större.
- Jaha, hur gammal är hon.
- Hon är...typ.. två.
- Jaha, ja då kan ju hon äta riktigt mat.
- Ja hon har precis lärt sig.
- Ja det förstår jag.
- Men glasselina, hon är mycket mindre.
Hon håller dockan som en bebis.
- Ja det ser jag ju, svarar jag.
- Ja, för hon är bara halv ett.
- Ja ja, då är hon ju bara sex månader alltså.
- Ja, 6 månader är hon.
Smart. Undra bara vad jag är då? Halv 35.....inte lika charmigt.....

Autiralien

På väg i bilen till dagis låter det så här
- Mamma det är långt till ditt jobb.
- Ja det är ju det, det är därför jag måste ha bilen.
- Ja för du jobbar i autiralien.
- Va jobbar jag i australien?
- Ja det är långt bort.
- Ja fast så långt bort jobbar jag ju inte.
- Jo du jobbar långt bort och autiralien är långt bort.
- Ha du, där hade det varit varmt och skönt i alla fall.
- Fast till autiralien åker man flygplan och det gör ju inte du.
- Nä det gör jag ju inte, fast det kanske hade varit möjligt att åka flygplan. Fast till Säve.
- Va sa du.
- Nä det va inget.
- Jag vill åka flygplan igen mamma. Till Grekland.
- Ja det kan vi göra någongång.
- I sommar?
- Nä det blir nog inte i sommar, tyvärr. Men vi ska ju åka till fjällen snart istället.
Buttert hör jag från baksätet.
- Men där är det ju kallt.
- Jo, det förstås. Fast till australien flyger vi nog inte i alla fall.
- Nä för det är långt långt bort.

Jag är nöjd med dom jag har

Tro det eller ej, men idag när vi snöt lillebror på morgonen, kom det fortfarande färgat snor. Vi började bli riktigt oroliga för hur många non-stop han verkligen hade stoppat i näsan. Fast jag såg ju faktiskt att det var väldigt många kvar i skålen när jag hällde ut dem. Men man börjar ju undra....

Idag åkte jag och min dotter för att först hämta hennes kompis F och F's mamma. Vi skulle iväg och se Disney on Ice. Min dotter hade tagit på sig sin princessklänning och vi hade tagit med vingar och trollspö. Allt för att smälta in. När vi satt där i bilen på väg, säger prinsessan i baksätet
- F skulle vara Mimmi och jag är prinsessa.
- Ja precis, det blir ju jättebra.
- Vet du, F har många prinsessklänningar. Dom hänger på krokar. Hon har snövitklänning och askungenklänning och några mer.
- Ja men du har ju din som du har på dig.
- Jaa...säger hon lite tveksamt. Jag har bara två klänningar.
- Du kanske skulle vilja haft någon mer. Det kanske du kunde ha önskat dig i födelsedagspresent. Eller vill du ha fler klänningar.
- Nä, säger hon självsäkert, jag är nöjd med dom jag har. Jag behöver inte någon mer.

Jag tittar på henne i backspegeln och beundrar henne. I detta konsumtionssamhälle kom hennes svar ganska oväntat. Men hjälp va stolt jag blev att hon själv kände sig nöjd. Och jag borde verkligen själv följa hennes exempel och vara nöjd. Vara nöjd med den fåtölj vi har i sovrummet, flytta ned den i vardagsrummet, ställa den i hörnet där jag egentligen vill ha en sprillans ny fåtölj. Sen sätta mig där och läsa en bok och bara vara nöjd över att jag överhuvudtaget har en fåtölj. Kanske ska jag till och med gå och göra det nu, med en gång. Börja året med att vara nöjd.

Chokladsnor

En riktig vinterlördag. Med sol, -15 grader, påpälsade barn och för storasyster blev det skridskor för första gången. Hon var en riktig kämparvarg. Att det skulle gå så bra var det nog ingen av oss som trodde, eller hon hade väl inga tvivel, för hon hade ju ingen aning om innan hur det skulle vara att åka skridskor.
- Hur trodde du att det skulle vara att åka skridskor, frågar min sambo. Trodde du att det skulle vara så halt.
- Jag trodde att det skulle vara som att åka skateboard, fast med skridskor.
Helt enkelt. Inte för att hon har åkt skateboard nån gång, men jämförelsen var ju god.

Att lördag betyder lördagsgodis har lillebror snabbt snappat upp. Idag efter middagen stod han nedanför skafferiet, där jag stod och rotade efter några godisbitar att dela ut. Han hoppade upp och ner och ropade
- Löda, löda, löda
- Vill du ha godis frågar jag.
Han hoppar ännu mer intesivare och ropar glatt och om möjligt ännu högre
- Löda, löda, löda, dodis, dodis, dodis.
Jag samlar ihop det sista i de senaste godispåsarna och får ihop några mini-nonstop, några gröna oidentifierbara godisbönor, en chokladtomte och några stora nonstop. Jag delar upp godiset i två skålar. Storasyster sitter i puffen och väntar på sin skål. Lillebror sätter sig i lilla fåtöljen med sin skål. Tysta sitter dom sen och ser på bolibompa och smaskar. Efter ett tag ropar dom på mer godis. Vi hade inte mycket kvar, men en paradisask som behöver ta slut får duga. Storasyster får en delad gräddnoguat och är nöjd med det. Lillebror ropar på mer godis men har inte ätit upp sina mini-nonstop ännu och får vänta på påfyllning.
Efter en stund går min sambo in och tittar till dom. På lillebror rinner snoret. Och han hämtar näsduk. Från köket hör jag hur lillebror fräser. Min sambo ropar
- Men du får inte stoppa in godis i näsan!
Ut med snoret kommer mini-nonstop. Fast utan färg. Endast en chokladprick är kvar. Färgen har lossnat och har istället färgat snoret till någon obestämd färg.
- Va, säger jag. Har du stoppat i dom i näsan. Dom ska du ju äta. Lillebror tittar förläget ned.
- Det är nog bäst att du snyter honom en gång till, säger min sambo. Jag går och hämtar en ny näsduk.
- Fräs, säger jag.
Lillebror fräser.
Ut kommer ytterligare en chokladprick och tonvis av färgat snor. Trevligt. Mycket trevligt.
- Nä, nu är det bäst jag tar din skål. Hädan efter får du bara få stora godisar, säger jag.
Min sambo kontrar
- Kanske ändå bättre han får dom små, för dom kommer ju ut igen.
Sant. Och chokladlinser är ju dessutom tacksamma eftersom dom smälter. Problemet då är väl kanske att det finns risk för att lillebror slickar i sig sitt snor, eftersom det då smakar choklad...

Skattgömmor

- Mamma lillebror tycker om Pingu, hag går omkring och säger pinnu, pinnu hela tiden. Tyckte jag också om pingu när jag var liten?
- Ja, jo det tyckte du väl om.
- Va tyckte jag mer om att titta på när jag var liten?
- Tja, du tyckte om att titta på Teletubbies.
- Ja, jag vill titta på Teletubbies nu.
- Ja det kan du väl få, men jag får hjälpa dig för den har vi ju bara på video.
Vi är väl några av få som har kvar en videospelare, och det är väl bäst att vi tittar lite innan den också hivas ut i förmån för något flashigt hemmabiosystem. Vi letar fram videokassetten och börjar koppla om sladdar. Men sen tog det stopp. Hur jag än tryckte, stängde av, satte på igen och även med våld försökte dra ut kassetten som redan fanns i, fick jag inte ut den.
- Nähä, sa jag, kanske har vår video helt lagt av nu.
Jag ser hur lillebror står bredvid och böjer sig ned och säger
- Näeä, näeä.
Jag börjar då misstänka att han vet nåt som inte jag vet. Och mycket riktigt. När jag lägger mig totalt platt mot marken och kikar in i kassettintaget ser jag problemet. Ett lypsyl och en polly pocket outfit.
- Nu förstår jag, säger jag.
- Har lillebror lagt in nåt där? undrar storasyster
Jag får precis in hela handen och tar ut lillebrors skattegömmor.
Han skiner upp när han får lypsyl i handen.
- Denna, denna! han håller upp den i luften.
Så var den gamla bettan igång igen, och nu blir den kvar ett tag till alltså, och inget biosystem i sikte.
Det var inte slut på lillebror skattgömmor för den skull. Lite senare ringer telefonen, och jag letar runt och när sista signalen ringer går jag fram till min julklapp som står ouppackad i köket. Där, i lådan med min köksmaskin ligger telefonen. Jag misstänker starkt vår minsta medlem. Och jag misstänker också att detta är långt ifrån vår sista skattjakt.

Lasangen i frysen

Efter att två dagar i rad hållt på i en halvtimme med att få hem en gråtandes storasyster från dagis, var jag trött. Inget var bra. Hon ville inte åka hem, ville inte ha kläder på sig, ville stänga bildörren själv, vilket inte är lätt fastspänd i en bilstol, skrek sig hes för att hon ville ha lypsyl osv. När vi väl kom hem idag, höll jag på i en kvart för att få igång lyktan som enligt lillebror tvunget skulle tändas. Men det tyckte inte stearinljuset i lyktan var en bra idé. Efter idogt karvande och försök fick jag tillslut lite fyr på det. Och så var lillebror nöjd. Men då var jag trött.
Så kom min räddning. Till min stora lycka hittade jag en stor burk med lasange i frysen. Precis vad jag behövde. En färdig god middag att bara servera. Och som barnen bara åt och åt och åt. Storasyster tog sig för magen och sa
- Mmmmm Mmmm Mmmmm
Lillebror härmade
- mmmm mmmm
Och plöstligt var alla nöjda igen. Det var lasange vi alla behövde.
Det är inte bara barn som blir griniga när de inte får mat. Tålamodets bästa vän är mat i magen. Så tänk på det nästa gång du gör lasange, gör en megastor och lägg hälften i frysen. Det kan vara din räddning en trött och sliten tisdagskväll.

Granen, igen....

Lillebror och jag kämpar med att få på ytterkläder med allt vad flecce, vantar och overaller heter.
- Kan du släcka stjärnan, jag vänder mig till storasyster.
Stjärnan står i fönstret och lyser fortfarande, den ska inte packas ned riktigt ännu. Lite jul måste vi ha kvar denna veckan ut.
Hon går och släcker den. Då kommer minnena tillbaka till lillebror
- Ganen, ganen.
- Lille vän, svarar jag, granen har vi ju slängt ut. Vi brukade ju släcka granen också innan vi gick hemifrån, men nu har vi ju ingen gran längre.
- Näuä, svarar han.
- Men stjärnan och ljusstaken har vi ju kvar.
- Jaua. Ganen?
- Nä granen har vi inte kvar.
- Näuä.
Återigen påminns jag om hur fäst han var vid granen. Jag undrar jag, hur det ska gå när stjärnan och ljusstaken försvinner. Vår kära lillebror, har vi märkt, är väldigt noga med att allt ska vara som det är. Förändringar välkomnas inte med direkt öppna armar. Fast jag förstår honom. Ju äldre jag blir, desto skönare är det när vissa saker ändå är som det alltid varit.
På dagis idag berättade fröken också hur bestämd lillebror är.
Hon skulle vagga honom till sömns i vagnen och tog på sig jackan. Bara. Ingen mössa. Det gillar INTE lillebror. När man går ut, så har man mössa. Punkt slut. Och han fick inte lugn och ro förrän hon gått in och hämtat en mössa.
Söta lilla lillebror, du vet hur du vill ha det. Du känner dig trygg med det. Och det, det gillar vi skarpt.

Brutal julgransplundring

Julgransplundring igår. Vi bestämde att klippa ned alla grenar och lägga i en säck, så skulle i alla fall alla barr komma på ett och samma ställe. En bekymrad lillebror såg på med förskräckelse. Hans kära vän och kamrat, granen, som har varit så bra eftersom den har så många ljus som går att "tänna", sågs nu försvinna sakta ned i en svart påse. Pappa hämtade sekatören och började klippa i vardagsrummet. Lillebror kommer utspringandes i köket och säger förtvivlat
- Pappa kippa, pappa kippa.
- Klipper pappa granen?
- jahua, svarar lillebror sorgset.
Jag går med honom in för att beskåda.
- Titta, ganen, säger han och pekar på en numera ganska grenlös gran.
- Ja, nu får vi ta ut granen.
- jahua, säger lillebror igen.
Han står där sen framför en lång granstam utan grenar. Vi hänger en sista kula på stammen, sen åker den också ned i säcken. Det låter som lillebror suckar, men jag är inte säker. För sen verkar han glömt det och börjar greja med annat.

Det där med att barren skulle hamna på ett och samma ställe, var dock en utopi. För när storasyster och hennes kompis skulle hjälpa till att sopa upp de värsta granbarrshögarna, viftades det friskt med sopborsten och vips så fanns det barr in i mista lilla hörn i hela huset.

Jag trodde lillebror idag på morgonen skulle bli ledsen när han kom ned och inte såg vår gran, men han verkade inte ta notis om det. Förrän vi skulle gå ut och åka pulka. När vi kom ut på farstukvisten stod den stora svarta sopsäcken där. Han utbrister då
- Ganen Ganen !!!
Han går fram försöker titta i den lite, men backar sen och säger lite uppgivet
- Näe, näe
Jag tycker nog han ser lite ledsen ut och tröstar
- Vi kommer få en ny nästa jul.
Precis som om han skulle förstå tidsbegreppet "nästa jul"...
Fast frågan är om det var så himla smart att slakta granen fullkomligt inför lillebrors ögon. Kanske det ändå hade varit bäst att bara hivat ut den hel och komplett. Kanske det var så att vi lärde oss en läxa där. Har man en lillebror i huset som blivit förstjust i granen, försök göra julgransplundringen snabbt, effektivt och framförallt lite mindre brutal.