Ibland pratar vi om tokiga saker

Ibland pratar jag och min dotter om tokiga saker. Hon älskar det. Som häromdagen när vi hör ambulansen.
- Hör ni? frågar jag.
- Ja, glassbilen, säger hon.
Jag skrattar till
- Va är det verkligen glassbilen.
Hon skrattar också
- Nääää det är ju ambulansen.
- Men tänk va tokigt om vi skulle köpa glass från ambulansen. Vilken konstig glass det skulle va. "Kan jag få köpa en plåsterglass, tack!"
Min dotter skrattar så hon kiknar, jag fortsätter
- Kan jag få köpa en blodglass tack.
Hon skrattar ännu mer och säger sen
- Kan jag få köpa en sprutglass
Då skrattar jag riktigt mycket
- Ha ha den var bra, säger jag, istället för strutglass får vi köpa sprutglass.
Hon skrattar så hon kiknar.
Senare när jag ligger bredvid henne och ska natta henne vill hon att jag ska berätta mer tokiga saker. Det gör jag. Jag berättar ur hennes perspektiv.
"Ibland pratar jag om min mamma om tokiga saker. Tänk om vi skulle köra bilen baklänges istället för framlänges. Då skulle jag och lillebror åka framåt och mamma och pappa bakåt. Då skulle ratten vara bakåt och väskorna framåt. Jag och lillebror får bestämma vart vi ska åka och mamma och pappa frågar hela tiden hur långt det är kvar, om dom kan få godis och om dom kan få se på film. Jag och lillebror säger till dom att det är en bit kvar och att när vi stannar nästa gång kanske dom kan få godis."
Min dotter ligger förtjust och lyssnar och fnissar hela tiden. Det är då jag inser att jag kanske kommit på min idé till min barnbok. En tvärtombok. Det älskar i alla fall min dotter. När allt är tokigt, upp och ner, och precis tvärtom mot hur det ska vara. Jag märker också att det är helt fel berättelse att berätta i mörkret när hon ska bli sömnig och sova. För när jag slutar hör jag henne säga
- Mamma berätta mer, jag vill höra mer tokiga saker, snälla, snälla.
Jag viker mig, hon får höra mer tokiga saker, och jag tänker att det är ju bra för min del också, jag får ju uppslag till mina böcker. Bara jag nu kommer ihåg vad jag berättar, men annars behöver jag nog bara fråga min dotter, hon lär komma ihåg, för fnissandet tog inte slut och jag kunde fått berätta hela natten om jag inte sagt att vi får ta mer nästa kväll.