Vänning

Min dotter är bra på att uttrycka sig och pratade rent tidigt. Men sen lillebror kom går hon ofta tillbaka ett steg och pratar tvåordsmeningar och otydligt. Kanske för att hon vill vara lite yngre än hon är. Hon kan många ord och lär sig snabbt nya. Fast vissa ord envisas med att hänga kvar så som hon lärde sig dom första gången. Ibland vet jag inte om hon inte vill ändra sig eller om det bara är så att vissa ord inte är så viktigt för henne att få rätt. Eller så hör hon helt enkelt inte att hon säger fel. Egentligen spelar det ju ingen roll, för det rättar ju sig med tiden. Det är bara intressant att hon inte rättar till vissa ord, medan andra justerar hon till det rätta med en gång.
Till exempel Trottoar. Det heter fortfarande Dromedar. Jag har aldrig rättat henne rätt fram utan endast svarat med det rätta ordet. Som idag.
- Mamma kan inte jag får gå själv på dromedaren så kan du gå på gatan och så möts vi där framme.
- OK, fast du får endast gå på trottaren, du får inte gå ut i gatan, utan bara gå på trottoaren.
- Jag lovar, jag ska bara gå på dromedaren.

I grekland fanns en fontän.
- Mamma när jag gick förbi vokalen så sprutade den inte vatten. Men sen när jag gick förbi en gång till då sprutade den vatten.
- Just det, jag såg också att fontänen sprutade vatten nu.
- Ja fontänen, svarar hon då.
Lite senare.
- Mamma kan inte vi gå förbi vokalen när vi går till vårat rum.
- Jo det kan vi.

Sen har vi vällingen. Det är nog det ord som har hängt med längst. Hur hon än gör så hänger aldrig L:en med. Det blir Vänning varje gång. Ganska gulligt tycker jag. Eller väldigt gulligt, vilket gör att jag endast tänker korrigera henne måttligt för jag vill att hon ska vara liten så länge som möjligt, säga charmiga felsägningar så länge som möjligt och dessutom tror jag inte att hon kommer säga vänning när hon är femton år ändå. Faktum är väl att det ordet inte ens kommer existera då, i hennes tonårsvokabulär, då är det antagligen helt andra drycker i flaska som är aktuella...