Hemliga mormor

Mormor och morfar har en stuga på landet. Det är en lång grusväg dit, och vägen tar faktiskt slut där huset står. Så långt ut på landet man kan komma. Där var vi i påsk. Barnen var dessutom där själva hos mormor och morfar.
Mormor och lillebror gick på promenad ner mot sjön, där vi dagen innan eldat påskbrasor.
- Dä botta, bjinnej, säger lillebror och pekar bort mot eldresterna.
Så mormor och han går dit.
- Dä botta vatten.
Mormor och lillebror går till vattnet. Han går tappert, men ramlar då och då, varpå han säger till sig själv
- Hu gick de ?
Han tröttnar emellanåt och säger till mormor
- Bäja mej, bäja mej.
Mormor tar upp honom.
- Liten bit, lägger lillebror till, precis som om han vet att mormor har lite ont i ryggen.

När vi åker i bilen senare, hemåt, iväg från huset där vägen tar slut säger storasyster.
- Min mormor är hemlig.
- Är hon hemlig? undrar jag
- Ja, hon är jättehemlig.
- Hur menar du då.
- Hon bor långt bort dit ingen hittar.
- Du menar att gamla huset ligger långt in i skogen, frågar jag.
- Ja, hon är super duper hemlig, och bor långt bort in i skogen.
Det låter nästan som början till en saga. Min Hemliga Mormor. Kanske ändå att jag ska lyssna mer på mina barn för att få uppslag till min kommande barnbok...