Käre Gud, har du lite pengar?

Vi var på väg ut när min dotter frågade
- Mamma har du inga pengar
- Jo, va tänkte du på
- Min nya Bamsespargris behöver ju lite pengar
- Just det jag, jag ska se om jag kan fixa fram något
Hon tittar fram under sina ögonbryn och säger
- Jag bad till Gud att han skulle få lite pengar men han har inte fått några.
- Jasså, jaha, men du kanske får vänta lite till. Jag ska nog se om vi kan hitta några pengar du kan stoppa i Bamses honungsburk.
- Men får du inga pengar på ditt jobb?
Hmmm vad svarar jag nu, för jag har ju tidigareh hävdat att det är därför jag måste gå och jobba, så vi ska få pengar till mat och kläder.
- Fast dom pengarna går faktiskt direkt in på banken.
Hon funderar en stund
- Asså kan vi inte gå till banken och ta ut pengar
Jag skrattar till
- Nja det ska vi nog inte behöva, du kan nog få någon peng av mig som vi kan lägga i sparbössan ska du se. Vi ordnar det.
- Bra
Hon var nöjd och vi gick ut. För att ta spruta. Och jag har väl aldrig varit med om något lättare. Igår när jag berättade att vi skulle ta spruta blev reaktionen från min dotter något oväntat
- JAaa, jag älskar att ta sprutor.
Va, hörde jag rätt?
Och döm om min förvåning när jag idag fick det bekräftat. Eller i alla fall stötte jag inte på något motstånd whatsoever. Vi gick dit. Fick reda på av en mamma som satt och väntade i väntrummet att hon precis hört att den som gick in före oss antagligen fick det sista vaccinet för idag. Typiskt tänkte jag samtidigt som min dotter frågar
- Vaddå mamma, vad är det som är slut
- Sprutorna kanske är slut, men jag vet inte ännu, vi får fråga.
Hon ser uppenbarligt ledsen ut och säger
- Men mamma jag vill ju ta en spruta idag.
- Ja jo, det vill jag också att du ska få en idag. Men vi får höra alldeles strax.
Så kommer sjuksköterskan ut. Hon ser coollugn ut. Visst finns det vaccin kvar. Så vi får komma in. Vi sätter oss. Lillebror tror nog att något ska hända honom för han börjar illvråla. Han får sitta i mitt knä och lugnar ned sig, och jag säger till honom att vi inte ska göra något med honom. Storasyster tröstar honom också
- Lilla gubben, det är inte du som ska få en spruta, det är jag.
Lillebror sitter på ena knät, storasyster på det andra.
Sjuksköterskan är mycket pedagogisk, lugn och harmonisk. Helt underbar. Hon säger så till slut
- Vi räknar till tre du och jag tillsammans och sen kommer det vara över.
Så tar hon fram sprutan och
- Ett två tre, säger sköterskan, men min dotter säger ingenting. Inte ett ljud och hon rör inte en min.
Kanske inte så konstigt.
För älskar man sprutor så gör man.
Då är det inget mer med det.