Frisören

Lillebror var hos frisören igår. I ett tomt badkar. Till en början. Jag satte honom där, naken, med en mängd leksaker men utan vatten. Tog saxen och gick till verket. Jag har nog aldrig sett maken till dålig arbetsställning. Jag fick böja, vrida, bända, sträcka för att nå runt om lillebrors huvud. Dessutom fick jag parera hej vilt eftersom han hela tiden försökte vifta bort den vassa saxen. Kanske det rent av såg ganska farligt ut, men något annat funkar inte. Ingen film eller godis i världen får honom att vara still när saxen plockas fram.
Detta att sitta i ett badkar utan vatten är det närmsta still han sitter. Efter tag blev det dock ohållbart, vattnet fick sättas på och jag fortsatte ändå. Det blev många avklippta hårstrån i vattnet, såg inte speciellt fräscht ut att bada i badvatten kryddat med hår, men jag var ju tvungen att avsluta vad jag börjat, annars hade nog alla starkt misstänkt att han själv fått tag i saxen och klippt alldeles själv.
Fin blev han i alla fall till slut. Men nästa gång ska jag begära bättre arbetsvillkor, så som arbetsställning och städhjälp efteråt...

Konstuppvisning

Idag innan läggdax hade storasyster uppvisning i sitt rum. Jag och lillebror var publik.
- Jag ska göra konster innan vi lägger oss. Göra konster för er. Ni får sitta där borta.
Det gör vi. Vi sätter oss därborta vid bokhyllan medan hon kliver upp på madrassen nedanför hennes säng.
Och sedan följer en rad mystiska, krumeluraktiga danspositioner. Inte alls sådana uppvisningar som jag brukade göra själv i den åldern. Då hade jag ett hopprep och sjöng Madickens piluttavisa. Nä detta var mer modern dans av högsta klass. Jag och lillebror kände oss väldigt kulturella som hade fått se detta första utkast av storasysters nästan ryskinspirerade dans. För samtidigt som hon dansade rabblade hon en obegriplig ramsa som lät i princip som någon rysk visa. Mycket underhållande.
Lillebror skulle sen prova på samma moderna danssteg, men hamnade hela tiden med huvudet nedborrat i madrassen och rumpan upp i vädret. Inte lika utstuderade poser, men han gjorde ett tappert försök.
Jag undra jag vad vi får se på nästa konstuppvisning. Jag ska nog då efterfråga en mer varm, sydlänsk dans och se hur hon framställer det...

Lappen bak

- Nu ska jag bara ligga här och inte röra mig.
Storasyster vet hur man njuter av ett bad. Hon lägger sig stilla i vattnet när lillebror fått hoppa ur. Och det ser hur härligt ut som helst. Fast hon vet bara hur det är att njuta i en minut. För efter det tar hon och slänger sig fram och tillbaka, fram och tillbaka i badkaret. Från huvudändan till fotändan. Hon "simmar" och gör vågor. Det som nyss såg kristligt fridfullt ut, har nu förvandlats till de sju havens värsta oväder. Och det är ju precis så det är att ha barn. Från kav lungt till total storm på noll sekunder.

Senare är det pyjamasdags. Storasyster tar på sig sitt nattlinne.
- Nu fick du lappen fram, säger jag till henne.
Hon drar ur armarna ur ärmarna och snor runt nattlinnet så det kommer rätt.
- Mamma tänk om det inte hade funnits lappar.
- Hur menar du?
- Då hade man kunnat ta på sig kläderna hur man ville.
- Du menar fram och bak liksom, undrar jag.
- Ja precis. Och tänk om alla kläder skulle se likadana ut, fortsätter hon.
- Va tokigt det hade varit, svarar jag.
- Ja, jättetokigt.

Jag undrar jag om vi verkligen hade klarat oss utan dom där lapparna som visar vad som är bak. Tänk va förvirrade alla hade varit.
- Är detta nu verkligen fram? Jag vänder på tröjan.
- Nä, nu ser det konstigt ut. Vad tror du är bak?
- Vaddå finns det ingen lapp.
- Näe, dom har ju tagit bort alla lappar.
- Hur ska vi då veta vad som är bak.
- Precis!! Jag vet!! Helt sinnessjukt. Och jag som trodde att lapparna var här för att stanna. Men det var väl bara någon modegrej....

Kåkan, va eee du?

Mamma mu har varit på besök från dagis i helgen. En bok följer med där man får skriva om hennes upptåg och så läses det upp på dagis på måndagen. Idag var hennes äventyr att gå med oss ut i skogen. Vi sa till henne att vi kunde ju leta efter kråkan.
När vi kommer in i skogen hör vi hur kråkor (eller om det var kajor)kraxar, men vi ser inga.
- Hör ni, säger jag, där hör vi kråkan. Men jag ser han inte.
Barnen går omkring lite till. Då hör jag lillebror ropa
- Kåååkan, va eeee du?
Han ser upp mot träden. Och ropar sen ännu högre
- Kåååkan va eeeee du?
Vi måste medge att vår lillebror är ibland det sötaste vi vet.

Löda, Tissda, Tossda

Okaj...vi har hört den förut, men här kommer avsnitt två.
Utspelar sig efter middagen.
Först lite viskandes i mitt knä.
- De ä löda?
- Nej det är torsdag lilla gubben.
- De ä löda. Godis.
- Nej det är torsdag och då får man inget godis.
Senare framför bolibompa.
- De ä löda! De ä löda!
Pappa svarar denna gången.
- Nej det är torsdag.
- Tisda?
- Nej det är torsdag, svarar jag.
- Tisda? frågar han igen
- Torsdag, svarar jag igen.
- Tossda, upprepar lillebror.
En uppenbarligen besatt lillebror. Av godis, lördagar och hela konceptet. Frågan är om han nu fick in ytterligare en dag i sin repetoar av dagar. Tisda och Löda har ju hängt med ett tag nu. Kanske att vi nu även fick honom att ta in Tossda i sina efterkommande frågor...

Löjliga familjen

En halv-jobb dag kombinerad med halv-VAB-dag. Inget konstigt alls för småbarnsföräldrar. När jag avlöser min sambo, som tagit första delen av VAB-dagen, får jag även ta över hans hand i UNO. En urusel hand visar det sig, jag förlorar stort mot vår dotter. Vi fortsätter med en duell i löjliga familjen, det går bättre, oavgjort. Eller som man säger till barnen
- Vi vann båda två.
Vi läser böcker och bygger lego. Men sen börjar jag göra middag. Och med mindre uppmärksamhet från mig, blir genvägarna till action kortare. När jag dessutom får ett telefonsamtal på min mobil tappar jag helt kontrollen, och lillebror och storasyster jagar varandra, krockar, men skrattar, storasyster får tag i saltströaren och saltar golvet. Hon tar sedan tag i telefonen och slår det senast slagna numret, som tur är kommer hon till mormor.
Vid middagen fortsätter galna familjen sin kväll genom att lillebror sitter och kammar håret med morotstavar och storasyster sitter i en bilbarnstol, som hon ställt på en vanlig stol och äter sin middag. Efter middagen är det bolibompa time. De två syskonen sitter framför TV:n och jag hör hur lillebror ropar
- De ä löda, de e löda.
- Nej det är måndag ropar jag tillbaka.
- De e löda. Löööööda, ropar han tillbaka.
- Nej det är måndag, ropar jag igen.
- Tisda? skriker han som svar.
- Nej måndag, ropar jag igen.
- Fukt? svarar han.
- Ja du kan få frukt, så går jag in med en liten skål vindruvor till de små trollen.
- Tisda? säger lillebror.
- Nej måndag, här får ni vindruvor.
- Jaaaa viruvor, ropar lillebror.
Jag går skrattande därifrån, och tänker att vi lätt hade platsat i den där löjliga-familjen-kortleken.....

Plötsligt händer det

Jag vet inte hur många gånger som jag försökt förklara för min dotter att teckningar som skickas in till Bolibompa inte alltid visas i programmet. Att det är tusentals barn som skickar in sina teckningar, och att dom kan inte visa alla. Hon har ändå frågat gång på gång när hennes teckning ska dyka upp som vi skickade in för säkert 3 månader sedan.
Men sedan vi skickade in Stjärn-Ylva (läs mer här: http://nezdiary.blogspot.com/2010/02/ljuschefen-och-stjarn-ylva.html), på audition till Bolibompa har hon faktiskt bara frågat en gång när Stjärn-Ylva ska dyka upp. Jag har givetvis även då sagt att det är svårt att få med det man skickar in och hon nickade och förstod.
Så i fredags, kl 07:00 glider Stjärn-Ylva in i bolibompastudion som om hon inte gjort annat. Hon får spå in i framtiden och presentera filmer. Hon är med hela morgonen. Hon får inte bara 15 minutes of fame, hon får en hel barnprogramsmorgon! En riktig kändis blir hon, skapad av vår dotter.
Vi satt där i soffan, allihopa, på semester, i ett vinterlandskap, med kusiner och allt och ser att plötsligt händer det.

Värdefull vardagsgåva

Så sitter dom där. Om så bara för några minuter. Men dom sitter i alla fall sams, nära och fridfullt. Det ser liksom ut som om ett gudomligt sken lyser över de två syskonen. Och jag bara måste föreviga studen. Som bara varar några minuter, men det får mig att bli riktigt varm om hjärtat. Att känna att dom är här, hos oss, att vi får vara nära dom. Det är en riktigt värdefull vardagsgåva.

Den prickiga grytlappen

Ni som trodde tomten bara fanns på julafton får nog tänka om. Här hos oss kan tomten dyka upp närsomhelst. Eller nu senast var det faktiskt tomten och tomteflickan som kom på besök. Bara sådär, en vanlig februarifredag.

När mormor var här hade hon med en mössa till storasyster. Världens gosigaste mössa, varm, fleecig, hello kittyig, och hemmasyddig av världens bästa moster. Men när lillebror sträckte fram handen till mormor och sa
- Ja mösssa, ja mössa och tittade vädjande på henne, sa mormor lite ledsamt
- Jag hade ju inte nån mössa till dig.
- Ja me, sa lillebror.
- Men du kan ta dom här som jag hade med till mamma, säger mormor snabbt och tar fram en prickig grön grytlapp och en svart prickig grytlapp.
- Jaaa ropar lillebror.
Han tar den gröna grytlappen och drar den intill sig och tar sen och ger mig den svarta.
- Min, min, ropar han glatt och knatar iväg lika lycklig över den prickiga grytlappen som storasyster var i sin mössa.

Någon dag senare undrar min sambo varför lillebror prompt ska ha den prickiga grytlappen som hänger vid spisen.
- Han fick den av mormor, sa jag.
- Vaddå?
- Han fick den av mormor och nu vill han ha den hela tiden.
Så igår skulle grytlappen tvunget vara med och äta middag. Den fick först ligga bredvid tallriken och sedan lite senare fick den ligga precis bredvid lillebror i barnstolen.
Idag när jag kommer hem, lagom till bolibompastunden, hittar jag min sambo med storasyster i knät framför TV:n. Lillebror, han sitter i sin fåtölj, med grytlappen i knät.
- Sitter du och gosar med grytlappen, frågar jag.
- Mmmmm, säger lillebror och trycker den prickiga, gröna grytlappen mot bröstet.