Öppet Måndag och Fredag

Storasyster har precis lärt sig att läsa. Hon har knäckt koden liksom. Så där så att hon kan läsa det mesta. Vilket hon också gör. Överallt hittar hon ord att läsa. På mjölkpaketen, på TV:n, på leksaker, i tidningar, på skyltar, på affärer och bilar. Hon är ordslukar utan dess like.
Idag åkte vi till affären efter dagis. När vi parkerat frågar hon
- Vilken dag är det idag?
- Torsdag, svarar jag, och i morgon är det fredag.
- Då får man inte gå in i affären idag.
- Jasså, får man inte det.
- Nä, för på skylten står det att man får gå in måndag och fredag. Idag är det torsdag och då får man inte gå in i affären.
Nu inser jag att hon läst på öppettiderna som lyser ovanför affären. Där står det Må-Fre 9-21 Lö 9-18 Sö 9-18.
- Jaha, nu förstår jag vad du menar. Fast det där lilla strecket som är emellan Måndag och fredag, betyder att det är alla dagar emellan måndag och fredag. Fast det var ju inte så lätt att veta för dig.
- Jaha, då förstår jag. Alla dagar blir det då.
- Precis, och siffrorna betyder vilka tider på dagen dom har öppet.

Visst har hon knäckt läskoden, men det finns ju än dock fler koder att lösa för att kunna förstå allt man läser....

TV:n är föj juuuuus

Lillebror vaknar. Klockan är strax innan 07.00.
- Jag haj sovit fäjdigt nu mamma.
Jag bär ned honom till nedervåningen.
- Jag vill titta på TV, säger han.
Jag sätter honom i hans lilla egna blommiga fåtölj, den vi tänkt slänga ut, men som lillebror vaktar med sitt liv så den inte ska försvinna.
TV:n går på och jag tänder i taket.
- Uäää jag sej inget, TV:n e föj juuuus.
- Är det för ljust?
- jaaaa TV:n är föj ljuuuus.
- Jag kan stänga av TV:n igen så får du vänja dina ögon vid ljuset?
- Näää, inte stänga av, jag vill ha solglasögon!
Jag travar iväg och hämtar mina solglasögon. Jag balanserar på dom på hans små öron, han blir supernöjd.
Lillebror, i sin blommiga fåtölj, i mina solglasögon, nöjd och glad. Inte trodde jag att mina solglasögon skulle göra sån nytta en mörk vintermorgon i januari.

Vem plockade sockret?

Vi har en mysig eftermiddag med blåbär till mellanmål. Storasyster hade bara minutrarna innan mellanmålet gråtit storartat för att det inte blev semlor. Jag tyckte blåbär och varm mjölk och socker var en bättre idé. Semlorna kommer tids nog, med en pappa i huset som avgudar semlans existens.
På blåbärspåsen jag tog ur frysen stod det "Blåbär ca 4 dl, 2009", skrivet av mormors handstil.
- Tänk att vi kan sitta här mitt i vintern och äta blåbär som plockades förra sommarn, sa jag. Det är härligt, eller hur?
- Mmm, svarar både lillebror och storasyster med munnen full av blåbär.
- Vem har plockat blåbären undrar så storasyster.
- Det har nog mormor för det var hon som hade skrivit på påsen, svarar jag.
Det blev tyst en stund. Så frågar lillebror
- Vem har plockat sockret då?
Jag skrattar till, men skrattet fastnar i halsen då jag inser att någon måste ju faktiskt ha plockat sockret nångång, och det har jag aldrig tänkt på. Hur ska jag förklara det här.
- Ja du, det var en bra fråga, det är ju faktiskt nån som plockat sockerbetor, eller sockerrör, som man gör sockret av. Men vem det är, det vet jag faktiskt inte.
Lillebror ser förvirrad ut. Storasyster också.
- Men hur gör man socker då, undrar hon.
- Oj, ännu bättre fråga, det vet jag inte. Kanske man kokar det och sen låter det svalna och sen torkar det och mals sönder. Fast nä, jag vet inte.
Ja, tänkte jag, hur gör man socker egentligen. Så kom jag på en briljant idé.
- Fråga pappa när han kommer hem, han kanske vet.

Vid middagsbordet undrar storasyster
- Pappa, hur gör man socker.
- Av sockerrör eller sockerbetor.
Nä nu kom han för lätt undan så nu måste jag fortsätta frågan
- Jamen hur gör man när man plockat sockerrören?
- ehhh...det vet jag nog inte, kanske man hettar upp det på nåt sätt.

Hur man gör socker förblev ett mysterium, men i dagens supermoderna samhälle finns nog svaret bara en google-sökning bort. Däremot förblir själva ursprungsfrågan ett mysterium:
Vem plockade sockret?

En gjan som inte bajjaj

Vid frukosten idag kom julgranen på tal.
- Ska vi ha kvar alla julsaker? frågar storasyster.
- Nä dom hade jag tänkt vi skulle slänga ut samtidigt som granen, svarar jag.
- Inte slänga ut dom väl? säger hon.
Jag försöker skoja lite
- Jojemen, vi slänger ut granen och så slänger vi ut leksakerna också.
Då vaknar lillebror till
- Va, mamma? Va? säger han oroligt
- Nä du sa du väl fel, skrattar storasyster.
- Ja jag menar julsakerna, rättar jag.
- Men inte ut i snön väl, storasyster ser på mig osäkert.
- Nä, jag bara skojade, vi packar ner julsakerna i källaren men julgranen slänger vi ut.
- Nääääauääää jag vill inte de, bölar lillebror.
Storasyster och jag tittar på honom medlidande.
- Lilla vännen, julgranen kan vi ju inte ha hela året. Han barrar ju, vi får slänga ut den nu i veckan.
- Näääuuuuäääää ja vill inte de, gråtar än mer högljutt.
- Snälla lilla du, jag förstår att du blir ledsen, men så är det ju med julgranar, vi har dom bara inne över julen.
- Buuäääuuuää jag vill ha den kvaj. Tårarna trillar nedför kinderna.
Storasyster försöker trösta också.
- Men nästa år får vi ju en ny gran till jul.
Han tittar på henne.
- Då ska den inte bajja.
Storasyster försöker att inte skratta.
- Ska den inte bajja, hon skrattar högt, hon kan inte hålla sig för skratt.
Men lillebror är ledsen.
- Nä då ska den inte bajja, säger han ledsamt.
- För att vi då ska ha den kvar menar du, frågar jag.
- Ja, svarar han.
Vad är svaret på det? Antar att den närmsta lösningen på det här problemet, att vi har en lillebror som inte vill skiljas från julgranen, är en plastgran som får stå nere i källaren övrig tid på året...

Hemma-teater när det är som bäst

Det var teater på programmet när jag kom hem från jobbet idag.
- Mamma sätt dig i soffan i lekrummet.
- Du får gå genom TV-rummet.
- Oj, va spännande svarar jag.
Jag går in till soffan och sätter mig.
- Nu börjar det, ropar pappa-drake som sitter i tv-rummet med en filt över huvudet.
Som ur ett trollslag uppenbarar sig två små figurer från bakom soffan.
En prinsessa i skir rosa klänning och en prins i spidermantappning och guldskor.
- Hej, säger prinsessan i rosa, jag heter prinsessan Victoria.
- Hej, säger spidermanprinsen i guldskor, jag hetej pjinsessan Benny.
- Nej, rättar storasyster, du är prinsen Benny.
Lillebror härmar efter
- Jag äj pjinsen Benny.
- Oj, va fina ni är.
- Vi ska gå och rida på draken, säger prinsessan Victoria.
- Va, finns det en drake, svarar jag.
- Ja, däj inne, säger prinsen och pekar in i TV-rummet.
Pappa-drake står på knä med en filt över ryggen och huvudet.
- Jag är draken, säger han med lite mörkare röst.
- Vi vill rida på dig, säger prinsessan.
- Men jag är ju en farlig drake, pappa-drake höjer händerna och armarna till en slags kloliknande rörelse.
Då går både prinsessan och prinsen med bestämda steg mot draken och ger honom en kram. Draken blir så förvånad att han inte vet vad han ska göra.
- å jag har aldrig fått någon kram, säger draken. Bums, så blir draken snäll.
- Nu får ni rida på mig, säger draken, och prinsessan slänger sig upp på drakens rygg som om hon aldrig gjort annat. Prinsen har det lite kämpigare. Han försöker och försöker. Till slut vänder han sig till mig med och tittar med sina stora prinsögon och frågar
- Kan du hjälpa mig upp?
Det gör jag. Världens bästa Victoria och världens bästa Benny rider iväg på världens bästa pappa-drake, bort till horisonten i köket. Jag applåderar för fullt.
Det kallar jag teater när det är som bäst.