Tappa rumpan

Vi sitter på en bänk alla tre. Storasyster, lillebror och jag. Det är kallt men solen lyser och värmer våra kinder. Lekplatsen ligger framför våra fötter. Vi har redan slängt pinnar i bäcken. Rutschkanan väntar på oss. Först blir det en ihoptryckt bulle. Lika god ändå, just bara för att vi äter den på en lugn plats och tillsammans i vackert väder.
Jag har lagt ut vagnsdynan på bänken så vi inte ska frysa om rumpan. När storasyster flyttar sig en aning glider lillebror ner några centimeter så att tårna snuddar asfalten under honom. Han tar tag med ena handen i bänken så han inte ska trilla ända ner, men han liksom stannar i det läget, för han kommer inte upp igen eftersom han inte kan använda den andra handen då den håller i en platt bulle.
- Ahhh mamma hjälp, säger han lite olyckligt.
Jag, som inte riktigt förstår om han är på väg upp eller ner frågar
- Oj va hände?
- Jag tappa jumpan, svarar han.
Storasyster och jag tittar på varandra och brister ut i gapskratt.
- Tappade du rumpan, skrattar jag.
Då hoppar lillebror ned och lägger sitt huvud ned på bänken med ansiktet nedåt dynan.
Han håller händerna för ögonen.
- Men lillebror, säger storasyster, man kan ju inte tappa rumpan, hon fnissar.
- Det va inte joligt, hör vi lillebror säga dovt mot bänken.
- Jo, det var faktiskt roligt, men vi ska sluta skratta åt dig, säger jag.
Han tittar upp. Och så vänder han sig om och springer ut på lekplatsen.
- Kom, titta på mig när jag åker jutschkana mamma!
- Jag ska titta, svarar jag samtidigt som jag tänker att det det nog är väldigt svårt att åka rutschkana när man precis har tappat rumpan...