Hjälmbarnen

Idag skulle vi gå till lekplatsen på förmiddagen. Vi skulle träffa S och hennes mamma och lillasyster. Vi hade lite bråttom.
- Mamma jag vill ta min trehjuling till lekplatsen.
- Men det är ju ganska långt att cykla på trehjulingen dit.
- Men jag vill!!
- Jag tänkte vi skulle skynda oss lite också så S slipper och vänta.
- Men jag kan cykla fort.
- Ja, jo, men kan vi inte ta trehjulingen en annan gång då vi ska till den lekplatsen som är närmare.
Hon ser jätteledsen ut och säger
- OK då, hon snyftar lite, vi tar väl inte den då.
Jag smälter lite. Tar fram hjälmen och går och hämtar trehjulingen.
- Jaa, hon ser glad ut, jag kan cykla fort.
- Vi hinner nog ändå, svarar jag. Samtidigt ser jag lillebror står på trappan och förtvivlat slänger av sig vantar och mössa och ropar
- Lälm, lälm, lälm.
Jaha, hur ska det här gå nu då. En cykel och två hjälmar och två barn.
Jag tar fram hans hjälm. Nu skrattar han livligt.
Aha, det var bara hjälmen han var ute efter. Förhoppningsvis.
Jag sätter på han hjälmen och sätter honom i vagnen. Storasyster tar på sig sin hjälm och hoppar upp på cykeln. Och så är vi äntligen iväg. Alla mycket nöjda. Jag nöjd över att ha låtit henne cykla, hon nöjd över att få cykla, och han nöjd över att få ha på sig sin hjälm. Och alla som vi möter tror antagligen att jag är en överbeskyddande mamma som är rädd för att min son ska falla ur vagnen och selen i vagnen och slå i huvudet. Det är bäst att ha hjälm i vagnen alltså. Eller det är i alla fall lugnast så....