Titta efter snitslarna

Vi var ute i skogen igen, jag och min dotter. Vi gick en snitslad bana med kontroller. Så kommer vi till en liten backe som hon kämpar och stånkar sig uppför. När vi kommit halvvägs vänder hon sig om och säger
- Nu får vi vända oss om mamma och titta hur långt vi ser.
- Ja det får vi göra säger jag och ler.
- Oj va långt vi ser, säger hon och vänder sig sen snabbt om och knatar vidare.
Det där var något som hon tagit efter mig. Precis så sa jag att vi skulle göra när vi gått upp på en kulle för några helger sen. Mina ord hade blivit hennes.
Under vår skogspromenad får hon hela tiden titta ner på marken för att kunna ta sig över grenar, rötter, kvistar och annan undervegetation. Då är det svårt att samtidigt hålla koll på snitslarna som hon ska följa. Så jag påminner henne några gånger
- Du får titta efter snitslarna så du vet vart du ska gå
Så hon tittar upp och ser en snitsel och går mot den för att sen titta ner på marken igen och tappa riktningen, så jag påminner igen.
- Glöm inte att titta efter snitslarna så du går rätt
Hon tittar upp igen
- Där är en, ditåt ska jag, så travar hon på och efter ett tag märker jag att hon upprepar mina ord.
- Titta efter snitslarna, så går hon några meter innan hon åter säger
- Titta efter snitslarna.
Som ett mantra. Och återigen har mina ord blivit hennes. Det är bra att veta, för då påminns jag om att jag får väga min ord på våg emellanåt, för allt mitt blir hennes. Samtidigt som jag inte kan undvika vissa ord eller situationer för jag vill ju också att det mesta skall vara naturligt, och då kan jag inte tänka på allt som jag säger eller gör bara för att hon registrerar allt och kopierar en hel del. Vilket känns ännu svårare, att tänka efter samtidigt som jag inte ska göra det. En svår ekvation men jag gissar att det är så det är att ha barn. Ekvationen går inte alltid ihop, men det är det som är en del av tjusningen.