Att bygga referensramar

Har du någon gång tänkt på att allt du upplever ger dig referensramar. Att det du lär dig gör att du kan förstå och koppla ihop och känna igen liknande saker. Och på så sätt staka upp dina kunskapsramar.
Efter att ha haft vattkoppor i två veckor och sedan vistats nära en lillebror som också haft vattkoppor så vet min dotter vid det här laget mycket väl hur denna barnsjukdom ser ut.
Så när vi åt frukost häromdagen och hon rörde i hallonsylt i gröten säger hon till mig
- Nu ser det ut som min gröt har vattenkoppor mamma.
Och det gjorde det mycket riktigt. När de små röda hallonkornen smetades ut i gröt-mjölk-röran såg det precis ut som en vattkoppssmittad gröt.
Någon dag senare sitter vi på golvet och får syn på en silverfisk.
- Titta här, sa jag, en silverfisk.
- Oj vilken konstig fisk svarade hon.
- Det är ingen riktig fisk, det är bara det att krypet kallas för fisk för den rör sig som en fisk, försökte jag förklara.
Så någon timme senare hör jag innifrån lekrummet
- Mamma mamma jag har hittat en till guldfisk.
Jag gick dit. Det var ingen guldfisk och ingen silverfisk heller, för det var ett gräsfrö. Men det såg exakt ut som en silverfisk.
- Nja, sa jag det där är ett gräsfrö.
- Kan man ha det på smörgåsen, sa hon, och tänkte på linfröna som vi hade på smörgåsen.
- Nä, det är linfrön.
All kunskap går runt i cirklar tänkte jag, det ena leder till det andra och vi kopplar ihop och bygger upp och drar slutsatser och skapar ramar. Det är onekligen ett ganska komplicerat jobb vår hjärna har framför sig när den ska forma en liten individs tankemönster och kunskapsbas.