Datorspelsfrustration

Min dotter tog idag tag i lillebrors hand och sa den lilla ramsan
- Tummetott, slickepott, långeman, korteman och lilla vicke vire.
- Det var ett gulligt namn, korteman, sa jag.
- Ja, han är kort och gullig, svarade hon.

Idag har min dotter också lärt sig att klicka med musen på datorn. Jag är helt förstummad över hur lätt barn lär sig. När pappa kom hem klickade hon runt som om hon inte gjort annat. Och att hon även förstod hur hon skulle styra muspekaren är för mig förbluffande. Att hon sen blev helt rosenrasande och frustrerad över när hon inte kunde hoppa vid rätt tillfälle på Dora-spelet kanske inte är sunt. Att redan vid knappt 3års ålder ha prestationskrav på sig själv bådar inte gott och framförallt, har jag gett henne dessa krav på sig själv? Jag ryser bara av tanken, och försökte med alla medel förklara för henne att spelet på datorn var lite svårt och att hon gjorde ett jättebra jobb som klarade av att spela det överhuvudtaget. Tror ni att det lyckades. Nope. Kanske var det så att jag aldrig från första början skulle visat henne det. Försent. Nu har jag dragit ner min dotter i datorspelsfördärvet innan hon ens fyllt 3. Bra jobbat.

Somna bara lite

Idag fick min dotter vara uppe lite längre. Vi skulle på SM-guldkalas. Att äta tårta på en måndag det är himlen om man är 3 år. Men det är tröttsamt att vara uppe lite längre än vanligt, och vi trodde garanterat att hon skulle slockna i bilen hem. Och trött var hon för hon orkade inte höra oss prata så hela vägen hem hörde vi från baksätet
- Sluta prata. Sluta prata. Prata inte. Sluta prata.
Så när vi nästan var hemma slutade hon att upprepa sitt mantra. Vi förstod att hon hade somnat. Fast när vi parkerat och jag öppnar dörren till henne är hon vaken.
- Jasså du var vaken. Jag trodde du hade somnat.
- Det hade jag. Fast bara lite.

Jag bar henne in. Borstade tänderna på henne i sängen, vi släckte lamporna sa go natt och sen somnade hon bums. Inte bara lite, den här gången, utan ganska mycket.

Idag är det höst

Det handlar mycket om årstider hemma nu. Vi pratar om hur det ser ut på hösten. Vad man kan göra på hösten och vintern. Att sommaren är slut och att det dröjer innan det är sommar igen. Vi tittade på foton på datorn. Min dotter vill titta på de foton från i juni då vi badade i Vänern. Det var underbart väder och hon bara älskade att plaska runt i det grunda vattnet.
- Jag vill bada nu mamma.
- Vi kan bada ikväll, svarar jag
- JA!
- I badkaret.
- Nej ute.
- Nä det är ju höst nu det är ju alldeles för kallt.
- Men jag vill.
- Det är för kallt gumman, vi kan bada i badkaret.
- Näääää jag vill bada ute.....och så börjar hon gråta.
Jag förstår då att det kanske inte är så lätt att greppa hur allt hänger ihop med årstider. Att det vissa dagar går att bada och andra inte. Jag förstår ju också att hon har svårt att få ihop det, hon har ju bara upplevt årstiderna typ en gång innan som hon kommer ihåg. Innan dess var hon för liten för att minnas det nu.

Idag var pappa och dotter ute och cyklade. De cyklade till sjön som ligger en bit bort. Hon kom hem och jag frågade var dom varit någonstans.
- Vi cyklade till sjön men vi badade inte. För idag är det höst.

ZZZZZZZ för snarka

Lillebror håller på att lära sig äta. Det går inte så bra. Än så länge. Det mesta hamnar utanför munnen, på händerna, på haklappen, på barnstolen, golvet ja överallt. Häromdagen hade storasyster satt på lillebror en mössa. Och den satt kvar på honom när han nu satt där i barnstolen för att äta gröt.
- Vi kanske ska ta av dig mössan innan du börjar äta, säger jag till honom.
- Men han ska ha den, säger storasyster.
- Fast det är nog bäst att ta av den så inte den blir kladdig, och jag tar av honom den eftersom jag vet hur han fäktar med sina kladdiga små händer. Men storasyster ser skeptisk ut. Hon, ska tilläggas, har aldrig varit den som tycker om att bli kladdig om händer eller runt munnen. Så när lillebror har ätit har hon till och med sagt att hon inte vill titta på honom för hon tycker det ser så kladdigt ut. Därför tittar hon nu fundersamt på mig och sen på lillebror. Sen säger hon
- Men mamma, mössan är väl på huvudet och maten i munnen, då blir den ju inte kladdig.
- Nä, det kan man ju tycka, men lillebror är så liten att han inte riktigt kan styra sina armar och händer så dom kan mycket väl kladda ner mössan också.

Min dotter har kylskåpsmagneter som ser ut som bokstäver. Idag kom hon med bokstaven Z till mig och bad mig sätta upp den på diskmaskinen.
- Här får du en bokstav av mig mamma.
- Vad är det för bokstav?
- Det är Z, svarar hon.
- Vet du vad man brukar skriva när man skall visa att någon snarkar. Då skriver man bokstaven Z flera gånger efter varandra så bildar det ljuden ssshhhhark phu, shhhharrk phu. Jag härmar snarkljuden så att hon skall förstå hur jag menar.
Hon funderar länge och väl. Så frågar hon
- Vilken bokstav brukar man skriva när man vaknar ?
- Jadu, det var en bra fråga, det finns nog ingen bokstav som man kan skriva ensamt för att skriva att man vaknar.
En bra fråga och ett dumt svar. Ibland är det svårt att vara mamma och dessutom språkvetare.

Foppa, Zlatan, Marta och brevbäraren

Följande överhördes från min dotters rum vid läggdags ikväll.
- Berätta en saga pappa.
Nästan varje kväll får pappa berätta en saga. En helt påhittad saga, som berättas i mörkret. Dottern ligger i sin säng och pappa på en madrass på golvet. Idag blev det en hög något sportbetonade sagoberättelser. Pappa berättade om hur Foppatoffeln kom till. Han berättade om hur Zlatan kom till att bli bäst i fotboll och hur han nu har fotboll som jobb.
- Sen finns det en tjej som är väldigt bra på fotboll, hon heter Marta, berättar pappa.
- Haha Marta, min dotter skrattar lite åt namnet.
- Berätta om Marta pappa.
Och pappa han berättar om hur Marta bodde i ett annat varmt land tidigare, men att hon sen blev tillfrågad att komma och spela fotboll i Sverige. Att hon kunde ha det som jobb.
- Du kanske ska bli lika bra som Marta när du blir stor, säger pappa till vår dotter. Du kanske också ska jobba med fotboll när du blir stor.
- Nä, säger vår dotter bestämt, jag ska bli brevbärare.
- Jasså, säger en förvånad pappa. Ska du bli brevbärare.
- Ja jag ska vara en tjej som ska dela ut brev.
- Ja va bra, det är nog roligt jobb, svarar pappa. Ska du cykla eller åka bil och dela ut brev.
- Jag ska ta min trehjuling och dela ut breven med.
- Ja det låter bra, säger pappa, du har ju flak därbak som du kan lägga breven på. Det blir ju jättebra.
- Mmmm, svarar min dotter, och låter jättetrött. Snart somnar hon och drömmer säkert om fotbollar, brev och trehjulingar.

Söndrig födelsedagspresent

Min dotter älskar att leka födelsedag.
- Vi låtsas att det är din födelsedag mamma, säger hon.
Då brukar hon göra tårtor som jag får äta och slå in presenter som jag får öppna och så sjunger hon ja må hon leva eller vad är det för en dag. Ibland är det tvärtom, att vi låtsas att det är hennes födelsedag.
Så häromdagen återberättar jag en händelse för min sambo som jag tyckte var lite komisk. Det var när min kompis hade fyllt år. Vi satt och åt frukost på ett fik i stan. Jag hade gett henne presenter och när hon öppnade den presenten med en ljuslykta i, slinter hon och lyktan far ner i gatstenen och går sönder. Hon tyckte det var jättepinsamt, men så här i efterhand är det en ganska rolig anekdot för vi kommer alltid komma ihåg den födelsedagen då hon gjorde sönder sin födelsedagspresent. Min dotter överhörde denna historia och rusar fram till mig och säger
- Vaddå mamma, säg igen.
- Vad menar du säg igen.
- Va hände med presenten.
Så jag berättar för henne igen och kanske lade jag lite för mycket inlevelse i berättelsen för när jag kommer till delen då min kompis tappar sin present säger jag
- och pang, så tappar hon lyktan i gatan och den gick i tusen bitar och gick inte att laga.
- Åh nej, säger hon ledsamt. Och ser riktigt förskräckt ut.
Så jag lägger till
- Fast det gjorde inget hon blev inte så ledsen.
- Nä hon kan ju alltid önska sig en ny i present säger min dotter och klappar mig på kinden.
Då inser jag att det här med födelsedagar är ju ganska centralt just nu i hennes liv. Så antagligen skulle det vara det värsta scenariot för henne just nu. Att hennes födelsedagspresent skulle gå sönder.

Titta efter snitslarna

Vi var ute i skogen igen, jag och min dotter. Vi gick en snitslad bana med kontroller. Så kommer vi till en liten backe som hon kämpar och stånkar sig uppför. När vi kommit halvvägs vänder hon sig om och säger
- Nu får vi vända oss om mamma och titta hur långt vi ser.
- Ja det får vi göra säger jag och ler.
- Oj va långt vi ser, säger hon och vänder sig sen snabbt om och knatar vidare.
Det där var något som hon tagit efter mig. Precis så sa jag att vi skulle göra när vi gått upp på en kulle för några helger sen. Mina ord hade blivit hennes.
Under vår skogspromenad får hon hela tiden titta ner på marken för att kunna ta sig över grenar, rötter, kvistar och annan undervegetation. Då är det svårt att samtidigt hålla koll på snitslarna som hon ska följa. Så jag påminner henne några gånger
- Du får titta efter snitslarna så du vet vart du ska gå
Så hon tittar upp och ser en snitsel och går mot den för att sen titta ner på marken igen och tappa riktningen, så jag påminner igen.
- Glöm inte att titta efter snitslarna så du går rätt
Hon tittar upp igen
- Där är en, ditåt ska jag, så travar hon på och efter ett tag märker jag att hon upprepar mina ord.
- Titta efter snitslarna, så går hon några meter innan hon åter säger
- Titta efter snitslarna.
Som ett mantra. Och återigen har mina ord blivit hennes. Det är bra att veta, för då påminns jag om att jag får väga min ord på våg emellanåt, för allt mitt blir hennes. Samtidigt som jag inte kan undvika vissa ord eller situationer för jag vill ju också att det mesta skall vara naturligt, och då kan jag inte tänka på allt som jag säger eller gör bara för att hon registrerar allt och kopierar en hel del. Vilket känns ännu svårare, att tänka efter samtidigt som jag inte ska göra det. En svår ekvation men jag gissar att det är så det är att ha barn. Ekvationen går inte alltid ihop, men det är det som är en del av tjusningen.

Snö

Äntligen har vi fått gjort lite saker här hemma. Målat fönster, ordnat med grinden, satt upp en gunga, börjat röja i källaren. Notera ordet börjat. För det är en lång väg kvar, men jag är nöjd över att i alla fall kommit igång. Min dotter var med mig en stund där nere.
Först ville hon cykla med sin trehjuling i källaren. Det gick inte. Det fanns inte plats. Sen ville hon studsa med vår stora pilatesboll. Det gick inte. Det fanns inte plats. Sen satte hon sig i sin pulka.
- Mamma dra mig.
- Det går ju inte utan snö, svarade jag.
- Jomen jag vill.
- Jamen det vet du ju att det måste finnas snö för att åka pulka.
- Men då vill jag att det ska snöa nu.
- Tyvärr bestämmer vi ju inte över när det ska snöa, eller regna eller vara sol vet du.
- Men JAG VILL HA SNÖ.
- Jag är ledsen gumman men...
- JAG VILL HA SNÖ, JAG VILL HA SNÖ NU, JAG VILL!!!
Så satt hon där i sin rosa pulka och ville inte gå ur förrän det kom snö.
Det är svårt att förklara för en snart 3 år gammal liten bestämd dam att vissa saker kan vi inte bestämma över här i livet. Då är det tur att det finns annat att locka med, som 3-åringar inte kan motstå. Som lördagsgodis. Annars hade hon väl suttit kvar där i pulkan i vår källare tills första snön fallit.

Modig dotter

Idag har jag känt mig väldigt liten. Min dotter fick ta EKG och ligga på en brits med sladdar kopplade till sin lilla kropp. Hon sa inte ett ljud och rörde inte en fena. Sjuksköterskan sa om och om igen att hon nästan aldrig hade haft ett barn som varit så stilla och att det gått så fort att genomföra ett EKG. När sköterskan först satte dit alla klisterlappar för att koppla alla sladdar till, såg min dotter ut som en liten julgran. Sen när sladdarna var färdigkopplade såg hon ut som en ynklig liten marionettdocka. Och jag satt bredvid och låtsades vara stark och gjorde grimaser och muntrade upp henne med jämna mellanrum. Men inte en millimeter flyttade hon sig. Alldeles stilla, och datorn ritade ett gult streck på skärmen, upp och ner och upp och ner. Och jag tänkte att det här fixar ju vi galant hon och jag.
Men för en stund lämnade sköterskan oss ensamna och en annan sköterska råkade gå förbi.
- Va kom ni ifrån, har jag missat er?
- Nä vi kommer från barnkliniken vi fick låna er utrustning här (utrustningen var på vanliga vårdcentralen)
- Jaha, då förstår jag. Går det bra?
- Ja sa jag
- Åh vilken liten flicka, det är inte ofta vi har så här små liv som tar EKG, sa hon till oss. Lilla söta vännen, går det bra, hon vände sig till min dotter.
Min dotter nickar men en liten knappt registrerbar rörelse, och jag undrar varför hon kom in för jag hade ju klarat mig så bra. Utan att brista. Nu fick jag titta bort en liten sekund för att blinka bort mina glansiga ögon. När jag vänder mig till min dotter igen gör jag åter en grimas och hon skrattar. Och jag sväljer och är stark igen.
Så kommer den andra sköterskan tillbaka. Allt hade gått bra.
När hon tar bort klisterlapparna ser det ut att göra ont, precis som när man tar bort sporttejp som suttit lite för länge. Min dotter rör knappt en min. Så sköterskan säger
- Det är en modig liten tjej det här.
Jag nickar stolt och min dotter och jag går hand i hand ut ur undersökningsrummet och jag undrar stilla vem av oss som egentligen är minst i detta läget. För jag har aldrig känt mig så liten i hela mitt liv.

Sanning från barn?

Ibland händer det att vi får gå samtidigt på toaletten min dotter och jag. Hon sitter på pottan och mitt emot sitter jag på toaletten. Det gjorde vi idag. Hon blir klar innan mig och ska då slänga sitt toalettpapper i toaletten där jag sitter.
- Vänta bara en liten stund så är jag klar, säger jag
- Mamma var har du där? hon pekar mot min mage.
Jag trodde hon menade en knapp på min kofta så jag frågar
- Menar du den här? och så håller jag upp knappen
- Nej där menar jag, så petar hon på min tröja på min mage.
- Det är ju min mage. Menade du min mage?
- Jamen den är ju så stor. Är det din mage?
Jag skrattar till och säger
- Ja det är min mage. Jag försöker låta oberörd samtidigt som jag undrar om det är sant som det brukar sägas att från barn får man höra sanningen.....

Tomatpärlor

Vi satt och pärlade pärlplattor. Pärlorna är tjocka och runda, lite lättare att pärla med än dom som är i minsta storleken. Precis lagom stora pärlor för en som nästan är 3 år. Och en som för dagen blir 33 år. Jag gräver i pärlburken och får upp pärlor som inte går att lägga på pärlplattan.
- Men dessa går ju inte att lägga på pärlplattan säger jag.
- Nä det är andra pärlor säger min dotter.
- Vet du vad. Att när jag var liten så kallade vi de här pärlorna för discopärlor.
- Jaha, och hon tittar noga på pärlorna.
Så tar hon två andra pärlor i handen som inte heller är för pärlplattor utan de är till för att trä upp på tråd. De är röda, runda men även liksom kantiga som rubiner.
- Vet du vad mamma. Att när jag var liten så kallade vi de här pärlorna för....tomatpärlor.
- Jaha sa jag, vilket passande namn, de är ju röda och runda som små tomater.

Sjuka barn

Det är något med barn och feber. De blir så hjälplösa att det skär i hjärtat. Min dotter har feber, och jag känner mig så hjälplös som det bara går. Hon är varm men fryser. Hon är törstig men orkar inte dricka. Jag blir nojig och ringer sjukvårdsupplysningen och frågar om fästingar. Och då blir det besked att vi ska åka in och kolla i morgon. Då blir man hjälplös igen. Vilka elaka små parasiter som gör så vi får oroa oss för allt vad de kan föra med sig.
Det är något med sjuka barn. Det finns inget som gör så ont att se.

Margarin

Det är något med barn och bakning. Allt som går att smaka på när vi bakar skall smakas på. Idag bakade vi äppelpaj. Min dotter smakade först på mjölet. Det tycker hon är gott. Jag har frågat flera gånger, tycker du verkligen det är gott och hon svarar varje gång mmmmm. Sen smakade hon på sockret. Vilket jag kan förstå. Vaniljsockret också. Men hade hon fått hade hon gärna smakat på bakpulvret också, men jag har vägrat. Så numera säger vi
- Tycker vi det är gott med bakpulver
- Nä det tycker vi är äckligt svarar hon.
Sen kommer höjdpunkten. Margarinet. Det ska hon helst ha en stor bit att smaska på och sen även slicka den brödpensel som vi smörjat in pajformen med. Den här gången smälte vi smöret.
- Ska vi smälta mjölk också mamma
- Smälta mjölk ?
- Ja med smöret, det gjorde du förra gången
- Jaha du menar att vi blandade i mjölk i smöret som vi sen smälte. Nä inte den här gången.
Sen försökte jag ställa in margarinet.
- Snälla lite till
- OK sista biten.
Barn har helt enkelt inte samma smaklökar som vi vuxna. Min dotter älskar alltså mest av allt att äta rå blodpudding och gigantiska mängder av margarin.....yummmy....

Skit

Min sambo satt vid köksbordet och pratade med vår dotter. Dom pratar om ditt och datt och han frågar vad vi gjort under dagen, medan han varit på jobbet. Hon berättade att vi varit och handlat i affären. Att vi sedan hade ätit lunch.
- Sen åt vi lunch. Vi åt blodpudding, sa hon.
- Åh va gott, åt ni blodpudding sa han.
- Ja med lingonsylt, fortsatte hon medan hon satte sig på en stol vid bordet.
- Men det var bara lite lite kvar, sa hon, så vi fick nästan inget alls.
- Nähä var den slut då, frågade han
- Ja och då sa mamma skit.
Min sambo tittade på mig och började skratta
- jasså sa mamma skit då
Det var hon alltså inte sen på att registrera. Och när jag tänkte efter så var det så att jag stod i köket och kom på att vi glömde att köpa lingonsylt fastän det nästan var därför vi gick till affären. Och då sa jag skit. Sekunden efter jag sagt det var det någon som upprepade ordet innifrån badrummet där hon satt på pottan.
- Skit. Varför sa du skit mamma.
- För att vi glömde att köpa lingonsylt och det var ju därför vi gick till affären. Men jag kanske inte hade behövt skit ändå.
- Nähä. Men nu sa du det.
- Ja det gjorde jag.
Och antagligen var det en av höjdpunkterna på dagen eftersom den var värd att nämnas för pappa när hon summerade upp vad vi gjort.

Fimpar och cigaretter

För några dagar sedan när vi var på väg från huset till förskolan hör jag min dotter fråga
- Mamma vad är det?
Hon pekade på en fimp som låg utanför vår tomt. Jag förklarade att det var skräp och att folk som röker cigaretter brukar slänga dom på marken när de har rökt färdigt. Jag förklarade också att de inte borde slänga fimpar på marken för då skräpar dom ju ner. Och det är inte bra för naturen. Jag minns inte att jag förklarade hur en cigarett såg ut innan den blivit en fimp, men detta måste hon fått reda på antingen av mig eller någon annan. För när vi var på väg hem från lekplatsen idag säger hon plötsligt
- Han har en sån där som man slänger på marken.
Jag hänger först inte alls med på vad hon menar och jag tittar mig omkring för att se vem hon pratar om. Och där på andra sidan ser jag efter någon sekund en man som går och röker en cigarett, och då förstår jag vad hon menar.
- Jaha du menar en cigarett
- Ja, fast han får ju inte slänga den egentligen mamma.
- Nä, precis, men han kanske inte gör det när han rökt färdigt, det vet vi ju inte.
Vi fortsätter gå och jag är förundrad över hur kvick hon är på att snappa upp saker, registrera dem för att sedan känna igen något som vi endast pratat om en gång tidigare. Barn är helt fenomenala på att suga åt sig kunskap. Hur många gånger har jag inte önskat att jag i alla fall hade haft hälften av den förmågan kvar nu i 30+ åldern.

Kvittoletande

Min dotter brukar nästan jämt få gröt till frukost. Helt utan att välja själv, får hon gröt. Men ibland får hon faktiskt välja. Jag brukar då fråga vad hon vill ha till frukost. Och i 8 fall av 10 säger hon yoghurt istället för gröt. Så även i måndags när jag bad henne välja frukostmat.
Så min dotter, min svägerska och jag sitter vid frukostbordet och ska äta yoghurt. Men yoghurten räcker bara till henne och min svägerska och jag säger att jag kan ta mjölk. Sen var det flingorna. Vi försöker ge vår dotter musli som är någorlunda sockerfri men ibland faller vi dit för Cheerios. Dom är ju så goda. Och då får hon också äta sådana ringar som hon kallar dom. Så till sin yoghurt får hon några ringar strödda över. När jag så häller i Cheerios i min tallrik för att sedan ta mjölk över blir min dotters ögon stora som golfbollar.
- Va mycket du tar mamma. Får man det.
Hur kommer jag ur det här nu då. Ingen utväg utan det blir till att fylla på hennes skål också.

För övrigt letade jag ihjäl mig efter ett kvitto igår på en ståbräda jag skulle lämna tillbaka. Jag till och med vände upp och ner på papperskorgen så att blöjor och kaffesump blandades till en härligt mix, men ingen kvitto. Jag hade ju strategiskt lagt det i vårat hörnskåp och nu var det borta. Hela kvällen gick åt till att vända upp och ned på hela nedervåningen. Fram tills min sambo kom hem vid 22-tiden och säger att han kanske fått med sig det när han rafsade åt sig sina kontokort som också låg i hörnskåpet. Han öppnade sin jackficka och ur drar han mitt eftersökta kvitto. Glad över att det faktiskt inte hade kommit bort kunde jag förtränga min första instikt att återigen ta ut papperskorgen och hälla kaffesump innanför hans kalsonger.

Tandborstsnabbis

Min dotter har tre tandborstar. Vi har köpt nya, men de gamla får inte slängas. Så nu står där tre likadana tandborstar på hyllan under spegeln. När vi borstar skall det borstas en gång med varje borste. En rosa, en grön och en orange borste. Jag som trodde att barn inte tyckte om att borsta tänderna.
I går när vi borstade tog hon först den rosa.
Hon borstade samtidigt som hon sjöng ABC-sången.
- Nu är det din tur mamma. Du ska ta den gröna.
Jag sjöng Vem krafsade vid dörren.
- En gång till ska jag göra.
- Nä nu är det sent så vi tar bara två gånger.
- Men bara en gång till med den oranga. Sista gången. Jag lovar.
- OK då, men du får borsta snabbt den här gången.
Hon tog borsten och borstade uppe nere uppe nere på två röda sekunder samtidigt som hon nynnade någon sång som jag inte kände igen.
Sen sköljde hon och ställde tillbaka den tredje tandborsten och sa
- Det där var en riktig snabbis mamma. Nu kan jag sova.
- Ja där var du snabb, det må jag säga, sa jag och så gick vi för att sova.

Nypare

Idag bara visste jag att vi skulle hitta minst en fästing på min dotter. Efter att ha varit på orienteringstävling hela dagen där hennes huvudsakliga aktivitet bestod i att rulla sig i det ankellånga gräset tillsammans med sin jämnåriga kompis förstod jag att ett bad skulle vara nödvändigt tillsammans med en noga eftersökning på hela kroppen efter fästingar.
Så i badkaret kände jag mig som en apmamma som letade loppor på sitt apbarn. Och till slut hittade jag den lömska lilla insekten. En pyttepyttefästing bakom örat. Och den satt fast.

- Hittar du någon fästing mamma?
- Ja, nu har jag hittat en bakom ditt öra som jag måste ta bort. Det är ok väl?
- Ja, svarar hon. Har du en nypare?
- Nypare, vilket jättebra ord. Pincett heter det, men nypare tycker jag låter finare svarade jag.
Så pappa kom med en nypare och jag nöp bort kräket. För om det är något djur näst efter mördarsniglar som vi i vår familj inte har något övers för så är det just fästingar.

Sen har jag också lärt mig ett skönt ord av en av de stora tjejerna som lekte med min dotter idag, och stor tjej det är man i min dotters ögon om man är 4-5 år. Den stora tjejen skulle bjuda på godisar från hennes tablettask. Men ville inte bjuda på dom rosa.
- Nä jag vill inte bjuda på dom rosa. Dom vill jag spara på. För dom är ju helgoda.
Helskönt ord att ta med sig från idag tycker jag. Helgod.

Lördagsnöje

När vi idag skulle gå upp och bada lillebror frågar min dotter
- Har du ett suddigummi mamma?
Jag tittar frågande på henne.
- Om jag har ett suddigummi?
- Ja, det du har i munnen.
- Jaha du menar mitt tuggummi.
- Jaha tuggimmi.
Jag tänkte att nu vill hon säkert ha, och jag tycker hon är för liten men hon sa bara
- Får jag titta?
Jag visar henne tuggummit.
- Fast det ser nästan ut som ett suddigummi säger hon och fortsätter sen gå upp för trappan.

Vi badade sen lillebror och märkte till vår förvåning att han nu kunde plaska hej vilt. Vilket gjorde att hela badrumsgolvet till slut blev väldigt blött men vad gjorde det när jag och min dotter stod och skrattade så vi fick ont i magen för han såg så rolig ut. Han var stenkoncentrerad och måttade med sin hand mot ytan och blev sen så förvånad när handen liksom slog igenom ytan. Tänk vad lite som kan roa både små och stora. Så nu får vi nog nästan ha badande av lillebror som lördagsnöje en tid framöver.

Saker för barn

Vi gick ner i källaren idag, min dotter och jag. Källaren är för övrigt mitt ständiga dåliga samvete. Det är stökigt, det är spindlar och det är oreda. Det är inte ofta min dotter följer med ner, för det är en sådan brant trappa. Men idag ville hon med, vi skulle nämligen leta efter en skolåda. En skolåda som skulle göras om till ett dockhus.
När vi gick ner sa hon
- oj oj oj, det här är lite läskigt
- det är ingen fara sa jag
Så började vi botanisera bland alla saker. Vi letade och letade. När vi letat en stund och hon har gått runt och tittat säger hon
- Va många saker ni har här nere egentligen
- Jaa du, det har du rätt i, svarade jag och mitt samvete blev ännu tyngre när till och med min 2-åriga dotter påpekar det som är ett störningsmoment hos mig just nu.
Sen fortsätter hon
- Och inga av sakerna är för barn
Jag log och sa
- Nä, förutom den här då, och så visade jag henne skokartongen som jag äntligen hittat, den kommer bli en utmärkt sak för ett litet barn.
Och nu står det lilla hemmagjorda dockskåpet på hennes lilla lilla bord. Det tog hela eftermiddagen att knåpa ihop det, men både hon och jag blev väldigt nöjda. Skokartongen fick till och med en liten extra våning uppe på taket. En liten låda hittade vi att sätta dit.
- Där kan man sitta och fika sa jag.
- Ja det är deras uterum, sa min dotter och jag gissar skarpt att hon hade farmor och farfars nygjorda härliga uterum i tankarna. För där är det verkligen härligt att sitta och fika. Så i morgon blir det nog en mysig helgfrukost för dockorna i uterummet.

Att bygga referensramar

Har du någon gång tänkt på att allt du upplever ger dig referensramar. Att det du lär dig gör att du kan förstå och koppla ihop och känna igen liknande saker. Och på så sätt staka upp dina kunskapsramar.
Efter att ha haft vattkoppor i två veckor och sedan vistats nära en lillebror som också haft vattkoppor så vet min dotter vid det här laget mycket väl hur denna barnsjukdom ser ut.
Så när vi åt frukost häromdagen och hon rörde i hallonsylt i gröten säger hon till mig
- Nu ser det ut som min gröt har vattenkoppor mamma.
Och det gjorde det mycket riktigt. När de små röda hallonkornen smetades ut i gröt-mjölk-röran såg det precis ut som en vattkoppssmittad gröt.
Någon dag senare sitter vi på golvet och får syn på en silverfisk.
- Titta här, sa jag, en silverfisk.
- Oj vilken konstig fisk svarade hon.
- Det är ingen riktig fisk, det är bara det att krypet kallas för fisk för den rör sig som en fisk, försökte jag förklara.
Så någon timme senare hör jag innifrån lekrummet
- Mamma mamma jag har hittat en till guldfisk.
Jag gick dit. Det var ingen guldfisk och ingen silverfisk heller, för det var ett gräsfrö. Men det såg exakt ut som en silverfisk.
- Nja, sa jag det där är ett gräsfrö.
- Kan man ha det på smörgåsen, sa hon, och tänkte på linfröna som vi hade på smörgåsen.
- Nä, det är linfrön.
All kunskap går runt i cirklar tänkte jag, det ena leder till det andra och vi kopplar ihop och bygger upp och drar slutsatser och skapar ramar. Det är onekligen ett ganska komplicerat jobb vår hjärna har framför sig när den ska forma en liten individs tankemönster och kunskapsbas.

En smal eller en kort?

Ibland häller jag bröstmjölk i lillebrors näsa. För det är lite igentäppt emellanåt. Det tycker han inte om, men det blir alltid lite bättre när vi gör så. Så det skulle vi göra idag. Jag bad min dotter att hon skulle ge mig en tesked, eftersom jag satt och var i färd med att avsluta en amning.
- Nej jag kan inte för jag håller på att greja här.
- Okej, jag kan hämta en själv svarade jag.
- Fast nu är jag klar så nu kan jag hämta mamma.
- Va snäll du är.
Hon gick fram och drog ut besticklådan.
- Vill du ha en kort eller en smal?
Jag fnissade till lite och svarade
- hmmm jag kan ta en smal.
Hon rotade runt lite i lådan.
- Näe, sa hon lite eftertänksamt och tittar på mig, jag tar nog en lång.
- Jaha, säger jag skrattandes, jag kan ta en lång.
- Vill du ha en randig eller en sån här, hon visar en sked med vitt skaft.
- Jag kan ta den du har där.
Hon tittar lite besviket på mig.
- Jag ångrar mig, jag tar en randig.
- Ja gör det säger hon och rotar fram en sked med randigt skaft och ger till mig.
- Behöver du något mer mamma
- Nä tack det var bra så.
Och så tackar jag Gud för att just hon är min dotter.

Bilar svarar inte

Följande episod utspelade sig i bilen hem från förskolan. Jag skulle bli uppringd av chefen på jobbet. Men vid utsatt tid har han inte ringt. Och jag hade bara mailat och sagt att jag ville bli uppringd så jag antar att han inte läst mailet, så jag ringer upp själv, talar in ett meddelande på telefonsvararen då han inte svarar. Allt detta sker alltså i bilen med dottern och lillebror i baksätet. Min dotter frågar då
- Vart ringde du mamma?
- Till mitt jobb.
- Till vilket jobb?
- Mamma jobbar ju på volvo, så jag ringde till volvo.
- Jaha. Vad sa dom då?
- Dom svarade faktiskt inte.
- Nähä.
Efter någon sekund fortsätter hon
- Var det bara bilar där då kanske.
Hon är ju bara för härlig tänker jag och säger
- Ja kanske det, du menar att dom inte kan svara i telefon.
- Ja, svarar hon.

Till min dotters charmiga ordförråd kan vi nu också lägga till följande ord:
Smällflugare = Flugsmällare
Kan vi skruva upp den här pennan? = Kan vi vässa den här pennan
Kan jag få en hackare till den här burken = Kan jag få en burköppnare till den här burken
Buskaffären = Busschauffören