Igår satt jag vid middagsbordet och vi hade avslutat middagen. Jag säger så där i förbigående att jag hade ont i magen. Magsmärtor jag väl känner igen och definierar som menssmärtor. Min dotter hör mitt uttalande och säger
- Har du ont i magen?
- Ja, men det är nog snart bra igen, svarar jag, för hon såg lite orolig ut.
- Jaha, hon går iväg och börjar leka.
Jag går in till henne efter ett tag varpå hon går fram till mig och säger
- Jag vet nog varför du har ont i magen.
En kommentar som jag känner igen från mig själv. Jag brukar säga så till henne när hon har ont i magen strax innan vi ska äta och jag bedömmer att hon nog är hungrig.
- Jasså, varför tror du jag har ont i magen
- Förra vintern då hade du en sån stor bebis i magen, så därför kanske du har ont.
- Jaha, skrattar jag, just det jag hade en stor bebis i magen.
- Ja, och han hette lillebror.
- Och därför har jag ont i magen nu menar du?
- Ja, säger hon och fortsätter leka för nu hade hon ju löst mysteriet.
Lillebror har för övrigt sovit majestätiskt. Han sov själv i vår dubbelsäng med bredd 1,80, medan jag och storasyster sov i hennes lilla säng på 70 x 168 och pappa sov på storasysters hopp-madrass. Där låg lillebror och bredde ut sig med sin 68 cm långa uppenbarelse. Inte så länge visserligen för han vaknade nog efter en halvtimme, antagligen för att han kände sig lite ensam, så då blev jag räddad från trängseln i barnsängen. Men hade någon utifrån betraktat oss den halvtimmen, hade den någon nog undrat hur stor makt en liten bebis kan ha i en familj...
Skyltsöndag
6 år sedan